Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 59

”Du menar att människorna inte bär skulden?”
”Det säger jag inte. Men jag tror att det är dumt att utesluta att kriget startades av krosárer.” sa Sarlack.
Hans röst var bestämd.
”Det är befängt!” utbrast Lároon. ”Ingen krosár skulle vilja starta ett krig med sina egna.” sa han sammanbitet.
Han var alldeles för övertygad av sin egen åsikt.
”Lároon.” sa Harýd. ”Det kan ligga någonting i det pojken säger.” sa han. Två av de andra kungarna höll med honom. ”Vi vet inte med säkerhet att människorna känner till vår existens.”
”Men om de vet det innebär det att vi svävar i livsfara.” sa Tyrhom.
”Prins Tyrhom har rätt, Harýd.” sa Hírocco. ”Om människorna vet om vår existens innebär det en stor risk för de riken som ligger nära människornas byar. Ísotardide är ett sådant rike.”
”Junamevíi är ett starkt rike och jag är säker på att människorna inte besitter en chans att ödelägga den på samma sätt som de ödelade Ísoara. Men det finns inga garantier för att våra riken kommer förbli säkra så länge människorna existerar.” sa Lároon. Han lät sin blick svepa över de andra männen i biblioteket. ”Vi måste slå tillbaka mot människorna.” sa han.
Ett sorl av jubel bröt ut i rummet och jag var panikslagen.
”Mina herrar!” Kugn Méras röst överröstade allt sorl och männen tystnade. Han hade rest sig upp. ”Mina herrar.” sa han igen. ”Inser ni riskerna med att anfalla människorna?” Han tog en paus. ”Var har ni tappat ert förnuft? Vår existens må kanske inte längre vara hemlig men den kan likaväl fortfarande vara det. Om ni sänder ut era styrkor för att utrota människorna innebär det en risk för hela vår existens.” sa han. ”Vi är många och vi är starka och vi besitter förmågor ingen annan varelse besitter. Vi är alla söner till Thames, Belas, Kalmaost och Asgaloth. Har ni glömt våra löften till demonerna och till Thoths?” En ny paus. ”Vi är krosárer. Vi är väktare av den värld vi lever i. Vår uppgift är att skydda världen från det som vill den illa.” Kung Méras såg på mig och mitt blod frös till is. ”Vi får inte glömma att bland oss i detta nu, i just det här ögonblicket, finns det en kraft så mäktig att den kan förgöra oss alla.”
Jag såg på honom och han såg på mig och jag ville slita blicken från honom men kung Méras hade min blick i ett järngrepp och han tillät mig inte att se på någon annan. Han visste och jag förstod inte hur eller varför eller när eller vem men jag visste att han tagit reda på sanningen om mig och det gjorde mig förskräckt.
”Vad svamlar du om, Méras?” sa plötsligt Erion, Erons far. Aramevíis kung.
”Det finns krafter vi ännu inte känner till, mina herrar.” sa kung Méras.
Han släppte min blick och jag försökte dölja min andhämtning. Sarlack reste sig från fåtöljen.
”Det räcker nu, kung Méras.” sa han och hans ord räddade mig. ”Vi har talat med varandra om en lösning men inte kommit fram till någon. Jag föreslår att vi avslutar mötet och återvänder till våra rum. Ni är många som färdats lång väg för att närvara här och för det tackar drottning Zearléna er.” sa han och kungarna och prinsarna reste sig upp.
”Drottningen har inte sagt ett ord sedan mötet startade.” sa Lároon högt. ”Vår resa hit har varit onödig.”
”Drottning Zearléna jobbar på en lösning, ers nåd.” sa Makhái.
”Vi fortsätter mötet imorgon.” sa Sarlack. Han bugade sig lätt mot männen och stod kvar tills de lämnat biblioteket. Först då vände han sig mot mig och räckte mig sin hand. ”Zearléna, mår du bra?” sa han med en röst var full av oro.
Jag tog hans hand och lät honom hjälpa mig upp ur fåtöljen men jag kunde inte säga ett ord. Istället nickade jag mot honom och han tog mig in i sina armar och han höll mig så ömt att jag blev knäsvag och jag slöt mina ögon och lät min näsa fyllas av hans doft.
”Ers höghet.” sa Makhái bakom mig. Sarlack släppte mig ur sin famn. ”Ni borde vila.”
”Jag kan inte vila nu, Makhái.” sa jag men jag såg inte på honom. Istället såg jag upp på Sarlack och jag ville fråga men jag kunde inte för Makhái visste inte och jag ville inte att han skulle veta. Inte nu. Inte såhär.
Förlåt mig, Makhái.

”Zearléna.”
”Pappa!”
Aweníva störtade in i rummet och rusade mot Makhái. Han föll ner på knä framför henne och hans blick var full av oro och hans händer grep om Awenívas händer när hon stannade framför honom.
”Mitt hjärta?” sa han och hans händer letade sig till sin dotters ansikte och han kände på hennes kinder.
Awenívas läppar log och hennes ögon glittrade och hon skakade av sig sin pappas händer och hon såg på honom på mig på Sarlack och hon…
”Ägget.” sa hon. ”Det har kläckts.”





Aweníva höll hårt i Makháis hand när hon sprang genom korridorerna. Makhái försökte lugna henne men Aweníva var för uppspelt för att lyssna och hon hade inte tid att vänta. Jag och Sarlack följde efter och mina skor ekade mot golvet.
Vi kom slutligen fram till det rum som Lejlíanáh och Aweníva bodde i.
Aweníva vände sig mot Makhái och hyschade.
”Inte ett ord.” sa hon sedan och upprepade sig för mig och Sarlack.
Hon vände sig sedan mot dörren, knackade fem gånger, tog ett hårt grepp om handtaget och öppnade dörren. Hon släppte in oss i rummet men skyndade sig sedan fram till Lejlíanáh som satt mitt på golvet med ett litet knyte framför sig.
Lejlíanáh såg upp på Makhái när han gick fram till henne och hon skakade på huvudet med ett brett leende på läpparna.
”Du kommer inte tro vad din dotter fick med sig hem.” sa hon.
En flämtning hördes från Makhái och han stelnade till där han stod framför oss.
Jag ville se vad det var han såg men jag visste samtidigt inte om jag vågade.
Sarlack försvann från min sida och han gick fram till Lejlíanáh som skakade på sitt huvud. Aweníva kastade sig ner på golvet intill Lejlíanáh och såg på Sarlack.
”Och du sa att jag inte fick ta med mig ägget.” sa hon högt och pekade på honom.
Sarlack sa någonting till henne när han satte sig på huk, höjde sin hand och förde den till det lilla knytet.
”Vi kan inte behålla den.” sa Makhái plötsligt.
Aweníva kastade sig förskräckt upp på fötter.
”Jo!” utbrast hon. ”Snälla pappa. Jag hittade den. Jag kan ta hand om den, jag lovar!”
”Hur ska du kunna ta hand om den?” sa Makhái. ”Hur ska du kunna mata den?”
”Jag kan fånga insekter.” sa Aweniva. ”Jag vet var det finns jättemycket trollsländor och larver och…”
”Insekter är ingen föda för en ahaná !”
En ahaná. En drake.
Jag var fastfrusen, fjättrad där jag stod på golvet och mina armar och ben lydde mig inte.
En drake. En riktig drake.
Jag kunde inte tro det.
Det finns inga drakar, hade min far en gång sagt till mig. De är döda. Allihop.
Nej. Det stämmer inte.
Det finns en drake i slottet.
Jag vet det för jag befinner mig i samma rum men jag ser den inte men jag kan höra den.
Jag såg ägget när Aweníva tog det till Pelina.
Jag trodde att det var en sten.
Men det var ett ägg men ingen visste vilket men det var en drake. En ahaná. En livs levande ahaná med fjäll och vingar och…

”Jag vill se den.” sa jag. ”Jag vill se draken.”
Och rummet tystnade och isen som fjättrat mig krossades och jag klev ur mina bojor och jag gick. Jag gick genom rummet fram till Sarlack och Lejlíanáh och Aweníva och Makhái och jag såg ner på den lilla varelsen med svart fjäll och vingar och lång svans som kunde piska vinden och den såg på mig och den…
”Zearléna?”
Sarlacks röst skar genom tystnaden och träffade mig och jag öppnade munnen och jag log när jag såg på den.

”Ingen får veta att du finns.”
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
16 maj 18 - 01:23
(Har blivit läst 688 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord