Jag är inte sorgsen, bara uppgiven |
Jag är ett hus
Mitt liv är vägen som leder
Till och från mitt hus
Varje rum
Är en del av mig,
Fylld med erfarenheter, tankar, känslor som möblering
Tavlorna på väggen är minnen
Efter inbrottstjuvat
Stulit möblering
Och vandaliserat mig
Rev jag ned mig själv,
Och började bygga upp mig på nytt
Ett mer stabilt bygge
Men nu
Försvinner viktiga byggdelar
Pelare som håller mig uppe
En efter en
Och oavsett hur stabilt
Jag trodde jag byggt upp mig igen
Så är jag inte osårbar
Känner hur allt börjar
Vingla
Krackelera
Raseras
Jag blir inte bestulen
Inte uppbruten
Inbruten
Men jag förlorar min grund
Och jag har inte rasat samman ännu
Men egentligen är det
Bara en tidsfråga
Vid övergångsstället
Där inga bilister stannar
Gick jag långsamt
Inte för att jag vill dö
Eller bli skadad
Men jag behövde en påminnelse om
Hur det känns att
Känna någonting alls
|
|
|
|