Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 62

Det sägs att aranerna är monster förklädda till jättar. Det sägs att ingen kraft i världen kan hindra en aran från att ta det han vill ha. Men Sarlack är ingen aran. Han är en kroára. Jag tackar Thoths för det varje dag.
Jag såg någonting hos honom när hans blick var mörk och hans handlingar styrdes av ilska. Hans händer slog efter en medvetslös mans kropp och hans mun längtade efter blod. Men trots det var hans ögon fyllda av känslor. Känslor så smärtsamma att jag tyckte synd om honom för jag visste. Sarlack är inget monster. Han njuter inte av att döda. Han hatar det.
Om alla andra kunde se det jag såg, om alla andra förstod det jag förstod, skulle de hata honom mindre då?
När jag satt där på golvet med Lejlíanáhs armar om mig insåg jag någonting.
Sarlack skulle aldrig ge upp.
Han skulle sluta först när prins Eron var död och det inte längre fanns någonting kvar av hans kropp. Han skulle inte sluta förrän han slitit varenda millimeter av det där stackars kräket i bitar. Han skulle stå bland det enda röda som fanns kvar av prinsen och han skulle andas och hans ögon skulle återfå sin färg och hans muskler skulle slappna av och hans händer skulle sluta darra och han skulle säga att han dödade prinsen för att rädda mig.
Jag kunde inte låta det hända. Jag kunde inte låta det gå så långt. Jag var tvungen att göra någonting. Men vad?
Jag började skrika.
Jag skrek så högt att det kändes som att mina lungor skulle explodera. Jag skrek och skrek och skrek och jag kastade mig upp och jag tog mig ur Lejlíanáhs armar och jag kämpade mot de män som försökte stoppa mig.
Han behöver mig. Han behöver min hjälp.
Jag kan hjälpa honom.
Snälla. Låt mig hjälpa honom!

Och jag slog mig fram och jag insåg inte min egen styrka och jag kom fram till honom och han skrek och jag försökte fånga hans blick men den var för vild och jag lyckades inte.
Sarlack.
Sarlack. Snälla!
Snälla.
Sarlack.
Låt mig hjälpa dig.

Jag skrek hans namn.
”Se på mig. Sarlack!” Han lyssnade inte. ”Sarlack, älskling. Snälla! Jag mår bra. Jag mår bra!
Hjälp mig, Kalmaost!
Snälla. Hjälp mig att nå fram till honom.

”Zearléna! Akta dig!”
Jag hörde hur Dekkhám skrek åt mig men jag hann inte flytta mig. Ett slag träffade mitt ansikte och en plötslig smärta spred sig genom mitt huvud och jag föll till marken.





Jag vaknade i min säng. Mitt huvud gjorde ont och mitt ansikte var varmt och jag hade svårt att fokusera blicken.
Utanför sovrumsdörren hördes röster som jag så väl kände igen men jag kunde inte förmå mig att minnas vilka det var. Men så kände jag den varma handen som placerades mot min panna och jag vred på huvudet och jag ville fly när jag såg honom men han hyschade åt mig och hans ögon var fyllda med oro och ånger och de var blanka och hans kinder våta.
Sarlack.
”Ligg still.” sa han. Han flyttade sin hand från min panna och lät två fingrar röra vid min kind. Det såg ut som om han försökte le. ”Jag har varit så orolig.” sa han. ”Minns du var som hände?”
Jag minns att du försökte döda honom.
”Du försökte rädda mig.” viskade jag. ”Jag kom i vägen.”
Sarlack nickade.
”Varför gjorde du det?”
”Jag försökte få dig att sluta.”
”Du får aldrig göra så igen.” sa han. ”Gör aldrig så igen.”
”Du försökte döda honom.” viskade jag. ”Prinsen.”
”Men istället skadade jag dig.” sa han. ”Om du visste vad jag skäms…”
”Nej.” sa jag.
Jag ville sätta mig upp men Sarlack tillät mig inte.
”Ligg still.” sa han. ”Du är för svag än.”
Sarlack.
Min älskade Sarlack.

”Vet kungarna vad som hänt?” undrade jag.
Jag ville fråga honom om prins Eron men jag förmådde mig inte att göra det.
Jag ville veta om han levde.
”Alla vet vad som hänt, Zearléna.” svarade Sarlack. Han suckade och skakade på huvudet. ”Det här är mitt fel. Om jag inte blivit så… förargad… hade inget av det här hänt.” Han tog en paus. ”Förlåt mig.”
Jag log mot honom.
”Det har jag redan gjort.”





Sarlack var ett monster. Det tycktes i alla fall som det i kungarnas och tjänstefolkets ögon. Jag kunde inte undgå att se hur alla vettskrämda män och kvinnor stirrade på honom med vidöppna ögon när han passerade dem i korridorerna. Eller hur tjänsteflickorna darrade i samma stund han klev in i ett rum. Han serverades mat som om han skulle slita av armen på vem helst som vågade sig för nära honom.
Jag tyckte synd om honom och allting var mitt fel. Mitt fel för att jag trodde att jag kunde lugna ner honom. Mitt fel för att jag utan att tänka mig för kastat mig fram till honom. Mitt fel för att jag inte tagit hans styrka på allvar. Mitt fel för att jag…
”Oroa dig inte.” Hans hand placerades ovanpå min och han kramade om den så varsamt att jag aldrig kunde tro att han kunde skada mig. ”Det är inte första gången jag blir behandlad som ett odjur.” Han log. ”Så länge du inte är rädd för mig…” En paus. ”Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv för vad jag gjorde mot dig.”
Jag såg på honom när han lät sin blick falla ner i tallriken framför sig. Med en stadig hand lyfte han skeden med soppa och förde den till munnen.
Kan du läsa mina tankar?
”Jag vill inte att någon ska behöva vara rädd för dig.” sa jag.
”Det är deras eget val.” Han lade ifrån sig skeden. ”Ingen tvingar dem.”
”Men jag trodde att dem visste vad som…”
”Det gör dem, Zearléna.” Han avbröt mig. Såg på mig med plågad blick. ”Men glöm inte att Eron är en prins. Kronprins dessutom.” En suck. ”Jag är ingenting mer än en livvakt. Din livvakt.”
”Nej.” Viskade jag. ”Det är du inte.”
Men dem tror det. ” Sa han och jag kunde urskilja irritationen som gömde sig i hans röst. ”I deras ögon har jag ingen rätt att försvara dig mot en prins. Eron är dig värdig i deras ögon. Han besitter makt som jag aldrig kommer komma i närheten av.” Han förde sin hand till sitt ansikte och drog den över sin kind. ”Jag kommer aldrig sluta kämpa för dig. Men om din lycka blir lidande på grund av mig är jag beredd att släppa dig.” sa han.
Mitt hjärta slutade slå och jag föll genom golvet.
”Säg inte så, Sarlack!” utbrast jag. ”Säg inte så.”
Men han mötte inte min blick och hans ögon stirrade på en osynlig punkt på väggen. Hans hand lyftes från mig och han reste sig upp, sköt stolen ifrån sig och han lämnade matsalen.
En sked med soppa. Det var allt han ätit.
En sked soppa och jag förbannade den skeden.
Stanna hos mig.
Men Sarlack lämnade salen och jag satt ensam kvar vid ett bord tillräckligt stort för att ett dussin personer skulle få plats runt det.
En sked med soppa.

Jag var rasande.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
16 maj 18 - 01:36
(Har blivit läst 25 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord