Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 56

Makhái var den som kommit med budet.
Kung Méras hade sänt tolv andra krosárer med honom och med sig hade de tyger och mat och mjöl, ädelstenar och guld och silver.
Dekkhám satte krosárerna i arbete i samma stund som de klev in i slottet. Jag fördes med till ett rum på andra våningen där två kvinnor och en man tog mina mått och klippte mitt hår.
Kung Méras ville att jag skulle se presentabel ut när jag träffade kungarna. Han ville att jag skulle se ut som den drottning jag var och min mossgröna klänning var tvungen att slängas och jag skulle få en helt ny garderob.
Snälla, inga korsetter, tänkte jag. Jag står inte ut med korsetter och högklackat och överdådiga klänningar. Ge mig någonting enkelt.
”Vad tycker ers höghet om färgen lila?”
”Vill ers höghet att klänningen ska dekoreras med ädelstenar?”
”Hur kan drottningens hår ha blivit så trassligt?”
Jag blev förvirrad av alla frågor och jag visste inte hur jag skulle svara på en enda och jag kände mig som min mor.
Min mor.
Hon hade varit van vid sådana här beslut.

Jag brydde mig inte det minsta om klänningar och färger och ädelstenar och korsetter och håruppsättningar. Jag ville vara klädd i enkla kläder utan starka färger i bekväma tyger och allra helst gå barfota. Mitt hår hade hängt utsläppt över min rygg och varit oborstat så länge att det gjorde ont när mannen borstade det.
Jag var tvungen att bita ihop tänderna för att inte skrika åt honom.
”Ers majestäts krona är hos silversmeden.” sa mannen till mig. ”Om jag sätter upp ert hår såhär kommer kronan att sitta perfekt på ers majestäts huvud.”
Han tryckte ihop mitt hår i någonting som skulle likna en håruppsättning och jag nickade tyst och försökte förstå hur han hade tänkt.
”Det blir bra.” sa jag.
”Jag har sytt fast vita ädelstenar på klänningens nederkant, ers höghet.” sa en av kvinnorna. ”De vita detaljerna kommer få klänningen att bli ännu vackrare.”
”Det blir bra.” sa jag.
”Färgen lila passar ers höghet.” sa den andra kvinnan. ”Er vackra hy blir bländande i den färgen. Men hur har ers höghet kunnat blivit så smutsig?”
”Jag vet inte.” sa jag.
Jag har inte haft någon tid att skrubba mig ordentligt, tänkte jag. Om ni visste vad jag varit med om, viskade mitt hjärta.





Jag kände mig som en docka.
Mitt hår var fullt av alldeles för stora korkskruvar och min midja var rak och min byst hoptryckt under en obekväm korsett som gömde sig under ett plommonlila sidentyg. Skorna var hårt åtsittande om mina ömmande fötter som förbannade mig för att jag stängt in dem i ett högklackat fängelse. Kjoltyget var vid över mina höfter och tungt om mina ben och ädelstenar blänkte och glittrade i kristallkronornas ljus när jag skred fram genom korridorerna.
Tjänstefolket från La’ess slog ihop händerna och bugade sig och neg och gav ifrån sig förtjusta flämtningar och rop och jag kände mig ännu mer som en docka.
Mitt ansikte var pudrat och mina ögonbryn perfekta och mina ögonfransar svarta och mina läppar röda.
Jag känner mig dum i den här utstyrseln, tänkte jag. Bara ingen skrattar åt mig.
Men berömmande kommentarer överöste mig och jag ville skämmas men på något sätt fick det mig att känna mig glad. Kunde det vara så att jag faktiskt var vacker i den här docklika klänningen?
”Klänningen är sagolik.”
”Vilket vackert tyg.”
”Se på ädelstenarna.”
”Ers höghet är mycket vacker.”
Jag stannade tvärt när jag hörde den mörka rösten tätt intill mig och jag möttes av Makháis leende läppar. Han bugade sig mot mig.
”Makhái?”
”Jag är här för att eskortera er till salongen, min drottning.” sa han. ”Någon väntar på er.”
”Har kungarna redan anlänt?”
”Nej, ers höghet.” sa Makhái. ”Men vi har tagit emot en oinbjuden gäst.”
Mitt blod frös till is och jag följde efter Makhái när han visade mig vägen till salongen.
En oinbjuden gäst. Kunde det vara min far? Eller min mor? Men varför var det inte två? Vem av mina föräldrar hade förlorat livet till kriget?
Gråten steg inom mig och tårarna brände mina ögon när jag kämpade för att hålla tillbaka gråten när vi stod utanför dörren till salongen – som egentligen var matsalen. Och Makhái knackade lätt tre gånger på dörren och handtaget trycktes ner och en man öppnade dörren åt oss och han steg åt sidan och han bugade sig för mig och jag…
Mitt hjärta stannade och mina andetag frös till is och allting runtomkring mig blev mörkt och svart och jag såg på honom. Han satt på en stol med bandage om sin arm och hans bruna vingar var skadade och fjädrar hade lossnat och hans kläder var sönderslitna och hans ansikte blodigt men han log. Han log mot mig och mina läppar formade hans namn.
”Zorín.”
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
16 maj 18 - 01:14
(Har blivit läst 34 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord