återigen... |
Det sänker sig återigen över mig, lika svepande som när man drar en filt runt sin huttrande kropp.
Det är lent som sammet, men jag vet vad som döljer sig under den lena ytan.
Jag blir förtrollad av dess falska yta och låter det ännu en gång sluka mig.
Återigen är jag fast.
Jag skriker av smärta då min hud slits sönder av mörkrets vassa tänder.
Det finns ett slut
Det vet jag, men jag tror inte jag vågar
Det enda som behövs är ett hårt knyck med en kniv längs de blåa ådrorna, som speglar under my hud.
Det kommer inte ens göra ont, det kommer snarare kännas som en befrielse.
Min själ kommer bli fri från denna eviga tortyr och min kropp kommer sakta rutna bort...
men jag vet inte om jag är redo att lämna detta så kallade liv
(Hämtad från mitt tidigare konto)
|
|
|
|