Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Vildängel - kapitel 4

Onit var en lång och ranglig man med kastanjebrunt hår som räckte honom ner till axlarna och gröna ögon som jag kunde drunkna i. Hans leende var varmt och hans klädsel proper. Han var alltid klädd i blått. Det var så jag mindes honom.
Jag hade alltid hållit av honom och jag visste att han älskade mig. Jag var hans lilla prinsessa, hans enda systerdotter och hans enda syskonbarn. Jag hade varit hans tröst när han stött på motgångar och han hade varit mitt stöd när ingen hade lyssnat på mig.
Jag hade blivit alldeles ifrån mig av lycka när jag läst hans brev och jag hade rusat till Sarlack och jag hade kastat mig i hans armar och jag hade gråtit och mitt leende hade nått mina öron och jag hade tappat orden. Jag skulle få träffa min morbror igen.
Onit var på väg till Pelina.





Jag väntade otåligt i tre dagar. Jag kunde nästan inte bärga mig och jag vankade av och an i tronsalen när jag väntade på honom.
Kommer han inte snart?
Dörrarna öppnades och jag sken upp och jag gjorde mig beredd på att springa mot honom och kasta mig i min morbrors armar. Men så stannade jag upp och jag såg på Dekkhám och Lejlíanáh som trädde in i tronsalen. Jag skämdes när Sarlack och Makhái skrattade bakom mig.
Sarlack satt på tronen. Halvt liggande och halvt sittande tittade han på mig när jag vände mig om mot honom. Hans ben var korslagda över det vänstra armstödet och han höll i ett halvätet äpple. Hans ögon lyste av underhållning.
”Sätt dig ordentligt.” snäste jag. ”Jag vill att du uppför dig när Onit kommer. Han får inte tro att du är en man som saknar förmåga att styra över Pelina.”
Sarlack skakade på huvudet.
”Han kommer älska mig.”
”Du skämmer ut mig!”
”Desto större anledning att fortsätta retas.”
Mitt blod kokade av ilska.
”Sätt dig ordentligt, Sarlack!” röt Dekkhám. Han och Lejlíanáh hade kommit fram till mig. ”Du ser ut som en idiot.” fortsatte han. Lejlíanáh log mot mig.
”Ge honom inte en anledning att fortsätta.” sa hon till mig. Jag hörde hur Dekkhám och Sarlack snäste åt varandra. ”Jag är säker på att din morbror inte kommer ha några problem med min sons uppförande.”
Jag ville svara henne men vad skulle jag säga? Av alla krosárer på slottet var jag och Dekkhám och Zorín de enda som kände min morbror. Jag visste att han uppskattade ordentligt uppförande men det Sarlack höll på med nu var motsatsen till ordentligt.
Sarlack och Dekkhám fortsatte snäsa åt varandra bakom mig när dörrarna till tronsalen på nytt öppnades och jag kunde se en lång ranglig man och en kvinna komma mot mig i rask takt och jag var på väg att brista i gråt.
Onit.
Min morbror.
Han är här!

Jag sprang mot honom och klackarna slog mot golvet och det ekade i tronsalen och kjoltyget på min röda klänning slöt om mina ben och jag närmade mig honom. Och min morbror sprang mot mig och han fångade mig i sina armar och han höll om mig så hårt men samtidigt så varsamt och kärleksfullt och jag grät av lycka.
”Du är här.”
Jag snyftade fram orden.
”Vid Belas.” han flämtade. ”Jag är så glad att du lever.”





Hennes namn var Enima och hon var den enda dottern till Kung Fháry och drottning Elýn, yngst av tre syskon och hon var vacker. Hennes blonda hår föll tungt över hennes rygg i vågor och hennes midja var smal och klänningen enastående vacker. Svarta mönster rörde sig över ett blått tyg och en krona av guld hade sin plats på hennes huvud. Hennes ögon var lika blå som himlen och hennes läppar röda likt en ros. Hennes röst var len och mjuk och hennes ögon och läppar log. Log mot mig och Onit och mot alla som såg på henne.
Jag var ingenting i jämförelse med hennes skönhet.
”Fháry var mycket upprörd när han återvände till Fánimevíi.” sa Onit. ”Han talade om drottningen som om hon vore tokig.” Ett skratt undkom honom och han log mot mig. ”Jag hade aldrig kunnat gissa att du var drottningen.”
Dekkhám grymtade. Han satt i fåtöljen bredvid mig.
”Nog är hon speciell allt.”
Jag såg på honom med onda ögon innan jag riktade tillbaka blicken till Onit. Men hans uppmärksamhet hade seglat iväg till Sarlack. Han satt i en fåtölj mellan Lejlíanáh och Makhái. Zorín stod bakom honom.
Sarlack Ferinkill. ” sa Onit. Han log brett. ”Ett mäktigt namn på en mäktig man.” Han skrattade till på nytt. ”Hur dumt det än låter bör du vara tacksam över att prinsessans fader inte är här.” En paus. ”Hade han vetat att du anhållit om hennes hand hade du hamnat hos aranerna.”
Sarlack log.
”Lustigt att du säger så.” sa han. ”Jag trivs väldigt bra i aranernas sällskap.”
Färgen i Onits ansikte försvann och jag letade efter någonting att säga.
Säg någonting!
”Hans far är en aran.” sa Lejlíanáh plötsligt och jag dog. ”Sarlack har tillbringat mycket tid hos sin far.”
”Är det sant?” sa Enima. En gnista av förundran tändes i hennes ögon och hennes läppar formade ett brett leende. ”Men ni ser inte ut som en…” fortsatte hon men tystnade. Hon lutade sig tillbaka i fåtöljen. ”Vet min far om det här?” frågade hon sedan.
”Nej.” sa Dekkhám innan Sarlack hann svara. ”Och jag föreslår att detta förblir en hemlighet.”
”Det här är känslig information.” sa Makhái. ”Jag är rädd för att Sarlack kan mötas av mer motstånd om hans ursprung avslöjas.”
”Självfallet säger jag ingenting till min far.” sa Enima. ”Jag ville mest försäkra mig om att han inte visste någonting om ert ursprung, kung Sarlack.”
”Kalla mig gärna vid namn, prinsessan.” sa Sarlack. Han skruvade på sig i fåtöljen. ”Jag är inte kung än.”
”Men ni kommer bli.” påpekade hon och vände sig sedan till mig. ”Inte sant, Zearléna?”
Allt jag kunde göra var att nicka.
”Bröllopet blir av, med eller utan kungarnas tillåtelse.” sa Makhái.
Både jag och Sarlack såg på honom.
”Kung Méras är den enda som välsignat deras önskan om att gifta sig.” förklarade Dekkhám.
”Om så är fallet kommer även jag välsigna dem.” sa Enima. Hon log mot mig. ”Vi kvinnor måste hålla ihop.” sa hon. ”Vår värld styrs redan av alldeles för många män.”
”Om inte Sarlack bestämmer sig för att ta över Zearlénas roll som Pelinas härskare.” inflikade Makhái.
Sarlack skakade på huvudet.
”Det här är Zearlénas rike.” sa han. ”Jag är nöjd med att enbart finnas vid hennes sida.”
”Vilka vackra ord.” Enima log mot honom. ”Om världen ändå innehöll fler män som ni.”
”Ja.” sa Lejlíanáh. Hon lät sin hand röra vid Sarlacks hår. ”Han är en fin man, min son.”





”En kroára?” Onit såg på mig. Han hade tagit mig åt sidan och vi befann oss ensamma i tronsalen. ”Vad tänkte du på, Zearléna?” sa han och han såg på mig med sina gröna ögon. Jag drunknade i hans blick. ”Visste du om det här när du bestämde dig för att inleda en relation med honom?”
”Ja.” sa jag. ”Han berättade det för mig innan.”
”Innan vad?” utbrast Onit. ”Innan du hamnade under honom?” Han flämtade till och fick plötsligt en vass blick. ”Jag hoppas du inte är gravid, unga dam!”
”Va? Nej!” utbrast jag. ”Jag tror inte det i alla fall…”
”Du vet alltså inte.”
”Nej…”
Onit himlade med ögonen och gömde sedan sitt ansikte i sina händer.
”Hur länge har du känt honom?”
”Jag vet inte…”
”Träffade du honom innan eller efter Ísoara föll?”
”Innan.”
”Så åtta månader? Kan det stämma?”
”Jag vet inte.”
”Du ser inte gravid ut.”
”Onit!”
Jag ville slå honom och skrika på honom. Jag var besviken. Men varför?
Var det för att han ifrågasatte mig? Eller var det för att han talade nedlåtande om Sarlack? För han talade väl nedlåtande om Sarlack? Eller var det för att han inte litade på mig? Litade han inte på mig?
Onit suckade när han skakade på huvudet och han ställde sig närmare mig och han svepte in mig i sina armar och jag befann mig tätt intill honom och mitt huvud vilade mot hans bringa och jag kände hans läppar mot mitt huvud.
”Förlåt mig, Zearléna.” viskade han. ”Jag oroar mig för dig. Men du är min lilla prinsessa. Du är det enda band jag har kvar till Lejda.” En paus. ”Jag trodde jag förlorat dig också.”
”Det har du inte.” viskade jag. Jag lät mina armar omfamna honom. ”Sarlack räddade mig.”
”Han räddade dig?”
”Ja.”
Tystnad.
”Då antar jag att jag står i tacksamhetsskuld till honom.”
”Jag antar det.”
Han släppte mig.
”Låter du mig tala med honom?”
Han såg på mig.
”Så länge du inte är otrevlig mot honom.”
”Killen är en kroára, prinsessan. ” sa Onit och han blinkade mot mig. ”Jag tror att jag befinner mig i större fara än honom.”
”Han är inte farlig.” sa jag.
Onit log.
”Inte?” Han lutade sig mot mig. ”Jag hörde att en prins nästan miste livet under mötet.” viskade han. Jag svalde. ”Jag har mina misstankar om vem prinsen hamnade i bråk med.”
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
6 jun 18 - 13:07
(Har blivit läst 11 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord