Drunknar |
Jag drunknar!
Det är så jag känner det
Långsamt sjunker min kropp ner under vattenytan
Jag kan ingenting göra
Jag är omgiven av mina närmaste, min mor
min syster
Framför mig i sängen ligger pappa
Vi står inför hans dödsbädd
Det är tveksamt om han själv inser det
men jag förstår att han snart, redan inom något dygn kanske
kommer att vara borta
Lunginflammationen
Nu ser han åt mammas håll, förklarar med några kortfattade ord
nästan obegripliga, men inte för mig
vad han ser som uppenbart
likheten!
men mamma tar inte emot orden, låter dem inte sjunka in
vill inte se något sammanhang, lika lite som min syster
de spelar oförstående
trots att jag ser på dem
att de egentligen
förstår vad han
på sin dödsbädd
vill framföra
jag vet inte vem av oss
som har anledning att känna sig mest kränkt
pappa för att han på sin dödsbädd
inte blir förstådd
eller jag, vars likhet med min mor
aldrig får någon bekräftelse
allra minst från min mor
till sist vänder pappa bort huvudet
ivern och lusten att kommunicera
sin åsikt
är bortblåst
och kanske är det i det ögonblicket
han faktiskt dör
också fast kroppen
fortsätter att andas och fungera
något dygn till
och jag känner
hur jag sjunker
nedåt
vattnet som väller in
i min mun
ner i mina lungor
Hur jag isoleras, begränsas
från den jag är, förskjuts
av dem som står mig närmast, och jag tänker
Det borde inte behöva vara så
|
|
|
|