Den förbannande åskan |
Sömnlösa nätter
med alla dessa
flyktiga tankar
som äter mig inifrån
och ut
Och så du
fina, underbara
fantastiska du
som går från att vara
hela min värld
till ett raseri
av ändlösa floder
mina känslor är som vädret
Ena stunden sol
Andra åska och muller
som ett blixtrande under
faller jag som regnet
i samma otakt som hjärtat
med asfalten skrikandes runt mig
Ändlösa dagar
satsar allt
för i ljuset sken
finns inga skuggor
man kisar sig hel
Samma gamla visa
att hålla huvudet högt
alltid vara stark
hur naglarna än skaver
mot handflatan
och bitterheten
bränner bakom tårarna
Jag är svag för att vara stark
för stolt för att ge upp
vill helst glömma allt
Men den där förbannade åskan
som håller mig vaken
får mig att vridas i ångest
Jag är inte säker någonstans
|
|
|
|
