Du trodde på mig, |
Du tror inte på mig.
Under våra tio dagar, älskade jag dig mer än livet.
Då var jag för stolt, och lät dig inte veta.
Idag förstår jag bättre, och låter dig veta.
Då var du tvungen att höra det, men jag var för dum.
Idag behöver du inte höra det. och jag talar högt.
Jag hade ritat en cirkel runt min kropp.
Det fanns inte plats för två,
Det fanns inte ens plats för en,
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 1) | | Karpov - 26 nov 18 - 21:51 | Många av er, har skrivit privat och velat höra bakgrunden till ovanstående rader.
Karpov är en estradör, en clown som blir till i rampljusets evinnerliga 15 minuter.
Be Karpov, och er vilja är Karpovs lag! | | Moredhel - 19 nov 18 - 18:50 | Du är Karpov inte en bland andra utan unik bland andra.
Förutom poet borde du odla din talang för drama. Vilken svada!
Allah skall vaka över dig pelid. | JagheterSofia - 18 nov 18 - 22:23- Betyg:  | Du förtjänar att hånas. Du är anledningen till att det skrivna ordet har ett så dåligt och nördigt rykte. du är en karikatyr av karikatyren. typisk självöcerskattare.
Tror du på allvar Glasbit, Tiggarflickan , Moredhel och kompani kommer att vilja höra på din urlöjliga historia? | | Karpov - 18 nov 18 - 21:56 | Det är jag som är Karpov.
En, bland andra.
Jag vänder mig till Er, på denna sida.
Men först, vrider jag min kanaljefysionomi visavi Tiggarflickan.
Jag vänder mig till Samma TiggarFlikkan som förmodligen aldrig behövt tigga.
Jag berättar gärna om min "karriär" som tiggare för dig, bara du ber mig.
"Karriären" inleddes lika patetiskt, som den slutade då jag saknade trovärdighet.
Den inleddes lika snabbt som den avslutades, dock än mer patetiskt då jag var på väg till en Tinder-date.
Stockholms tunnelbana, en novemberkväll - tisdag dessutom - 2018. Är Tiggarflickan idelöra, talar Karpov ; gärna långt och länge (förutsatt att TiggarFlikkan vill "aliaset" Jag heter Sofia" idkar någon form av taktfullhett i sina förmodade hån".
KKarpov talar enbart om sig själv i tredje person, då dennes livsöde innehållit mer lidande än Karpov kunnat hantera!
Karpov väntar - tålmodigt - på TiggarFlikkans svar!
( Vänder blicken, kanaljefysionomin, resten av uppmärksamheten med taktil rörlighet mot "skärvan".
Glasbit: Jag har läst dina rader, här som där. Du har med våld tagits från den vac kra skulptur av glas du en gång utgjorde, och reducerats till en skärva, en glasbit.
Är du idel öra, så ska jag berätta allt, och lite därtill pga av min fräckhet!
Ge mig ORDET, så sträcker jag dig min hand och ger dig mitt hjärta. Jag ska förklara hur raderna uppstod; den där decemberdagen. Problemet är att det inte ens är en dikt. Det är en av de olyckliga brev som jag aldrig skickade till min älskade.
Hon fick det nu, och grät sig till sömns. men det hade dessvärre passerast heöla sju år och 10 månader; - vilket jon abrubt menade motsvarade åtta år!
Glasbit; jag kan enbart erbjuda min tid och energi, då jag är den största dåren som under 30 år var inlåst i en meningslös berättelse. Vill du höra?
Moredhel och Angel321:
Jag är inte en poet. Jag är en besökare. Jag definierar utanförskapets yttersta anatomi och härbärgerar i vagabondens högborg. Jag har vaggats till sömns i antisocialitetens vagga, varav de vägar som inte finns, är de jag ska tillryggalägga.
Vill ni höra, en bakgrunden till brevet, som är en del av ett dubbelt så långt stycke, som dessvärre aldrig skickades?
Hur jag blev en missbrukare, opålitlig som få och släppte loss mörka krafter inom mig?
Ni kommer att håna mig, skratta åt mig - kanske tro att era häcklande skrän berör mig.
Men vet ni vad?
Det jävligaste, är att de kommer att beröra mig. Därför hoppas jag att de uteblir, likt eventuella applåder.
Jag vill berätta en historia om misslyckande, sorg och saknad som jag vände till en inre monolog vars frihet saknar gränser. | | Karpov - 18 nov 18 - 21:21 | Det är jag som är Karpov.
En, bland andra.
Jag vänder mig till Er, på denna sida.
Men först, vrider jag min kanaljefysionomi visavi Tiggarflickan.
Jag vänder mig till Samma TiggarFlikkan som förmodligen aldrig behövt tigga.
Jag berättar gärna om min "karriär" som tiggare för dig, bara du ber mig.
"Karriären" inleddes lika patetiskt, som den slutade då jag saknade trovärdighet.
Den inleddes lika snabbt som den avslutades, dock än mer patetiskt då jag var på väg till en Tinder-date.
Stockholms tunnelbana, en novemberkväll - tisdag dessutom - 2018. Är Tiggarflickan idelöra, talar Karpov ; gärna långt och länge (förutsatt att TiggarFlikkan vill "aliaset" Jag heter Sofia" idkar någon form av taktfullhett i sina förmodade hån".
KKarpov talar enbart om sig själv i tredje person, då dennes livsöde innehållit mer lidande än Karpov kunnat hantera!
Karpov väntar - tålmodigt - på TiggarFlikkans svar!
( Vänder blicken, kanaljefysionomin, resten av uppmärksamheten med taktil rörlighet mot "skärvan".
Glasbit: Jag har läst dina rader, här som där. Du har med våld tagits från den vac kra skulptur av glas du en gång utgjorde, och reducerats till en skärva, en glasbit.
Är du idel öra, så ska jag berätta allt, och lite därtill pga av min fräckhet!
Ge mig ORDET, så sträcker jag dig min hand och ger dig mitt hjärta. Jag ska förklara hur raderna uppstod; den där decemberdagen. Problemet är att det inte ens är en dikt. Det är en av de olyckliga brev som jag aldrig skickade till min älskade.
Hon fick det nu, och grät sig till sömns. men det hade dessvärre passerast heöla sju år och 10 månader; - vilket jon abrubt menade motsvarade åtta år!
Glasbit; jag kan enbart erbjuda min tid och energi, då jag är den största dåren som under 30 år var inlåst i en meningslös berättelse. Vill du höra?
Moredhel och Angel321:
Jag är inte en poet. Jag är en besökare. Jag definierar utanförskapets yttersta anatomi och härbärgerar i vagabondens högborg. Jag har vaggats till sömns i antisocialitetens vagga, varav de vägar som inte finns, är de jag ska tillryggalägga.
Vill ni höra, en bakgrunden till brevet, som är en del av ett dubbelt så långt stycke, som dessvärre aldrig skickades?
Hur jag blev en missbrukare, opålitlig som få och släppte loss mörka krafter inom mig?
Ni kommer att håna mig, skratta åt mig - kanske tro att era häcklande skrän berör mig.
Men vet ni vad?
Det jävligaste, är att de kommer att beröra mig. Därför hoppas jag att de uteblir, likt eventuella applåder.
Jag vill berätta en historia om misslyckande, sorg och saknad som jag vände till en inre monolog vars frihet saknar gränser. | | Tiggarflikkan - 15 nov 18 - 10:22 | | Riktigt vackert skrivet, gillar det sista stycket speciellt mycket. | | glasbit - 13 nov 18 - 20:06 | Jag blir ju nyfiken på bakgrunden till denna.
Vackert skrivet, man vaggas liksom in.
Skriv mer är du rar. | | Moredhel - 13 nov 18 - 19:52 | Jag tror definitivt på dig som poet.
Så fint om cirkeln som är trång att det känns trångt i bröstet. | | angel321 - 12 nov 18 - 12:17 | | Du beskriver det väldigt bra! |
|
|
|
