Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 57

”Ers höghet.” Han tilltalade mig med lättnad i rösten och han reste sig från stolen. Han försökte buga sig mot mig men han tappade balansen och han tvingades greppa om stolsryggen och bordsskivan. Jag ville rusa fram för att hjälpa honom. Jag ville omfamna honom och brista ut i gråt och tacka honom för att han levde trots att jag aldrig lärt känna honom. ”Jag är så tacksam över att ni lever!”
”Sätt dig ner, Zorín.” sa jag och jag klev in i matsalen – salongen – och jag lade mina händer om hans armar och jag försökte hjälpa honom att sätta sig på stolen igen. Det här var första gången jag rörde vid honom och jag ville gråta.
Han var alldeles för mager.
”Tack, ers höghet.”
”Du är skadad.” sa jag bestört. ”Makhái! Jag vill att du hämtar Lejlíanáh med detsamma!”
Jag vände mig mot Makhái men han stod lugnt kvar.
”Hon är på väg, ers höghet.” sa han. ”Oroa er inte för er väns skador. Men ni bör ta reda på hur han lyckats överleva.”
Jag visste inte om Makhái gav mig order eller om han försökte hjälpa mig. Vilket det än var fick mig att känna lugn inombords och jag förstod att jag kunde förlita mig på honom i just den här stunden.
Jag nickade och jag såg på Zorín som utmattat satt på stolen framför mig. Men hur skulle jag kunna ställa honom frågor när han befann sig i det skicket?
Jag befann mig i chock och jag befann mig i en situation som jag inte kände igen med en man som jag aldrig lärt känna och jag slutade kämpa tillbaka gråten och tårarna rann ner för mina kinder och två händer greppade om mina axlar och jag leddes ut från salongen och Makhái förde mig till biblioteket.
Han ställde sig vid dörren med sina ögon brännande i min nacke och jag stod vid fönstret och jag grät men Makhái sa ingenting. Tystnaden bröts först en evighet senare och jag hörde Sarlacks röst och Makháis steg som lämnade rummet och en dörr som försiktigt stängdes.
Sarlacks hand placerades mot min rygg och jag kastade mig om så hastigt att jag tror att jag skrämde honom. Jag sökte mig in i hans armar och jag lyssnade till hans röst när den sa mitt namn.
”Zearléna.”
”Säg att dem fortfarande lever.” grät jag. ”Säg att mina föräldrar aldrig miste livet i kriget.”
”Du vet att jag inte kan ge dig några garantier.” sa Sarlack. Han drog sin hand över min rygg. ”Men för din skull hoppas jag att de fortfarande är vid liv.”
”Jag vill ha dem här.” grät jag. ”Jag hann aldrig ta farväl. Jag fick aldrig chansen att säga hur mycket jag älskar dem.” sa jag. ”Hur ska jag kunna fortsätta leva när jag inte vet om mina föräldrar kommer tillbaka till mig. Tänkt om jag aldrig får träffa min far eller mor igen? Tänk om jag gjort dem besvikna och jag aldrig får chansen att säga förlåt?”
”Du måste sluta tänka så.” sa Sarlack. ”Du målar upp en bild av det värsta men du kan inte fortsätta på det viset. Du måste sluta. ” Hans röst var bestämd. ”Du är inte den enda som mist familj och vänner i kriget. Du är inte det enda offret. Tusentals krosárer svävar fortfarande i ovisshet och du oroar dig för dina föräldrar.” Jag ville lämna Sarlacks famn och säga till honom att han hade fel. Men jag kunde inte göra det. Han hade rätt. ”Du kommer förmodligen hata mig för det här men du är den enda stöttepelaren som ditt folk har kvar. Du har krosárer som arbetar dygnet runt under dig för att försöka föra ditt folk i säkerhet till Pelina. Du är inte tillåten att visa dig svag, inte i en tid som denna.” Han suckade. ”Ditt folk har varit med om ett krig som du kom undan tack vare Dekkhám. Trots det står du här och gråter för att du tycker synd om dig själv. Du kan inte tillåta dig själv att känna någon sorg när ditt folk har det värre än dig.”
”Sarlack, snälla…”
Jag ville avbryta honom och jag försökte men Sarlack tillät mig inte. Hans ord gjorde ont men jag stod kvar. Hans ord regnade över mig som miljontals piskrapp och jag var för svag för att orka ta mig undan smärtan från det brinnande repet som snärtade min hud och lämnade blodiga spår på min kropp.
”Du är Pelinas drottning och som drottning tillåts du inte visa dig svag eller gråta. Du måste stå stadig när andra viker sig och du måste vara stark när ditt folk förlorat hoppet om en ljus framtid. Du är ditt folks framtid.” sa han. ”Du måste sätta dina känslor åt sidan. Du måste tvinga dig själv att vara stark. För om du faller… då faller också Pelina och då finns det inte längre någon räddning.”
Rädda mig, Sarlack. Utan dig är jag…
”Jag ska försöka.” viskade jag.
Sarlack kupade sina händer om mitt ansikte och han mötte min blick med ett leende som innehöll så mycket ömhet och vänlighet och rädsla och kärlek att jag inte kunde förstå att så mycket känslor kunde rymmas inom en och samma man.
Vad döljer du för mig? Vad tänker du på när du ser på mig sådär?
”Jag måste tillbaka till Dekkhám.” sa Sarlack. Jag ville gripa tag om hans armar och tvinga honom att stanna hos mig. ”Stanna här tills du lugnat dig. Sen måste du tillbaka till Zorín.” Han smekte mina kinder. ”Se till att någon vakar över honom tills han blivit starkare. Och försök ta reda på hur han kunnat överleva såhär länge på egen hand.” sa Sarlack men jag skakade på huvudet och klamrade mig fast vid honom och han såg på mig.
”Jag klarar det inte.” sa jag och jag kände hur jag var på väg att brista i gråt igen. ”Att se Zorín får mig att tänka på min far. Jag klarar det inte.”
”Jag har redan sagt till dig att du måste…”
”Snälla!” avbröt jag. ”Bara idag. Jag lovar. Bara idag.
”Zearléna…”
”Jag vet att det är mycket begärt men jag klarar det inte. ” sa jag. ”Jag går till Dekkhám om du talar med Zorín.”
”Nej.” sa Sarlack och jag såg bestört på honom men han log. ”Vila istället. Jag tar hand om det här.”
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
16 maj 18 - 01:17
(Har blivit läst 2 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord