Min bror kan väva världar | Del 1 |
Det verkar som om namnet Oscar har fastnat hos mig. Försöker hjälpa mig att hitta ord igen. Min bror kan väva världar är en berättelse som jag – förhoppningsvis – får utveckla och fördjupa genom en skrivkurs på distans i höst. Ni får korta nedslag.
Sorg. Hur kan vi förstå varandra, när din sorg inte liknar min?
När samma tomhet och saknad översätts i olika språk? När ord och
gester sägs och tas emot på så olika vis?
Kyrkklockorna ekade i trappuppgången. Tunga och olycksbådande. Det dånande ljudet följde med reklamen in genom brevinkastet. Fyllde köket och fick porslinet i skåpen att skallra. Evy kröp in under köksbordet till Herr Kanin och höll för hans känsliga tygöron tills kyrk- klockorna ekat vidare. De lämnade en obehaglig tystnad efter sig.
En tystnad som spred ut sig och lade sig tung och klibbig över lägenheten. Evy kunde varken höra hennes mamma eller Oscar för tystnaden. Det var som om de upphört att existera. Hon knep ihop ögonen och kramade hårt om sin gosedjurskanin.
”Jag försökte vinka till honom”, viskade hon till Herr Kanin. ”När han flög till himlen, så försökte jag att vinka. Men jag tror inte att han såg. Det var så mycket folk...”
Herr Kanins svarta knappögon såg så ledsna ut. Försiktigt, trevande, viskade hon till honom igen. ”Tror du att han såg? Jag hoppas att han gjorde det..”
Herr Kanin visste inte, men han trodde nog det. Så lade de sig ner på köksgolvet, Evy med sin svarta finklänning, och dividerade om hur man bäst flög till Himlen. Och om det fanns några kartor, eller skyltar, som visade vägen dit. Hon skulle ha frågat pappa, innan han dog, om han verkligen visste hur man hittar dit.
I ett av rummen ekade kyrkklockorna fortfarande. Ljudet studsade mellan väggarna och tycktes aldrig tröttna. Oscar, pojken som satt på sängen, liksom gungade i takt till dem. Knuffad av slagen, fram och tillbaka. Fram och tillbaka.
Ding-Dång. Ding-Dång. Ding-Dång.
Så satt han på sin sängkant, tills någonting inom honom brast. Det hade vaggat färdigt. Dragits ner i det mörka och bottenlösa. Det omöjliga. Han kunde känna tystnaden, den där tunga och klibbiga, som ville lägga sig över rummet. Som ville ta över och göra det till sitt eget.
”Du lovade!” Skrek han åt tystnaden.
Blicken flackade. Mörka, uppspärrade ögon som letade efter någonting. Vad som helst. Väckarklockan stod närmast. Han kastade den mot dörren och tystnaden snubblade bakåt när klockan slogs sönder. ”Du lovade ju! Du sa att du inte –” Rösten bröts. Tårarna blandade sig med snoret som rann. ”Du sa att du inte skulle lämna mig. Du lovade!”
Tystnaden mjuknade lite. Gjorde det lättare att andas och tog inte lika mycket plats. Den lät till och med Evys små viskningar höras genom dörren. Hon pratade om stjärnor och rymdraketer och hur pappa kunde peka ut Karlavagnen. Oscar gnuggade sig i ögonen. Han torkade snorblandningen med tröjärmen och sjönk ner på sängen. Herr Kanin sade någonting om att dansa i rymden och Evy skrattade högt. Att tänka sig, deras pappa – dansandes i rymden!
Tystnaden gjorde sig än mindre och lät skrattet fylla rummet en stund. Såg hur Oscar log mellan tårarna. För ett litet tag slappnade hela lägenheten av.
Vem vet. Kanske är det här samma Oscar som om några år träffar Alexander?
Det vore fint.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | arnefredriksson - 21 sep 19 - 23:49- Betyg:  | Hur gör du en text så magisk?
visst var det pappa som hade flugit till himlen?
Ska strax läsa andra delen. Måste, liksom för att kunna somna. |
|
|
|
