Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 53

Min röst svek mig.
Jag försökte tala men jag kunde inte och orden befann sig i en orkan som slukade allting i sin väg och mina känslor och ord och jag fördes med.
Jag hade en uppgift den här dagen. Jag skulle hälsa mitt folk välkomna till Pelina. Men jag klarade inte av att utföra den uppgiften – inte så länge hon stod där.
Jag ryckte till och jag slet min blick från Izia och jag såg på Sarlack och jag var så tacksam över att han stod bredvid mig. Hans hand hade förflyttat sig från min rygg och vilade mot räcket.
Han såg ut över folket.
”Välkomna till Pelina.” sa han högt med sin djupa röst. ”Ni kommer visas till era nya hem alldeles snart. Drottningen hoppas att ni ska trivas i er nya stad.”
Han gjorde en svepande gest mot mig och jag nickade men jag fick inte fatt i orden men jag höjde min hand och jag vinkade till folket och jag vet inte om jag hörde deras jubel eller om de förblev tysta. Sarlack tog ett stadigt tag om min arm och han drog med mig bort från balkongen och han ställde mig mot väggen i korridoren.
Han såg på mig med sina mörka grönblå ögon och jag kunde urskilja två känslor i hans blick – oro och irritation.
”Sarlack…”
”Det var din uppgift att välkomna ditt folk, inte min!” avbröt han. ”Kan du inte ens försöka ta din roll som drottning på allvar?” väste han. ”Du är inte längre en prinsessa utan plikter. När ska du inse det?”
”Jag försökte. Jag ville tala till dem men jag kunde inte.” sa jag.
Jag lät patetisk och Sarlack skakade på huvudet och gömde sitt ansikte i sina händer och han drog en hand genom håret och han himlade med ögonen.
”Bespara mig dina ursäkter.” suckade han.
”Jag ljuger inte för dig.” sa jag och mina ögon fylldes med tårar. ”Jag ville verkligen tala till dem men såg du inte henne ?” Jag skakade på mitt huvud och tårarna brände mina ögon. ” Såg du henne inte?
Sarlack såg på mig och han slöt sina ögon med en suck.
”Jag såg henne.”
”Hur kan du då klandra mig för att jag inte kunde tala?” sa jag till honom. ”Jag kan inte låtsas som om dina känslor för Izia aldrig har existerat.” Jag bet mig i läppen och jag tvekade. ”Jag vet inte om…”
”Jag förstod att jag aldrig skulle ha sagt hur jag kände för henne.” avbröt han. ”Men du måste tro mig när jag säger att jag inte längre känner så.” Han höjde sin hand och han förde den till mitt ansikte och han smekte min kind. ”Har inte du förstått att jag inte vill vara med någon annan än dig?”
Jag ville tro honom. Jag ville hemskt gärna tro honom men jag visste inte om jag kunde. Jag sänkte min blick till golvet och jag slöt mina ögon och jag skakade på huvudet.
”Hur kan jag med säkerhet veta att du inte bara säger så för att lugna mig?” sa jag. ”Jag älskar dig för mycket och jag skulle inte överleva om det visade sig att du ljög för mig.”
”Jag ljuger inte för dig.” sa han och han lutade sig mot mig och han kysste min panna. ”Jag trodde vi hade talat ut om det här, Zearléna. Jag trodde att vi kunde gå vidare.”
Han ställde sig närmare mig och han la sina armar om mig och jag sökte mig in i hans famn. Jag la mitt huvud mot hans bröst och jag lyssnade till hans hjärta.
”Jag vill gå vidare men jag vill inte behöva oroa mig för dig och Izia.”
”Hon behöver inte komma tillbaka till slottet.”
”Men tänk om hon tror att jag hatar henne?” viskade jag. ”Jag vill inte att hon ska tro det.”
”Bara för att man inte får komma tillbaka betyder det inte att någon hatar en.” sa Sarlack till mig och han hade rätt. ”Men om du känner så…” han tog en paus. ”Ge henne en annan befattning.”
”Vilken då?”
”Jag vet inte.”
Jag lyfte på mitt huvud och jag såg på Sarlack och han mötte min blick.
”Jag vill inte att du är ensam med henne.” sa jag till honom.
Han log mot mig och kysste mig åter på pannan och han vaggade mig i sin famn.
”Du vet att det inte går att undvika.” sa han.
”Men jag önskar att det gick.”
”Det gör det inte.” Han kysste mig igen. ”Du måste sluta tro att det kommer hända någonting. Du måste lita på mig.”
Jag vill lita på dig men jag vet inte om jag vågar.
”Okej.” viskade jag.
Jag vågar inte lita på Izia. Jag vet vad hon känner för dig men jag kanske kan tvinga mig själv att lita på dig.
”Dessutom…” sa Sarlack och han tog en paus och han log mot mig och hans tänder blottades. ”Jag är din kung. Du har sagt det själv.”
Jag tappade orden och jag tänkte på vad Sarlack hade sagt.
Jag såg på honom och jag tog ett steg bort från honom och jag tog hans händer i mina och jag studerade honom och jag mindes vad min mor hade sagt.
”Sarlack…” Jag viskade hans namn. ”Du kan inte bli kung om vi inte gifter oss.”
Jag talade till honom som om jag precis kommit på den detaljen. Jag kände hur rädslan och oron och allt däremellan vaknade till liv inom mig och jag andades tungt.
Jag måste sätta mig ner.
Jag får panik.

Jag hade varit säker på att jag aldrig skulle träffa en man som jag kunde älska så innerligt att jag en dag kanske var tvungen att gifta mig med honom.
Jag hade haft fel – så fruktansvärt fel för den mannen stod framför mig och jag höll i hans händer och han log mot mig och jag älskade honom så innerligt att jag inte kunde föreställa mig ett liv utan honom.
Men att gifta mig med honom…
”Om det är det som krävs för att…”
”Nej!” Jag avbröt honom och jag såg på honom och paniken växte. ”Vi kan inte.”
”Vad är det som hindrar oss?”
”Allting.” sa jag. ”Det kanske låter dumt men jag är en prinsessa och jag måste gifta mig med en prins.” Jag skakade på huvudet och jag förde en hand till munnen. ”Om de andra kungarna får veta att jag äktar en man som varken är kunglig eller tillhör adeln finns det risk att de vänder Pelina sina ryggar och som världen ser ut nu…” jag suckade och jag lät min blick falla till golvet. ”Det får inte hända.” viskade jag.
”Du behöver inte följa reglerna.” sa Sarlack.
”Men jag måste.”
”Lyssna på mig, Zearléna.” Han tog ett steg närmare mig och han släppte mina händer och han smekte mina axlar. ”Pelina är ditt rike och du kan upprätta vilka regler du vill.” Han fångade min blick. ”Även om det blir som du säger, att de andra rikena vänder Pelina ryggen, har du fortfarande Kalmaosts krafter inom dig och du kan skydda ditt folk. Med hans hjälp och med min kan du skydda Pelina.”
Jag studerade hans ansikte och jag studerade känslorna i hans blick och jag lyssnade till varje ord han sa och han hade rätt. Pelina behövde inte falla. Jag behövde inte de andra kungarna men jag var beroende av kung Méras och hans hjälp var avgörande för Pelinas framtid och han och jag hade en överenskommelse.
Skulle ett äktenskap mellan mig och Sarlack få La’ess att bryta överenskommelsen? Var ett bröllop verkligen viktigt i en tid där krig förgjort en stad och tagit liv och gjort tusentals krosárer hemlösa?
Jag visste inte.
”Jag vill inte ta något beslut nu.” sa jag tyst.
”Jag tvingar dig inte att göra det.” svarade Sarlack. ”Men jag vill att du tänker på det.”
Jag nickade mot honom.
”Okej.”
Han log mot mig och jag smälte.
Jag är så glad att jag har dig.
Jag är så tacksam över att du kom in i mitt liv.

Jag älskar dig.

Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
16 maj 18 - 01:07
(Har blivit läst 270 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord