Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Övriga dikter

Ett år efter dig

Ett år har passerat
sedan den där natten,
du var euforisk,
älskade mig,
älskade livet,
virvlade på dansgolvet
bland drogade människor,
kanske var du drogad själv?

"Alltså, Marcus har varit på topp
den här kvällen,
det är som att allt har fallit på plats,
du vet?"

Sa en av dina nya arbetskollegor,
och jag försökte le,
trots att jag ville skrika,
för här var ingenting
på sin plats,
här var någonting riktigt, riktigt fel
och den här euforiska du
var inte du

"Kom på fest hos oss nästa helg!"

Ropade arbetskollegan,
när han släppte av oss utanför dörren
innan taxin smälte in i natten

Som om du var en sådan som gick på fest?

Du vinglade fram
och jag höll dig runt midjan
medan jag med vinterkalla fingrar
tryckte in portkoden,
ditt lyckorus falnade
som ett tomtebloss som brinner ut

Så snart jag låst upp dörren
stapplade du in i badrummet,
kräktes, kräktes,
gång på gång,
på gång

Bäddade ner dig,
med en hink bredvid sängen
och oro i kroppen,
för någonting
var skevt,
någonting
var inte du

Och efter någon timme
fanns ingenting av dig
längre kvar

Psykotisk
skrek du åt mig,
naken,
sprang du ut i trapphuset,
skräckslagen,
hämtade jag dig tillbaka

Du hörde röster i huvudet,
i mörkret

Jag la mig i det andra rummet,
vågade inte främlingen
som bodde i din kropp,
stirrade genom dina ögon
med galen blick

Men du slet upp dörren,
och gick inte ut trots att jag skrek,
jag hörde mina egna hjärtslag i tinningarna,

vem var du?

Du hade panik,
gick av och an,
slet dig i håret,
skrek att du behövde kissa,
och jag skrek tillbaka
att du skulle gå på toaletten
men du förstod inte,
försökte kissa i en låda,
och det komiska i den bisarra situationen
gjorde det bara ännu mer skrämmande,
någonting var allvarligt fel

Jag var vaken
hela natten,
även när du tillslut slocknat
framåt sextiden,
vågade inget annat,
passade dig,
vakade över dig

På förmiddagen
tassade jag in i sovrummet,
frågade hur du mådde,
dina ögon var döda,
som om allt som brunnit igår
bara lämnat aska kvar
och de mötte knappt mina
när du sa

"Jag tror att jag måste göra
både dig och mig illa Sandra"

Jag blev kall.

Allt rann ur mig.

Och jag sa

"Säg fan inte
att du vill skilja dig nu"

"Jo."

Sa du.

Min första instinkt
var att stänga av,
skita i dig,
som uppenbarligen var en idiot,
gå vidare med mitt liv,
så som jag alltid gör,
bara lite kyligare
för varje gång,
googla på skilsmässa
och skriva på ett par papper

Men jag hejdade mig,
tänkte att nej,
jag har gjort framsteg,
jag ska inte klippa av och bli stål,
jag ska känna och stanna kvar,
kämpa för något,
så,
även om min röst dräp av sarkasm,
så sa den

"Okej. Och när kom du på det här?"

"Nu."

"Då kanske du ska ta en promenad
och fundera lite på det?
Ge ett sådant beslut
kanske en halvtimmes betänketid i alla fall?"

"Okej" sa du,
och när dörren smällde igen
kan jag inte minnas
att jag kände
någonting alls

Efter timmar
kom du tillbaka,
du ville inte skiljas,
för du älskade mig,
men du behövde
hitta dig själv,
känna frihet,
känna lust,
känna...
annat,
andra

Pragmatiskt
di skuterade jag
de olika alternativ
som fanns tillgängliga;
skilsmässa,
paus,
öppen relation

Du tyckte att jag
var världens bästa fru,
som förstod dig,
dina behov
av att hitta tillbaka
till livslust,
till ditt innersta,
som kunde diskutera
hur vår framtida öppna relation
skulle fungera i praktiken

Och din besvikelse föll som en sten
när du insåg;
jag var inte alls en förstående fru,
som gladeligen bytte trygghet,
monogami, våra försök att skaffa barn
mot din frihet att leva ut,
jag var en sådan
som hade stängt av känslor,
rett ut praktiska detaljer
för att ta reda på
vad jag hade att ta ställning till,
och som därefter
kände efter,
och inte riktigt gillade
vad jag kände,
jag var en sådan
som förminskade dina frihetsbehov
till smutsiga engångsknull,
prassel och att röka gräs,
jag var visst en sådan
med rätt normala reaktioner
trots allt

Du kände dig missförstådd,
kränkt,
och jag bad dig
att flytta ut
ett par dagar

"Du kan väl ta med dig soporna när du går?"

