Jag släpper din hand |
Dina ord
som bad mig sluta vänta
slog hål på illusioner
och vätte mina kinder
Hann du verkligen
få en sådan betydelse
för mig?
Kan jag verkligen
känna något
på riktigt
för någon
jag träffat
en enda gång?
Eller gör jag
som jag gör
ibland,
låter dig bli en symbol
för något större?
Något vitt
i min svartvita värld
Mina käslor
känns
obegripliga,
precis så
som du beskriver dina
Jag vill be dig
att snälla
inte lämna mig,
att ge det
bara en chans,
ett enda samtal
till
Men samtidigt
fnyser jag åt tanken,
föraktar
att den någonsin
kunde slå mig
Som om jag inte vet
att du gör
det enda rätta,
att du tar ansvar
och att det är just det
jag gillar
Jag är ledsen
att jag var för upptagen
av klaustrofobi
för att njuta
fullt ut
av dina kyssar,
dina händer
över min kropp
Jag saknar det,
saknar dig,
din beröring,
ditt lugn
Antagligen
är starka känslor,
vackra ord,
inte vackra alls
i sådana här sammanhang,
antagligen
är de konstiga,
balanserar på gränsen
till skrämmande,
för jag känner inte dig
tillräckligt bra
för att känna
det jag känner
Kan omöjligt förklara
varför du sattes
på repeat i mig,
kan bara
konstatera,
acceptera
Men det är dags nu
att samla mig,
och gå vidare
Jag är bra på sådant vet du,
plocka ihop mig själv,
slå rot och växa,
det är lätt
att klara sig själv,
svårare
att öppna upp
Kanske är du likadan
Men jag är
stolt över mig själv,
har aldrig väntat
på någon förut,
alldeles för bra
på att gå vidare
Nu gör jag det
som jag gör bäst,
men du ska veta
att när än du är redo,
om en månad,
eller ett halvår
så får du gärna
höra av dig
om du vill,
kanske
kommer jag
att ha gått för långt,
förbi,
kanske har jag då
vandrat in
i en annan famn än din,
men kanske
står jag
på samma plats som du,
öppen
för en chans
Du kan väl
bara lova mig
att om du
någon gång vill
kontakta mig,
så gör du det?
Du kan väl
bara lova mig
att aldrig
känna dig dum
på grund av
obegripliga känslor?
För jag förstår,
relaterar
I gengäld
lovar jag dig
att låta tankarna
släppa taget
om ditt namn,
att tycka om
minnen vi delar
utan att fastna
med blicken
i backspeglar
Du är speciell,
jag vet inte varför
jag fastnat vid dig,
men jag vet
att du behöver gå
Så jag släpper
din hand
...
Jakob
|
|
|
|
