Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 58

Kungarna anlände till Pelina med soldater och tjänstefolk och gatorna fylldes med överlevanden från Ísoara och staden fylldes med skratt och sorl och glädjefyllda gråt och tjut. Mitt folk hade äntligen kommit i säkerhet.
Jag stod på balkongen och såg ut över staden. Jag ville vara där mitt bland alla krosárer och jag ville krama varenda en och fråga om de mådde bra och om jag kunde hjälpa dem på något sätt. Kunde jag göra någonting för att göra deras liv lättare?
”Du har redan hjälpt dem.”
Kalmaost.

”Men har jag gjort tillräckligt?” sa jag med låg röst. Jag kunde inte ta bort blicken från de små prickarna som föreställde mitt folk. ”Kunde jag ha gjort mer?”
”Ers höghet?”
Jag vände mig om så hastigt att jag nästan tappade balansen och jag såg på Makhái. Han såg på mig och jag kunde skymta en glimt av en känsla i hans ögon. Förvirring.
Han öppnade sin mun för att tala till men jag hann före.
”Har dem anlänt?”
Makhái nickade.
”Ja, ers höghet.” sa han. ”De väntar på dig i biblioteket.”
”Tack Makhái.” sa jag och jag gick mot honom och jag ville krama honom men jag tvingade mig själv att inte göra det. Istället lät jag mina fingrar röra vid hans axel och jag vred på huvudet när jag stannade invid honom och jag mötte hans blick. Hans varma bruna ögon såg på mig och jag blev tvungen att se bort. Hans ögon. Min far.
”Mår ni bra, ers höghet?” frågade han.
”Ja.” Jag nickade. ”Var är Sarlack?”
”Han är på väg, ers höghet.”
”Bra.” sa jag och jag tog två steg framåt innan jag stannade igen och jag förde min hand till mitt bröst. ”Makhái.” sa jag och jag hoppade att han inte hörde oron som gömde sig i min röst när jag uttalade hans namn. ”Jag vill ha dig med mig när jag träffar kungarna.” sa jag. ”Jag har aldrig träffat en del av kungarna förut. Jag är orolig att…”
”Förlåt mig, ers höghet, för att jag avbryter er. Kung Méras har redan gett mig order om att närvara. Det finns ingenting ni behöver oroa er för. Vi är många som står vid er sida, min drottning.” sa Makhái.
Jag slöt mina ögon och kände hur oron sjönk inom mig men mitt hjärta rusade i mitt bröst och jag tvingade mig själv att andas in ett djupt andetag.





Kungarna såg på mig när jag skred in i biblioteket med Sarlack och Makhái efter mig. Jag var rädd och orolig och nervös och jag visste inte vad jag skulle göra. I panik och utan att tänka grep jag tag i det ädelstensprydda kjoltyget på min lila sidenklänning och jag neg djupt för männen framför mig och jag lät mitt huvud lätt falla framåt i en artig nickning och jag var tacksam över att kronan på mitt huvud inte föll till marken. Den behöll sin plats på mitt huvud bland korkskruvar och ädelstenar och guld och silver och jag såg på kungarna.
Varenda en bugade sig för mig och jag ville pusta ut.
”Mina herrar.” sa jag så lugnt jag förmådde och jag tvingade mig själv att le. ”Jag vill tacka er för att ni tog er tid att resa hit. Jag vill även tacka er för att ni hjälpte mig att föra mitt folk i säkerhet till Pelina.” sa jag och jag kunde skymta kung Méras bland de andra kungarna. Han log mot mig och det fick mig att stråla. ”Jag står i evig tacksamhetsskuld till er.” Jag neg återigen för kungarna. ”Tack.”
Jag kände mig plötsligt glad och tacksam. Jag gick längre in i biblioteket mot två tomma fåtöljer och jag såg hur kungarna satte sig ner. Jag svängde runt, grep om kjoltyget och lyfte upp det när jag satte mig ner i fåtöljen och jag var lycklig. Så fruktansvärt lycklig över att mitt folk äntligen befann sig i säkerhet och för att kungarna deltog i mitt möte och för att kung Méras så generöst låtit Makhái och andra krosárer från sitt hov resa till Pelina för att arbeta för mig och för att…
Viskningar och upprörda harklingar fyllde rummet och skarpa blickar riktades mot mig och jag förstod för ett ögonblick inte varför men så vred jag på mitt huvud och jag såg på Sarlack och han satt bredvid mig med sina händer knäppta framför sig och han såg på kungarna med en blick som var lika känslolös som blicken hos ett dött djur och plötsligt förstod jag.
Sarlack var inte välkommen på mötet.
Han var inte en man av högre klass och han var varken nobel eller pålitlig eller lojal nog för att delta i mötet. Han var en främling, en man vars ursprung var okänd och hans kropp, hans tänder, hans ögon. Hela han var ett monster av okänd art. Han var varken spejare, soldat eller vakt. Han saknade titel och det gjorde hans närvaro till ett hot.
Jag var tvungen att säga någonting. Kungarna fick inte tro att Sarlack var ett monster. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om han for illa på grund av ovisshet. Jag var tvungen att försvara honom. Men vad skulle jag säga? ”Mina herrar, det här är Sarlack. Han är inte så farlig som han ser ut. Så länge ni inte förolämpar honom låter han er leva. Snälla, acceptera honom.”
”Innan vi går vidare med mötet, mina herrar, skulle jag vilja presentera den här unga mannen för er.” Kung Méras reste sig från sin fåtölj och han såg ut över männen i rummet och jag var mållös. Hans blick flyttades till Sarlack som reste sig från fåtöljen. ”Hans namn är Sarlack Ferinkill. Jag kan försäkra er om att trots hans utseende är han en mycket ädel man. Hade det inte varit för honom hade vår drottning, Zearléna Serashíín, inte suttit här idag.” sa kung Méras. ”Så låt oss välkomna denna man till det här mötet med vördnad. Utan honom hade det här historiska mötet inte varit en möjlighet.” Kung Méras ansikte sprack upp i ett leende och han lyfte sin hand till sitt bröst och bugade sig mot Sarlack. ”Det har varit en ära att ha getts möjlighet att lära känna er, Sarlack Ferinkill. Jag är tacksam för allting ni gjort för vår drottning.”
Och Sarlack bugade sig mot kung Méras och jag såg på de två männen och mitt hjärta bultade av lättnad och jag log och mina ögon fylldes med tårar och jag ville sträcka mig efter Sarlacks hand men jag kunde inte. Jag fick inte.
Kung Méras hade lovordat Sarlack och hans ord hade lyft den mörka stämningen över rummet och leenden hade riktats mot Sarlack som åter satt sig ner i fåtöljen men hans blick var kall och hans läppar sammanpressade och hans ögon riktade mot en man som jag så väl kände igen.

Eron.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
16 maj 18 - 01:19
(Har blivit läst 21 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord