Säg till mig om du dör |
Det var många
som knackade på dörren inatt,
ännu fler lät bli
Blev förvånad
när min chef klev in
och nervös
när jag fick se er,
så länge sedan
att jag var osäker på
hur ni såg ut
Bad om ursäkt
för röran hemma,
var hade den kommit ifrån?
Försökte förklara
att jag i vanliga fall
alltid
har städat,
det kändes inte
som om ni trodde mig
Ni satte er i vardagsrummet,
valde stolar
framför soffan,
som om det här
var ett möte av tyngd,
som om ni ville se mig
rakt in i ögonen
Min syster satt intill mig,
pysslade med sitt,
småpratade med er,
medan mina världar flöt ihop,
fick tillfälliga hallucinationer,
blev plötsligt orolig,
höll jag på att bli galen?
Min chef sa till mig att lyssna,
vara närvarande, sansa mig
och då förstod jag
varför ni kommit
Ni sa det med en mening,
effektivt, utan omsvep
"Din pappa är död"
och jag slog händerna för ansiktet
och sa
"Helvete"
och sedan
"Fan"
"Fuck"
&q uot;Helvete"
Andades tungt
innanför handflator
Jag visste det,
tänkte jag,
jag visste det!
Det är ju precis det här
jag tänkt pappa,
du har plötsligt
blivit vänliga ord,
känslosam, kontaktsökande
som om du vore
någon annan
Det har gjort mig rädd,
för vem är du?
Jag känner inte
den här varma personen
med öm blick
i ögon som tåras,
någonting
måste
vara
fel
Och tanken har slagit mig
flera gånger än en,
kanske vet du,
kanske är döden nära,
kanske vill du ordna upp allt innan,
dra din avstängda, bortglömda dotter
tätt intill, viska kärlek i hennes öra
och dö med harmoni i bröstet
En
logisk
förklaring,
den
enda
Ändå
har jag inte tagit din utsträckta hand,
för jag har inte varit säker,
har inte velat riskera att börja om
alla år av av svikna löften,
hade jag bara vetat
att det här året skulle vara ditt sista,
pappa, då hade jag valt annorlunda
Jag hade omfamnat dig,
värmt dig och fått dig att lämna världen
trygg, fri från synd,
jag hade tittat in igenom dina ögon,
in i ditt innersta, och jag hade fått dig att känna
att jag älskar dig, förlåter dig
Kunde du inte
ha berättat?
Om jag bara hade vetat pappa,
och nu
är det för sent
"Fan"
"Helvete"
Jag kände ju på mig
"Jävla helvete"
Ni sa till mig
att komma ut från bakom mina händer
och bidra i diskussionen
om begravningen,
allt som behövde styras upp,
men jag kunde knappt urskilja orden,
ni lät som gröt
och jag hyperventilerade
med andetag, för tunga att bära
och sen kom tårarna
bakom slutna ögonlock,
hulkande gråt
i evigheter
tills jag tillslut
bestämde mig för att möta världen,
slog upp ögonen
och vaknade,
skakande och svullen
nerbäddad i min säng
En dröm,
en mardröm
Men känslan sitter i,
kan inte känna lättnad,
för det här är en sådan mardröm
som kan bli verklighet
vilken dag som helst,
min rädsla
som ständigt bor inom mig,
blir lite extra aktiv
när mitt medvetande inte upptas
av annat
En panikslagen impuls
får mig att vilja skriva ett meddelande till dig,
nu direkt
"Pappa, om du vet att du snart ska dö,
så säg det till mig, för då kommer jag
och håller om dig, älskar dig"
Men jag skriver det inte,
givetvis inte,
ett meddelande
som både är för makabert
och skulle göra för ont
Men jag vill,
vill skriva
precis det,
lämna in
en liten brasklapp,
garantera oss
ett fint avslut
men slippa all
eventuell
smärtsam tid
fram till dess
Jag vet inte pappa,
jag vet verkligen inte,
men snälla du,
dö bara inte
utan att ge mig en chans
till farväl
...
Pappa
|
|
|
|