Till dig Marcus |
Dra åt helvete.
Kan inte ens formulera
ord som bryggar meningar,
kroppen skakar
av ilska, väller upp,
fyller,
vill kräkas ut den
men du är på pass,
skyddad bakom murar
utom räckhåll
Tårar
hotar att rinna över
och andhämtningen är tung,
som om jag samlar,
pumpar,
inför attack,
gnisslar, pressar,
biter ihop käkarna
hårt, hårt
För hur fan
kan du vara
ute ur mitt liv
och ändå ha förmågan
att sticka hål på mig?
Maktlösheten
får mig att vilja skrika,
sparka
Du har lämnat mig,
ändrat dig,
och ändrat dig igen,
du har velat vara vän med mig,
ändrat dig
och förbjudit mig
att kontakta dig
Jag saknar dig,
hatar dig
och rör mig aldrig mer
Jag respekterar dig,
efter allt,
och du klampar in med skor
i mitt innersta inre,
och dukan inte låtsas om
att du inte visste,
sluta,
du visste visst,
du vet
D är miljoners distanser bort,
onåbar, osårbar, ditt val
har lämnat dig ifred,
och ändå kan du nå mig
med en knappnål
När?
När Marcus?
När ska du börja respektera mig?
Lägg ner dina äjvla
vänligt förtäckte vapen,
sluta tro att du gör rätt
när du gör ont,
sluta tro att du lagar någon
när du sticks med synålar
Vill du inte vara i mitt liv
så håll dig för fan i ditt
Rör mig aldrig mer.
...
Marcus, läs inte min dikter igen
(Skrivet då jag fick veta)
|
|
|
|
