Nadia - prolog |
Benen är i kors och armarna vilar lätt längsmed sidorna av fåtöljen.
Hon rättar till kepsen och låter lockarna falla över axlarna. Brunbränd är huden efter semestern i Kanarieöarna med maken. Ringen som skulle suttit på vänster ringfinger har lämnat ett rött märke efter sig; hon brukar i regel inte ta av sig den men idag var det nödvändigt. Lampan flickar till och värmen den sprider i rummet lämnar inte lika mycket gåshud trots kylan som väntar utanför.
Hon blinkar till, rättar till kavajen för att därefter knäppa upp den lite så att hon kan lufta bysten. Hon känner hur musklerna som varit spända sakta slappnar av. Hon klickar på knappen på sin aktivitetsklocka på höger arm och studerar displayen noga: 54 BPM. 54 slag i minuten. (k)Inte illa.(k) Hon slappnar av ännu mer och ett roat leende sprider sig över hennes läppar. Tänderna gnistrar till och hon drar sakta tungan över framtänderna för att försäkra sig om att hon inte fått rött läppstift över framtänderna. Hon suckar till. Lyfter på höger arm samtidigt som hon böjer sig över det lilla runda bordet i mitten av rummet. Ett glas med vatten står på bordet och hon dricker girigt, smackar med läpparna i välbehag och ställer därefter tillbaka glaset. Hon tar av sig solglasögonen och en hungrig blick möter mannen som sitter fastkedjad framför henne.
Han är mörbultad och avklädd till överkroppen. Blod och svett lackar hans hud och läpparna är både torra och spruckna. Två framtänder ligger på golvet framför honom. Intresset väcks; undrar hur han kommer att ersätta de? Med implantat eller kanske en bro-konstruktion?
”Snälla…låt mig gå… snälla” Den stilla vädjan och de djupa andetagen som följer.
Bröstkorgen höjs och sänks fortare när hon reser sig upp. Dagen till ära har hon valt att omsorgsfullt plocka fram sina Jimmy Choo’s. De där med nitarna på som lanserades i fjol. Ljudet av klackarna som slår mot trägolvet ekar i rummet.
Hon rör sig likt ett kattdjur, elegant men kvickt.
”Du pratar inte, hör du mig? Hundar får inte prata.” Hon skriker inte ut orden men effekten är densamma. Han rycker till och andetagen kvicknar.
”Snälla…snälla” Slaget knäcker hans näsa. Tystnaden som följer innan skriket är påtaglig. Hon tar omsorgsfullt av sig kavajen och skorna innan hon börjar.
|
|
|
|
