Skynket |
Ingen man behöver leva som en rädd, sluten, ynklig liten pojke
Ändå är det den verklighet som råder
Den verklighet som sårar, skrämmer, som dödar
...
Hon kunde inte längre, det var för kallt
Även fast tiden i solen var varm, å så varm
Men alltemellanåt drogs skynket över och det blev kallt
Kallare än is, kallare än en vindpust i vintertid
Men likaväl var det kallare för honom
För han kunde inte, men det kunde hon
Hela generationer hade upplevt det han upplevde
Hela befolkningar, hela det manliga släktet
Oavsett bakgrunder, erfarenheter, etniciteter
Han var inte tillräckligt stark
Precis som alla andra, han besatt inte kraften att släppa igenom lite regn
Och det förstörde liv
88 km i timmen senare och det var över och solen kunde återigen krypa fram
Men det var fortfarande kallt för henne och det skulle det förbli
För alltid.
|
|
|
|