Sa jag,
för jag visste
att det skulle göra ont,
att du skulle känna dig
ännu lite mer kränkt,
förminskad

Och jag vet
att du vet
att det var därför
jag sa det

Men det är det enda
jag någonsin gjorde
för att vara elak,
jag försökte verkligen,
försökte faktiskt förstå

Morgonen efter att du packat en väska,
tagit med dig soppåsen
och stängt dörren bakom dig,
torkade jag tårarna
hela vägen till mitt nya jobb

I två veckor
bråkade vi varje kväll,
var jag vaken varje natt

Och dina känslokalla ord
högg ner minne efter minne,
skövlade år efter år,
fimpade mitt innersta
under medvetet malande sulor
tills endast darrande smärta fanns kvar
och allt vi delat blivit plast

När du insåg
att jag skulle kunna göra dig illa
i en öppen relation,
så ville du längre inte ha någon,
istället
ville du ha en paus,
när jag sa
att jag inte litade på
att du skulle komma tillbaka
så visade du mig
din nya tatuering,
två fåglar

Vi?

Ett kärleksbevis?

Men bara ett par dagar senare
insåg du
att du ville skiljas, ändå

Jag fixade papper,
mäklare, juridik,
bouppdelning,
rev av plåster efter plåster,
effektiv och avstängd,
stark som alltid

Delade ett inlägg om att du lämnat mig
på facebook,
för att slippa dra historien
igen och igen,
skrev

"Det är inte farligt att vara ledsen,
och det är inte synd om någon som är det.
Det är bara livet. Ibland.
Och just nu råkar det vara mitt."

Jag läste inga av de många kommentarerna.

Någon vecka
efter ditt skilsmässobeslut
träffade du någon ny,
och knappt två månader senare
flyttade ni ihop

Du bråkade med din familj,
din syster sa upp kontakten,
du bråkade med dina vänner,
din kollega sa upp kontraktet,
du bråkade med din nya flickvän
och när ni gjorde slut
kände du plötsligt något
för mig
igen,
för bara jag
förstod dig,
du var öppen
för att se
var vi kunde leda,
men när jag sa nej,
ändrade du dig
förstås,
du ville förresten
inte alls,
och faktiskt
ville du inte ens
kontakt
någonsin
igen

Och nu sitter jag här,
skriver ditt namn,
kastas mellan känslolägen,
och kan inte förstå
hur det här kunde hända,
för ett år sedan
var vi gifta,
var vi stabila,
var vi på väg att bli föräldrar,
var vi... vi,
och på en sekund
var vi bara borta

Det är så obeskrivligt obehagligt
att någon kan vakna en morgon
och bara lämna ett liv,
byta ut det mot ett annat,
precis som att byta strumpor,
en axelryckning
och så är allt man byggt upp
ingenting värt,
inte kvar

Vetskapen om det
gör det väldigt svårt
att vilja lita på någon
med min framtid
igen

Och jag är arg på dig,
för att du lämnade mig,
när jag älskade dig,
när du älskade mig,
när du kunde ha valt att stanna,
kunde du inte bara
lösa dina problem
som en vanlig person,
lite psykologbesök,
en Indienresa,
nya rutiner
och lite yoga på det?

Vi kunde ha löst saker
tillsammans,
jag hade kunnat
vara ett stöd?

Varför är du
så otroligt drastiskt impulsiv?

Det finns ingen väg tillbaka för oss,
inte en enda smula av allt inom mig
önskar det,
jag vill dig
inte mer,
aldrig mer

Och jag är arg på dig,
för att du satt djupa spår i mig,
rädslor som är svåra att tvätta ur,
styrka som inbillar sig
att jag alltid, alltid
ska klara mig själv

Jag vill träffa någon,
egentligen,
och jag har bevisat för mig själv
att jag har förmågan
att känna,
men det blir svårare
och svårare
för varje gång,
och jag måste bli tagen med storm
för att inte ögonblickligen
vara likgiltighet,
le bedårande
och sprida krossade hjärtan
bakom mig

Jag är vacker,
jag är charmerande,
jag har på 99% av mina dejter
blivit tillfrågad om en andra,
men vad spelar det för roll
när jag inte orkar
ge det en chans?

Blir känslomässigt utmattad
av att träffa killar jag vet
att jag bara stänger av,
och blir panikslagen
de ytterst sällsynta gångerna
när någon faktiskt fångar mig,
lyser så starkt att jag inte kan blunda

Ett år
förpackat
i svarta tecken

Du var magi,
förändrade
mina cyniska ögon
till en hoppfull tro på världen

Vill inte gå tillbaka
dit där jag en gång var,
även om du
skulle kunna vara beviset på just det,
lyckliga slut är sagoslut
och tror man på något
faller man hårt

Men jag försöker
varje dag,
att bära med mig känslan
jag delade med dig,
vetskapen om
att jag kan känna
tro på något,
kan vilja dela något
med någon
för alltid,
det blev inte med dig,
men jag försöker
varje dag,
vara öppen för att kanske
känna så med någon annan

Ett år
efter dig,
med sår
efter dig,
imponerande stark
med flera steg fram
som alltid,
jag är bara så trött
på styrka,
på att gå vidare,
på att börja om,
hade landat
för första gången
med dig,
skulle behöva
lite vila






...

Marcus
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
child_of_dreams
13 feb 19 - 13:32
(Har blivit läst 64 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord