Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 60

”Betyder det att jag får behålla den?”
”Aweníva!”
”Snälla pappa. Jag lovar att jag kommer ta hand om den.”
”Det är en ahaná!”
”Men det är en liten ahaná.”
”Nu ja!”
”Sluta. Båda två.” sa Lejlíanáh och jag återvände till verkligheten. ”Det är fantastiskt att du lyckades hitta ett drakägg, älskling. Men din far har rätt. Även om du vill behålla draken går det inte. Den hör inte hemma här.”
”Jo! Det gör den visst.” utbrast Aweníva. ”Den tror att jag är dess mamma!”
”Tills den blir hungrig.” sa Sarlack.
Aweníva stampade ilsket i golvet.
”Varför är ni så dumma?”
”Hjärtat, vi vet ingenting om drakar.” sa Makhái. ”Även om vi skulle veta det är det för riskabelt att behålla den. Den är jättesöt nu, det tycker jag också. Men vad händer när den vuxit till sig och en dag känner sig hungrig? Vi kan inte riskera någonting.” sa han.
Han sträckte ut en hand mot Aweníva men hon slog ilsket bort den.
”Jag hatar dig!” skrek hon.
Innan jag förstått vad som hänt hade hon lämnat rummet. Makhái satte sig på golvet med en suck.
”Hon menar det inte, älskling.” sa Lejlíanáh med öm röst.
Hon sträckte en hand mot Makhái som tog den i sin.
”Jag vet.” sa han.
”Jag borde lämna tillbaka den där vi hittade den.” sa Sarlack och jag blev plötsligt rädd.
”Det är nog klokt.” sa Makhái.
Lejlíanáh nickade.
”Nej!” utbrast jag.
”Zearléna?” Sarlack skakade på huvudet när han såg på mig. ”Säg inte att du står på Nívas sida gällande draken.” sa han.
Jag skakade på huvdet.
Jag vet inte.
”Nej.” sa jag. ”Det gör jag inte. Det är bara det att…” Jag tog en paus. ”Jag tror att den kan hjälpa oss.”
”Hur då?” sa Lejlíanáh.
Jag såg på henne.
”Jag vet inte. Men jag har en känsla av att vi borde behålla den.” sa jag. ”Finns det någon bok om drakar?”
”Om det finns det lär du finna den i biblioteket.” sa Sarlack men han skakade sedan på huvudet. ”Men förvänta dig inte att jag tänker hjälpa dig att leta. Jag är inte den som…”
”Jag vet!” avbröt jag och jag tog några steg mot dörren. ”Men innan du lämnar tillbaka draken vill jag se om jag kan finna någon bok som det står om drakar i.” sa jag.
Jag lämnade rummet innan någon hann säga någonting.





Biblioteket var enormt och fyllt till bredden av tusentals böcker men jag hade bara hunnit titta igenom ett dussintal när jag blev avbruten.
Prins Eron hade kommit in till mig och han såg på mig där han stod mitt på golvet samtidigt som jag balanserade på en stege i min lila klänning och högklackade skor.
”Ers höghet.” sa han.
Jag försökte klättra ner från stegen så fort jag förmådde innan han fick för sig att komma närmare.
”Prins Eron.” sa jag och försökte låta förvånad.
Jag vände mig mot honom i samma ögonblick som jag kom ner på golvet.
Prinsen förde sina händer bakom sin rygg och han lät sin blick svepa över biblioteket.
”Ni har ett fantastiskt slott, Zearléna.” sa han sedan. ”Jag erbjöd mig själv en rundvandring och jag måste erkänna att jag känner mig… en aning klentrogen över hur ett sådant vackert slott som detta kan ha existerat obemärkt under så många årtusenden som krosárernas riken funnits utan att vi hittat det.” sa han.
Jag lade märke till att han inte var samma man som jag en gång träffat i Ísoara.
”Jag hade tur som fann det.” sa jag hastigt.
”Sannerligen.” sa prins Eron med ett leende. ”Ni tycks ha turen med er, Zearléna. Jag avundas det.” sa han. ”Ni undkom ett krig och fann ett slott lika storslaget som er skönhet.” Han tog en paus. ”Jag undrar vems förtjänst det är.”
”Som ni sa, prins Eron. Jag har turen med mig.” svarade jag syrligt.
Jag tyckte inte om den här mannen. Jag hade tyckt om prins Eron men det här var inte den prins jag en gång hade träffat. Den här mannen var okänd och jag visste inte vad han hade för avsikter med mig.
”Det tycks som det. Men trots det kan jag inte låta bli att undra…” sa han men tog en paus. Det såg nästan ut som om han letade efter ord. ”Vad spelar er livvakt för roll i allt det här?”
”Min livvakt?”
”Ja. Er livvakt.” sa prinsen. ”Den långa killen med svart hår och kallt yttre.”
”Hans namn är Sarlack.” Jag tvingade mig själv att inte väsa åt prinsen. ”Han har ingenting med det här att göra.”
”Inte? På Méras lät det som att han hade en hel del med det att göra.” sa prins Eron. ”Han lovordade honom på ett sådant vackert sätt att jag nästan blev tårögd.” sa han och tog en ny paus. Ett leende visade sig på hans läppar. ”Om jag inte visste bättre skulle jag säga att han är förälskad i dig, Zearléna.” sa han. ”Men jag vet bättre, så jag skulle aldrig påstå någonting sådant bisarrt som att en livvakt skulle försöka anhålla om er hand.”
Jag saknade ord.
Min kropp darrade och jag försökte andas men luften kvävde mig och mina ben vek sig under mig men jag lyckades resa mig upp igen och jag stod naken framför prins Eron.
Han såg på mig där han stod med händerna bakom sin rygg och han var alldeles för stilig och vacker och hans ögon såg på mig och jag blev arg och ledsen och förvirrad och jag…
”Sarlack är en man som respekterar mig. Han har räddat mitt liv och han tar sin roll som min livvakt på största allvar, prins Eron.” sa jag och jag förvånades över lugnet i min röst. ”Jag står i tacksamhetsskuld till honom. Men hur jag väljer att återgälda honom är upp till mig.”
”Så han har anhållit om er hand?”
Min kropp darrade.
”Nej.” sa jag. ”Nej. Det har han inte.”
”Men ni önskar att han gjorde det?”
”Det har jag aldrig sagt.” sa jag och jag backade när prinsen gick mot mig.
”Jag skulle kunna göra er lycklig, Zearléna.” Han kom närmare. ”Jag är en man med makt. En sådan man som ni behöver.”
Ett steg.
Två steg.
Tre steg.
Jag behöver inte dig.
”Jag vill inte att du kommer närmare.”
Jag ber dig…
”Jag skulle behandla dig med värdighet.”
”Varför lyssnar du inte på mig?”
Lyssna på mig!
”Du skulle aldrig behöva vara ensam.”
”Snälla…”
”Jag kan göra dig lycklig, Zealéna.”
”Nej.”
Nej, det kan du inte.
Lämna mig ifred!

”Zearléna.”
”Prins Eron…”
”Jag…”
”Sluta!”
Säg det inte.
”… älskar dig…”
Och min rygg rörde vid väggen och hans händer rörde vid mitt ansikte och det fanns inte längre någonstans att fly.
Hans fingrar var lena och hans händer varma och ömma och hans läppar närmade sig. De närmade sig alldeles för fort och jag såg dem och jag slöt mina ögon och jag bad honom sluta men han lyssnade inte och han sa de tre små orden igen och igen men jag ville inte höra.
Lämna mig ifred!
Han kysste mig och jag ville ta mig därifrån. Jag ville inte känna hur han rörde vid mig men hans händer försvann från mitt ansikte och jag kände de överallt. Jag försökte ta mig därifrån men min kropp lydde mig inte men så lyckades jag ta ett steg åt sidan och…
Prinsen slets undan från mig och jag slöt mina ögon och jag skrek och jag höll för mina öron och jag försökte låta bli att lyssna till ljudet men slagen ekade mellan väggar och böcker och golv och tak och jag fylldes med panik och jag skrek åt honom att sluta men vrålet gjorde mig döv.
Du får inte döda honom.
Snälla…
Han gjorde fel men du får inte döda honom.

Och så tystnade allting och rörelserna upphörde och jag visste inte om jag vågade öppna ögonen men så kände jag ett par armar om mig och jag insåg att jag satt på golvet och jag öppnade ögonen och jag såg på henne.
Lejlíanáh.
”Zearléna! Vid Thoth. Mår du bra?”
”Kalla på vakterna!”
Dekkhám.
”Sluta!”
Makhái.
”DU RÖR HENNE INTE!”
Mitt hjärta frös till is.

Sarlack.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
16 maj 18 - 01:28
(Har blivit läst 21 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord