Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

En tidig doft av regn - Kapitel 1

Vad viskar hjärtat när vi inte längre lyssnar?

Det var någonting speciellt med mörkret. Det hade det alltid varit.
Aoulíe stod på verandan till Palomas hus och blickade upp mot den stjärnklara natthimlen och räknade stjärnorna. Hon var insvept i en filt för att hindra kylan från att tränga in till hennes hud, men på något sätt lyckades den komma åt henne ändå.
I sin hand höll hon ett glas med rött vin. Hon och Paloma hade ensamma firat Aarons födelsedag – han skulle ha blivit sextio år den här dagen – men miste livet till en Taiqaqum för nästan nio år sedan. Om en månad var det dags att släppa upp två nya lanternor över staden för att hedra hans minne. Det var någonting som de gjort varje år efter hans död.
Paloma kom ut till Aoulíe med en egen filt om sina axlar. Även hon höll i ett vinglas och hon ställde sig tätt intill sin dotter och lutade sitt huvud mot hennes axel.
”Grattis på födelsedagen, älskling.” sa Paloma sedan och räckte fram ett paket till Aoulíe. ”Din far hade velat ge dig den här den dag du fyller tjugofem.” sa hon vänligt. ”Jag vet att det är en vecka kvar men jag kunde inte vänta längre.”
”Pappa hade redan ordnat med en present till mig?” sa Aoulíe fundersamt när hon tog emot paketet.
Hon ställde ifrån sig sitt vinglas på verandaräcket och öppnade paketet. En bok gömde sig i paketet och hon studerade den.
”Aaron tänkte på allt. På något sätt är jag säker på att han visste att han inte skulle leva till din tjugofemårsdag.” sa Paloma.
”Är det hans gamla skrivbok?” frågade Aoulíe när hon bläddrade igenom boken och såg ner på texten. ”Jag kan inte läsa den.” sa hon sedan och mötte Palomas blick.
”Jag önskar att jag kunde det, älskling.” sa hon med en suck. ”Din far var så full av hemligheter.”
”Varför ville han ge mig en gammal skrivbok om han var den enda som kunde tyda språket? Vad står det ens? ’Valdy ale’haa shíín?’. Vad betyder det?”
Paloma ryckte på axlarna när Aoulíe såg på henne och hon gick in i huset.
”Världen är full av främmande språk. Till skillnad från dig och mig kom han inte från Werenéa.” sa Paloma. Aoulíe följde efter henne in i huset och Paloma stängde dörren efter henne. ”Jag kan inte ens minnas namnet på platsen han kom ifrån.” sa hon sedan och log. ”Trots att jag var gift med din far i nästan tjugo år är det väldigt lite jag vet om honom.”
”Störde du dig aldrig på det?” frågade Aoulíe när hon satte sig ner i soffan. Paloma slog sig ner bredvid henne och tog boken ur hennes händer och bläddrade i den.
”Ibland.” sa hon sedan och slog upp en sida i boken. ”Han brukade läsa ur den här boken för dig när du var liten. Du grät varje gång och jag förstod aldrig varför.” sa hon och såg ner på texten och lät sina fingrar röra över sidan. ”Men det lät så vackert varje gång han läste för dig.”
”Tror du att de på biblioteket kan hjälpa oss att tyda texten?” sa Aoulíe men Paloma skakade på huvudet.
”Jag har redan besökt biblioteket men de kan inte tyda texten.” svarade hon och lade försiktigt igen boken och smekte framsidan ömt. ”Om de kunnat det hade jag bett dem översätta texten och ge mig en kopia.”
Aoulíe suckade och såg ner på boken som vilade i Palomas händer.

Varför ville Aaron att hon skulle ha en bok som ingen kunde läsa?


...



Valdy ale haa shiin?
Valdy ainoo shiin naar la sin ka kaji noma eijje hy ka oda? Valdy noma shiin ka ayrith thames ba chira? Valdy chacha shiin ki nii shre cie nhi amoure? Valdy suyata nii amoure?



Den svarta texten lyste klart mot den vita pappersbakgrunden. Handstilen var slarvig men vacker och föreställde ett minne från en älskad man som inte längre fanns vid liv.
Hon studerade texten och funderade. Paloma hade sagt att hon redan besökt biblioteket för att ta reda på vad som stod i boken, men det hade förmodligen varit för många år sedan. Med dagens teknik kanske det fanns ett sätt att tyda texten.
Hon trummade förbryllat med fingrarna i skrivbordsskivan.
Enda sedan hon kommit hem till sin takvåning hade hennes tankar kretsat kring boken och hennes far. Hon mindes honom som en lugn och hjälpsam person med en annorlunda brytning när han talat. Den hade inte alltid hörts men när han uttalat vissa ord eller ljud hade den blivit mer tydligare.
Aaron hade bott i Calahall i många år innan träffat Paloma och därför hunnit träna bort mycket av sin brytning. Han hade aldrig talat något annat språk än Werenéiska och Aoulíe saknade minne av honom när han läste för henne på ett annat språk.
Hon förde sitt vänstra pekfinger till munnen och bet frustrerat på nageln innan hon reste sig upp från stolen, grep tag i cigarettpaketet och tändaren som låg på sängbordet och gick ut på balkongen som vette ut mot staden.
Ljudet från dunkande musik blandades med ljudet från bilarna som körde förbi på den stora vägen några kvarter längre bort.
Med en suck plockade Aoulíe fram en cigarett ur paketet och förde den till munnen och tände den. Hon drog in ett bloss och slöt sina ögon när hon höll kvar röken i munnen för att sedan blåsa ut den genom näsan.
Paloma hade aldrig tyckt om att hennes dotter rökte. Hon hade skyllt på Jaymz och Chris och alla de andra jägarna för sin dotters olater. Aoulíe hade försökt sluta röka, men det var lika svårt som att vara utan socker. Det gick helt enkelt inte.
”Om din far visste vad som blivit av dig skulle han vända sig i graven av förtvivlan.” brukade Paloma säga. Aoulíe hade för längre sedan slutat svara henne när hon talade om allting som Aoulíe gjorde fel.
”Du kommer dö i förtid!” brukade Paloma skrika. ”Enda sedan du började umgås med de där mördarna har du tappat kontrollen över dig själv!” brukade hon säga.
Aoulíe tog ett nytt bloss från cigaretten och blåste ut röken samtidigt som hon såg ner mot gatan. Lite längre ner på gatan låg Gyllene hornet. Gus jobbade förmodligen den här kvällen. Han arbetade alltid. Aoulíe hade försökt berätta för honom om vilken idiot han var. Om han inte tog ledigt emellanåt skulle han snart gå in i väggen eller arbeta ihjäl sig.
Gus mötte henne alltid med en irriterad blick när hon drog upp det.
”Jag dör åtminstone inte fattig!” brukade han svara.
Faktum var att Gus drog in tillräckligt med pengar för att kunna försörja både sig själv och sina föräldrar. Trots det arbetade han som om han inte hade råd att förlora en enda werenéansk krona.
Aoulíe däremot kämpade med ekonomin. Hon drog inte in särskilt mycket pengar på att jaga efter monster. De pengar som de drog in per jobb delades lika mellan de tretton medlemmarna i gruppen. Därför arbetade hon emellanåt åt Gus för att ha råd att klara sig utan att behöva be Paloma om pengar.
Paloma var ännu ovetande om den ekonomiska situation som hennes dotter befann sig i och Aoulíe tänkte låta det förbli på det viset. Willow och Amaya däremot hade fått reda på hur hennes ekonomi låg till genom Gus och hade erbjudit henne ett större lån. Men Aoulíe ville inte ta emot några pengar, därför hade de istället bett Gus att ge henne jobb ibland på Gyllene hornet.

Aoulíe ryckte till när ringklockan vid dörren lät och hon tog ett sista bloss på cigaretten innan hon pressade ner den i askkoppen och gick för att öppna dörren och möttes av fem välbekanta ansikten.
”Aoulíe!” utbrast en av de två kvinnorna i sällskapet och de trängde sig in i lägenheten.
Aoulíe såg oförstående på sina vänner när de gjorde sig hemmastadda inne i vardagsrummet. En av de tre männen plockade upp flera flaskor sprit ut en kasse som han hade med sig.
”Vad gör ni här?” frågade Aoulíe när hon kom in till dem. Den andra kvinnan log mot henne.
”Vi saknade dig.” sa hon med ett oskyldigt leende på läpparna.
”Dessutom misstänkte vi att du är i behov av lite uppmuntran.” sa en av männen. ”Du vet… med tanke på din farsa och allt.” tillade han.
”Oh! Hur mår Paloma?” sa den första kvinnan och såg nyfiket på Aoulíe som suckade och satte sig ner på golvet bredvid en av männen och roffade åt sig en av spritflaskorna.
”Hon saknar honom.” sa hon och skruvade upp korken. ”Jag med. Det har nästan gått nio år sedan han dog.” tillade hon och förde flaskan till munnen och drack några stora klunkar ur den innan hon gjorde en äcklad grimas.
”Vad är det för skit du tagit med dig, Henry?!” utbrast hon sedan och såg anklagande på en av männen.
Han skrattade roat åt hennes reaktion.
”Bara det bästa.” svarade han.
Aoulíe blinkade mot honom.
”Fårpiss?”
”Hembränt.”
”Jag tyckte det smakade källare.” sa Aoulíe och torkade sig om munnen.
”Du är så kräsen.” sa en av kvinnorna och gjorde tecken åt Aoulíe att ge henne flaskan.
”För kräsen.” tillade den andra kvinnan. ”Alla har inte råd att dricka dyra rödviner.”
”Vem har det egentligen?” sa Aoulíe och skakade på huvudet.
”Jag har hört att det finns en Seraconfamilj i Avantasia som dricker det.” sa Henry och snörpte på munnen. ”Tydligen så styr de över staden och ingen gör någonting.”
”Det är fördjävligt.” sa en av de andra männen.
”Avantasia är inte vår stad.” sa en av kvinnorna. ”Därav inte heller vårt problem.”
”Nej, men vi har ett annat problem istället.” sa Henry. ”Om vi inte får något jobb snart hamnar jag och tjejen på gatan.”
”Äh! Skulle det hända får ni säkert bo här!” sa en av kvinnorna och gjorde en svepande gest över rummet. ”Aoulíe bor likt en drottning.”
”Du vet att det här är Gus’ föräldrars takvåning.” påpekade Aoulíe. ”Hade det inte varit för Will och Maya hade jag fortfarande bott hemma.” tillade hon och roffade återigen åt sig flaskan.
”Nej! Nu ska vi inte låta sådär!” Utbrast en av kvinnorna och slog ihop händerna. ”Nu har vi förfest innan vi drar ut på krogen!”


...


Aoulíe hade haft rätt. Gus stod i baren och blandade drinkar när hon och hennes vänner kom in på krogen. Han talade leende med gästerna framför sig och tog emot betalningen när han överlämnade den färdiga drinken till en blond kvinna som nöjt skyndade iväg till ett av borden där det satt ett sällskap med sju personer.
Kvinnan satte sig ner i knät på en av männen i sällskapet och kysste honom snabbt innan hon drack av drinken. En av männen i sällskapet fick kort därefter syn på Aoulíe och de andra och vinkade till sig dem.
”Ni fick med er henne!” ropade han när dem kom fram till honom och han gav Aoulíe en hård kram. ”Fy fan vad vi saknar dig när du åker bort!” ropade han genom musiken som dånade inne på krogen.
”Mamma bor ju bara på andra sidan stan.” sa Aoulíe i örat på mannen och han nickade mot henne.
”Som sagt, alldeles för långt bort.”
”Släpp henne nu va, Jack!” ropade den blonda kvinnan plötsligt. ”Det är min tur att krama henne.” sa hon och reste sig från mannens knä och omfamnade Aoulíe innan hon tryckte upp drinken i handen på henne.
”Här. Du får den av mig.” sa hon sedan och log brett mot Aoulíe om nickade till tack och drack av drinken.
”Tack!”
”Äh! Mollee gav den bara till dig för att hon inte tyckte om den.” sa mannen som nyss haft kvinnan i sitt knä.
Aoulíe skrattade till innan hon höll upp tummen mot honom.
”Det gör inte mig någonting, Khaleb.” sa hon nöjt. ”Jag dricker allt.”
”Det gör hon faktiskt.” instämde Henry och nickade mot Khaleb som brast ut i skratt.
”Nja, blod dricker du väl ändå inte.” sa Mollee och satte pekfingret och långfingret mot Aoulíes panna och höll upp tummen för att imitera en pistol. ”Annars har vi inget annat val än att döda dig.” tillade hon sedan.
Aoulíe skakade på huvudet.
”Blod dricker jag då inte.” sa hon och Mollee log bett mot henne och gav henne en kram.
”Det är bra, Li!” sa hon sedan. ”Jag vill inte döda min bästa vän.”
”På tal om att döda. Tror ni att det finns några missfoster här ikväll?” sa Jack sedan och drack av den öl han hade framför sig vid bordet.
”Antagligen.” svarade Henry.
”Dessvärre har ingen av oss vapen med oss.” sa Khaleb och Henry suckade.
”Jag som var sugen på att få skjuta ihjäl någon ikväll.” sa han bistert.
Mollee brast ut i skratt.
”Du låter som en mördare.”
”Är vi inte det då?” sa Aoulíe plötsligt och hennes vänner såg förvånat på henne. ”Vi dödar monster mot pengar. Gör det inte oss till mördare?”
”Nä!” utbrast Jack sedan. ”Vi står ju på de godas sida. Tänk på hur många vi har räddat.” sa han och såg på Henry som nickade instämmande.
”Men hur många har vi också dödat?” sa Aoulíe. ”Tror ni inte att vampyrerna känner smärta och sorg över att förlora någon?”
Khaleb och de andra skakade på huvudet.
”Vampyrer är inga människor. De känner inte som vi gör.” sa han.
Mollee såg misstänksamt på Aoulíe.
”Har du talat med Paloma igen?”
”Pappa älskade alla varelser. Jag vill inte att det jag gör ska göra honom upprörd.” sa Aoulíe med eftertryck.
”Din farsa är död, Aoulíe.” sa Jack sedan. ”Han kommer inte bli upprörd över någonting som du gör.”
”Jack har rätt.” sa Mollee. ”Du gjorde rätt i som hämnades honom.”
”Och du hade tur att Jaymz och Chris hann skjuta missfostret innan det dödade dig också.” tillade Henry.
”Ni har väl förmodligen rätt.” suckade Aoulíe och såg på sina vänner. ”Jag antar att jag låtit mamma påverka mig igen.”
”Vi fattar att din morsa inte gillar det du gör. Att dräpa missfoster medför en risk att mista livet vid varje jobb.” sa Jack. ”Men det är någonting som vi är medvetna om.”
”Jag antar det…” sa Aoulíe men hennes röst var fylld med tveksamhet.
Jack grep tag i hennes arm och drog med sig henne bort till dansgolvet.
”Nog om känslor!” sa han sedan. ”Nu skaffar vi dig ett ligg!”





Aoulíe vaknade av att solen träffade hennes ansikte och hon vände sig om i sängen. Hennes huvud värkte och hennes mage var i uppror. Hon kunde känna doften av alkohol som ännu dröjde sig kvar i hennes kläder och hår den fick henne att vilja kräkas.
Efter några timmar hade hon lyckats ta sig upp ur sängen och vidare till toaletten där hon fallit ner i toaletten och spytt upp det som ännu fanns kvar i hennes mage efter nattens festande. En kall dusch hade därefter väckt liv i henne igen och hon var tacksam över att slippa känna doften av alkoholen.
En kopp kaffe och några huvudvärkstabletter gjorde därefter att hon kände sig lite bättre och hon tassade ut till vardagsrummet bara för att finna tomma spritflaskor, tomma snackspåsar och plastglas spridda över soffbord och matta i en enda röra.
Med en trött suck tassade hon förbi röran och vidare fram till skrivbordet där hon fann Aarons skrivbok som Paloma gett henne kvällen innan.
Aoulíe blev stående en stund med blicken fäst på boken innan hon ställde ifrån sig kaffekoppen och plockade upp den i sina händer och satte sig ner på skrivbordsstolen. Hon slog upp den första av bokens sidor och läste långsamt texten som fanns skriven på pappret med Aarons handstil.



Dii rima es shindo ayrith kaji emill dii agou majli. Bee mar sin sawonn, ceij dii kaji…
Sa sami dii.

amiitu.



”Amiitu.” sa Aoulíe och smekte fingrarna över texten. ”Vad betyder det?”
Hon drog sakta till sig sin hand igen och lade ihop boken och kände hur tårarna brände i hennes ögon innan de sakta rullade ner över hennes ansikte.
”Om du ändå vore här.”


...


Det var som alltid lite folk i biblioteket när Aoulíe klev innanför dörren och gick fram till receptionsdisken. Små lampor vid varje bord skapade ett behagligt sken i biblioteket.
Aoulíe såg sig om där hon stod vid receptionsdisken. Inte en enda anställd syntes till och hon var på väg att gå därifrån när en äldre dam kom gående mot henne och ställde sig bakom disken och log mot henne.
”Jag såg dig inte, vännen.” sa kvinnan vänligt. ”Vad kan jag hjälpa dig med?”
”Jag fick den här igår.” sa Aoulíe och plockade upp skrivboken från sin handväska och lade den på bänken framför kvinnan. ”Den har tillhört min far, men varken jag eller min mor kan tyda texten.” förklarade Aoulíe.
Den äldre damen tog på sig ett par glasögon som hon haft hängande om sin hals i ett neongrönt band. Hon studerade skrivbokens omslag för att sedan öppna den och se ner på texten.
Hon rynkade förbryllat på ögonbrynen innan hon skakade på huvudet.
”Nej men vad i all sin dar!” utbrast hon och bläddrade igenom sidorna. ”Detta, må jag säga, var minsann en mycket märklig bok.” tillade hon innan hon såg på Aoulíe. ”Och den har tillhört din far?”
”Ja. Det var en gåva från honom.”
”Jag tror att ni får be er far att tyda texten åt er, kära du.” sa kvinnan. Aoulíe blinkade snabbt mot henne.
”Om han varit vid liv hade jag gjort det.”
”Ni menar att han är död?” frågade kvinnan och såg förbryllat på Aoulíe som nickade mot henne.
”Mer död kan han nog inte bli.” sa hon sedan. Kvinnan suckade innan hon lade ner boken på bänken igen och såg sig om i biblioteket, för att sedan snabbt se på Aoulíe igen.
”Det slog mig just…” sa hon sedan men avslutade inte meningen.
Istället höll hon upp ett finger mot Aoulíe och skyndade sig iväg från receptionsdisken. Aoulíe såg tyst efter henne och funderade på om hon skulle gå därifrån, när kvinnan snabbt kom tillbaka med en ung man efter sig.
Aoulíe stirrade tyst på honom med uppspärrade ögon. Han var lång och smal och var klädd i en löst åtsittande blårutig flanellskjorta och svarta jeans. Han ansikte var blekt och insjunket och hans rödbruna hår fick hans hud att se ännu blekare ut.
Han såg nästintill döende ut.
”Du som är så duktig på att tyda texter, Hál.” sa kvinnan när hon åter kom fram till receptionsdisken. Hon plockade upp boken och räckte över den till mannen som tog emot den.
Hans taniga händer och smala fingrar såg nästan ut att gå sönder under bokens tyngd, men trots det höll han den lätt i sina händer och öppnade första sidan av boken.
”Hál här har precis blivit anställd här hos oss. Han talar flera språk och är minsann en värdefull tillgång här med tanke på hur många olika människor som dagligen kommer hit för att få information om Calahall.” sa kvinnan muntert och Aoulíe kunde inte låta bli att se sig om i biblioteket, som tydligen också verkade vara någon form av turistbyrå.
Förutom hon själv, den äldre kvinnan och den anorektiska mannen kunde hon se ytterligare fyra personer i biblioteket som verkade bestå av två föräldrar och deras två barn.
”Det är whitalinka.” sa Hál sedan och kvinnan log brett mot honom och såg återigen på Aoulíe som tyst studerade honom.
”Jag sa ju att han är värdefull.” kvittrade damen glatt.
”Whitalinska?” upprepade Aoulíe.
Mannen nickade långsamt innan han mötte hennes blick. Aoulíe kände hur hennes hjärta hoppade över ett slag. Hans ögon bar en mörk nyans av grönt och brunt. De var otroligt vackra.
”Normalt sett skrivs whitalinska med hjälp av tecken.” sa Hál och snurrade runt boken så den låg vänd mot Aoulíe och pekade på texten. ”Men den som skrev det här har valt att stava orden istället. Förmodligen för att göra det lättare för den som läser det här.” förklarade han.
Aoulíe kunde inte slita blicken från hans bleka hand och knotiga finger. Hon hoppades att han inte skulle lägga märke till att hon stirrade på den.
”Vad står det?” undrade damen nyfiket.
Även hon lutade sig fram över receptionsdisken och såg ner på texten.
” ’Valdy ale haa shiin?’ betyder ’vad sjunger hjärtat?’. ’Valdy’ och ’shiin’ är återkommande ord vilket tyder på att detta är någon typ av dikt eller visa.” sa Hál och lät fingret förflytta sig vidare ner över texten. ”’Valdy’ kan översättas till ’vad’ eller ’varför’, medan ’shiin’ rätt och slätt betyder ’hjärta’, men i det här fallet är det en böjning utav ordet, så ’hjärtat’.” sa han. ”Böjningar förekommer normalt sett inte i whitalinskan. Istället lyssnar de till det föregående ordet för att avgöra vad det andra ordet betyder.”
”Det, må jag säga, är minsann en mycket märklig grammatik.” sa damen sedan.
Hál nickade tyst mot henne innan han harklade sig.
”Direkt översatt till Werenéiska betyder det här ’Vad sjunger hjärtat? Vad sörjer hjärtat så djupt att det får vårt inre att värka? Vad får hjärtat att fatta eld och rusa? Vad viskar hjärtat när vi inte längre lyssnar? Varför slutar vi lyssna?’.” sa han och drog till sig fingret och lade igen boken för att sedan skjuta fram den till Aoulíe.
”Det finns kurser att läsa om du är intresserad av att lära dig tyda whitalinska.” sa han och Aoulíe mötte hans blick. ”Men de är väldigt dyra precis som kurslitteraturen. Dessutom är det omöjligt att läsa dessa kurser i Calahall då de hålls i Avantasia. Man bör som whitalinstuderande vara närvarande vid varje kurstillfälle för att lära sig de rätta uttalen.” sa han och Aoulíe nickade tyst mot honom.
Hon hade nästan inte råd med mat för dagen. Hur skulle hon då ha råd att resa till Avantasia för att studera ett språk som hon behövde lära sig för att kunna tyda Aarons texter?
”Tyvärr har jag ingen möjlighet att studera för tillfället.” sa hon och höll boken mot bröstet. ”Jag måste arbeta ihop tillräckligt med pengar innan jag kan resa någonstans.”
”Jag förstår.” sa Hál och nickade mot henne. ”Har du ytterligare frågor är du välkommen tillbaka. Jag hoppas att du fick den hjälp du sökte.” tillade han innan han vände sig om och gick.
Aoulíe såg tyst efter honom för att sedan se på damen som skrattade till och såg på henne med väna ögon.
”Han är inte mycket till pratkvarn den där Hál.” sa hon. ”Men han är en trevlig ung man som får oss gamla tanter att njuta av vårt arbete här på biblioteket.” sa hon och blinkade skämtsamt mot Aoulíe. ”Men nog skulle han behöva träffa en flicka som ror om honom. Han är inte särskilt duktig på att ta hand om sig själv.”
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
6 jun 18 - 13:27
(Har blivit läst 70 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord