Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 44

”Pelina?”
Sarlack såg på mig med oförstående blick. I sin hand höll han ett halvätet päron.
Vi satt i den stora matsalen och talade om hur vi skulle göra för att få tag i fler soldater. Sarlack och Dekkhám var de enda soldaterna jag hade för tillfället och de kunde omöjligt utgöra min kungliga vaktstyrka ensamma. Dekkhám var dessutom skadad och Sarlack kunde omöjligt ta över hans arbete.
Vi skulle behöva fler män som gav sig ut till städerna för att leta efter överlevande som flytt från Ísoara. Dessutom hade vi ytterligare två gåtor att försöka lösa.
Fem krosárer hade mist sina liv till människorna och ett krig hade förgjort Ísoara för alltid men Sarlack trodde inte att människorna låg bakom kriget.
”Människorna kan omöjligt ta sig upp för bergen.” hade han sagt. ”Dessutom lever vi fortfarande i hemlig existens och jag tror att någon mördade barnen och lade deras kroppar i närheten av människornas byar.” Den tanken hade aldrig slagit mig förut. ”Vi får inte utesluta att det här kriget startades av krosárer.”
Men nu var hans funderingar på mord och krig som bortblåsta och han blinkade mot mig och hans ögonbryn hade skjutit i höjden. Han hade undrat vad som hänt. Marken hade plötsligt börjat skälva under honom när han gått längsmed en gata och runtomkring honom hade ett tjugotal pilträd vuxit upp.
Han hade först trott att staden varit förhäxad men sedan kommit ihåg vad jag hade berättat för honom och dragit slutsatsen att jag var den som fått träden att växa – eller Kalmaost – han hade använt sig av uteslutningsmetoden, sa han.
Jag visste inte ens vad det var för någonting.
”Ja.” sa jag till honom. ”Jag tänker döpa staden till Pelina.”
”Är du säker?” sa han och gjorde cirklar i luften med päronet. ”Det låter så… konstigt.”
”Jag får inte döpa staden till Rouxmevíi. Kalmaost förbjöd det.” sa jag. ”Men staden måste heta någonting så Pelina får det bli.”
”Pelina.” Sarlack uttalade namnet och han tog en stor tugga av päronet. ”Pelina.” sa han igen med munnen full och han såg upp i taket. ”Pelina.”
”Det är ett bra namn!” utbrast jag. ”Du behöver inte tycka om det men jag tycker om det och det passar.
”Ja, det passar för att det finns pilträd överallt och du har döpt staden efter ett pilträd.” sa han och pekade anklagande på mig. ”Men jag tycker ändå inte om det.”
”Vad hade du döpt staden till?” frågade jag.
Sarlack ryckte på axlarna.
”Vet inte. Men någonting coolt. Någonting som passar bättre.” Han tog en till tugga av päronet. ”Aranmevíi, kanske.”
Jag höjde på ögonbrynen och studerade honom fundersamt.
”Och hur hade du tänkt dig att jag skulle kunna få med mig mitt folk till en stad som heter Aranmevíi.” sa jag.
Sarlack ryckte på axlarna igen.
”Jag vet inte. Det är inte mitt problem att lista ut det.” sa han och ett pillemariskt leende visade sig på hans läppar. ”Jag hade flyttat dit. Tänk dig att bo i en stad omringad av araner.”
”Men du är en kroára.” påpekade jag. ”Självklart tycker du att det skulle vara coolt att bo i en stad omringad av araner.”
”Just därför!” utbrast han.
Jag kunde inte låta bli att flina åt honom.
”Vi får låta Dekkhám avgöra vilket namn som passar bäst.” sa jag till honom.
Sarlack fnös och himlade med ögonen.
”Självklart kommer han säga att Pelina låter bättre än Aranmevíi.”
”Det vet jag väl.”
Jag blinkade mot Sarlack som skakade på huvudet och han lutade sig fram över bordet och han spände blicken i mig.
”Du är en slug liten prinsessa.” sa han till mig. ”Alldeles för slug.”
”Och du är en alldeles för självgod kroára.” pikade jag.
Sarlack brast ut i ett hjärtligt skratt och han skakade på huvudet och hans hår föll ner över hans axlar.
”Känner du mig?” sa han och han lät road. ”Jag är motsatsen till självgod. Jag är självkritisk.” Han log brett mot mig och hans tänder blottades. ”Men jag antar att det inte är fel att vara lite självgod ibland.”
Jag log mot honom. Han var fullt ovetande om hur andra såg honom. Det roade mig men jag bestämde mig för att inte säga någonting till honom.
”Vi måste hämta Dekkhám snart.” sa jag. ”Jag är orolig för honom. Han har inte blivit bättre och jag vill inte tänka på vad som kommer hända om han inte blir bättre snart.” Jag slöt mina ögon och jag suckade. ”Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men vi klarar oss inte utan honom. Han är spindeln i nätet och han vet bättre än någon av oss vad vi behöver göra för att rädda folket.”
Jag öppnade ögonen igen och jag såg på Sarlack. Han nickade instämmande mot mig men hans tankar såg ut att vara någon annanstans.
”Jag känner likadant som dig och jag har ett förslag. Men jag är ganska säker på att du inte kommer tycka om det.” sa han. ”Min mor är helare och hon kommer kunna hjälpa Dekkhám. Dessutom är…”
”Jag vill inte att du ger dig av till La’ess.” avbröt jag. ”Jag vill ha kvar dig här!”
”Du lyssnar inte på mig.” sa han och jag såg bedrövat ner i bordsskivan. ”Mamma kommer hjälpa oss och jag är säker på att om jag berättar vad som hänt kommer även Makhái hjälpa oss.”
”Vem är Makhái?”
”Nívas far.” svarade Sarlack. Han tog en paus. ”Han är kungens befälhavare. Han kan övertala kungen att hjälpa oss. Du behöver all hjälp du kan få, Zearléna.”
Sarlack hade rätt. Jag behövde all hjälp jag kunde få och La’ess hade alltid varit en stark stad. Kungen hade ett rykte om sig att ta hand om sitt folk och min far hade alltid talat gott om honom.
Om kungen gick med på att samarbeta med mig skulle Pelina ges möjlighet att bli en lika stark stad som La’ess och jag skulle inte behöva oroa mig för stadens säkerhet.
”Okej.” sa jag till sist. ”Du får ge dig av till La’ess men lova mig att du är försiktig.”
Sarlack log vänligt mot mig.
”Jag är tillbaka igen om två dagar. Kanske tre.” sa han. ”Allt beror på hur långa sträckor min mor orkar flyga.”
En tanke slog mig plötsligt och jag visste inte hur jag skulle kunna dela med mig av den till Sarlack. Tänk om han blev arg? Men jag kunde inte låta tanken oroa mig så jag valde att tala med honom om det.
”Sarwikk kommer inte tycka om att Lejlíanáh kommer hit.”
”Han behöver inte få veta något om det.” sa Sarlack. ”Dessutom kommer han inte vara i staden. Han håller sig i skogen.”
”Men han kommer få reda på det förr eller senare ändå.” Jag suckade och Sarlack såg tyst på mig. ”Vi kan inte gå bakom ryggen på honom. Jag vill att han ska veta att Lejlíanáh kommer hit. Han har rätt att få veta det, Sarlack. Han är din far.”
”Nåväl.” sa han och suckade. ”Berätta det för honom då. Men förvänta dig inte att han kommer tacka dig för din vänlighet.”
”Han behöver inte tacka mig.” sa jag. ”Men jag vill att han ska få veta.”
”Du gör som du vill.”
”Du blir inte arg på mig?”
”Borde jag bli det?”
”Jag vet inte.”
Sarlack lade sitt huvud på sned och han såg på mig med road min och jag insåg att jag ännu inte riktigt visste var jag hade honom.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
16 maj 18 - 00:24
(Har blivit läst 250 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord