Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Nervöst möte i Tallinn

Ankomsthallen. Stor, gråvit och på något vis inte riktigt färdigbyggd. Samtidigt redan sliten. Tulldiskarna utplacerade mitt i hallen, tillsammans med en säkerhetsutrustning som väl motsvarar den som i väst finns i hamnar och på flygplatser. När vi kom ut möttes vi av vår värd, Jaan Puusaag, baptistpastorn från en liten ort strax sydväst om Tallinn. Min reskamrat hade ordnat kontakten. Väl ute vid hans sovjettillverkade Lada, sköttes ilastningen snabbt. Sedan iväg med gasen i botten. Kände vårt värdpar någon olustkänsla av att ta emot ett par västerlänningar? Uppfattade en viss spänning i en avvaktad blick. Samtidigt ett varmt hjärtligt leende. Märklig känsla.

Vintern hade början redan i november. Men nu vid ankomsten var det plusgrader och slaskigt. Lukten. Sörjan på fasad, gata och kläder var kletig. Kraftigt utbredd koleldning satte märkbara spår. Hur var reningen från fabriker, värmeverk och bilar? Från bilens bakruta fick jag mina första riktigt bestående bilder av ett land i slutet av 80-talet som inte verkade ha någon framtidstro.

Medan snöslasket sprutade under stänkskärmarna, passerade vi ett stort antal gröna militärfordon, bland annat täckta lastbilar och jeepar, från ockupationsarmén. Av den korta svängen genom centrala staden, längs Leningradi mantee (landsväg) och Viru väljak (platsen), såg jag i bakrutan skymten av flera långa stillastående köer utanför något som verkade vara matbutiker. Flera av de byggnaderna hade mycket bristfälligt underhåll. Murbruket blottat här och var. Människorna lakoniska. Sänkta blickar och en synbar uppgivenhet över systemets brister.

I samband med en egen promenad i staden, någon vecka senare, besökte jag det stora varuhuset "Kaubamaja". Vid en av ingångarna var det svårt att ta sig in. Flera människor, mest medelålders och äldre kvinnor, köade för någonting uppenbart eftertraktat. Tog mig högst upp i trapphuset. Framför våningens entré såg jag en liten gumma sittande på en stol. Bordet framför var belamrat av flera par stövlar i en och samma modell och färg. På golvet bredvid, stod gråa kartonger, förmodligen ännu fler stövlar liknade de på bordet.

Dagens mode motsvarade det vi själva hade i början av 60-talet. Den äldre- eller medelålders kvinnan, bar upptill en brungrön kappa med stora knappar och därunder en kofta. Nertill hade man en knähög kjol, som man försökte matcha med kappan. För att klara vintern, bar man under kjolen ett par stickade strumpbyxor – för mig såg det alltför påbyltat och skrikit ut. Det verkade knappast tal om att medelålders kvinnor skulle bära byxor. På fötterna hade man tjocka kängor och för att skydda huvudet, bar man en sjal. De enda flickorna som inte såg ut att bära sjal var spädbarnen.

Den medelålders mannen, bar en tjock rock eller om man vill vara lite "inne", en täckjacka. Byxorna antingen av gabardin eller manchester. En och annan ”modemedveten” ung man, hade lyckats få tag på ett par utsvängda jeans. Lustigt! Samtidigt som de åter blivit mode i Sverige, så har de idag helt försvunnit från Estland. I all den nedslående misär och förtryck som mötte mig i slutet av 80-talet fanns det då ändå ett gryende hopp, som sedan växte sig allt starkare i och runt självständigheten två år senare. En frihetslängtan hade vuxit sig stark genom "den sjungande revolutionen", samtidigt som Michael Gorbatjov vid denna tid försökte omstrukturera en Sovjetstat i inre förtvining och apati.

Om man under en kryssningstur endast kan stanna till i huvudstaden, så bör den gamla staden (Vanalinn) bli resmålet. Stora Strandporten där de sista svenska karolinerna fick tåga ut år 1710, är en given och strategiskt bra inledning på stadspromenaden. I korsningen mellan Piik jalg (Långgatan) och Pagari 2 (Bagaregatan), låg det tidigare så fruktade sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten KGBs högkvarter. Senare i slutet av 2010-talet skulle jag besöka staden och det museum som man öppnat i de gamla arrestlokalerna. Ännu idag undviker, vad jag hört av de vänner jag har här, många äldre ester att nämna denna adress på grund av de plågsamma minnena från en mardrömstid många idag försöker förtränga. Bland annat förekom jättelika massdeportationer till Sibirien mitt under Andra Världskriget och fortsatte ända i mitten på 50-talet.

I bakgrunden till den estniska parlamentsbyggnaden, reser sig landets nationalsymbol, tornet Piik Hermann (Långe Hermann), med nationens flagga vajande på toppen. När jag besökte platsen vid detta tillfälle, var situationen i landet oerhört turbulent. Ännu syntes den sovjetestniska flaggan över parlamentsbyggnaden, sida vid sida med det fria Estlands. En spännande tid. Människor hade sedan bara några år tillbaka börjat våga lufta sina undertryckta känslor för det estniska och om man lyfter på locket till en kokande gryta så är det lätt hänt att det bubblar över. Det politiska trycket hade, tack vare den nye Sovjetledaren Gorbatjov, börjat lätta. Såg den estniska flaggan skymta fram på några husfasader och människor kunde försiktigt mer fritt ta emot gäster från utlandet. Politiskt töväder i luften. Samtidigt, ironiskt nog, periodvis ganska blött och slaskigt på backen.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
arnefredriksson
7 jul 19 - 13:32
(Har blivit läst 22 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord