Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 39

Stigen var smal och brant och på vissa ställen hal. Jag hade mina vingar till hjälp att hålla balansen med och jag lät min hand röra längsmed bergsväggen när jag gick uppför stigen. Bakom mig gick Sarwikk.
Han talade inte till mig och han svarade mig inte när jag talade till honom. Om jag påpekade att stigen var hal av småsten tittade han på mig med sina känslolösa ögon. Sa jag att stigen smalnade av ännu mer suckade han och sa jag att stigen hade fallit bort och att han var tvungen att hoppa över ett två meter långt gap som kunde leda till en säker död stannade han.
Han stannade och jag var så förväntansfull och jag flög över gapet och jag vände mig om och jag såg på honom och han…
Jag undrade om det inte fanns någonting som kunde få honom att tala.
Jag såg hur han tog sats och han sprang och han tog ett språng och flög över gapet och han landade säkert på andra sidan och han såg på mig som för att säga ”Och nu då? Var det där allt? Var det den enda utmaningen den här vägen hade att erbjuda? Jag är besviken.”
Jag gav upp mina försök att få honom att tala efter det.





Vi nådde toppen av berget och jag var så överväldigad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Men när vi möttes av tät skog sköljde besvikelsen över mig och Sarwikk ställde sig bredvid mig och han såg på mig och där var den igen. Den där blicken. ”Var det allt? Har jag tagit mig hela vägen uppför berget för att se skog?”
Jag suckade och försökte hålla hoppet vid liv.
”Staden finns på andra sidan skogen.” sa jag och Sarwikk fnös och det såg ut som att han hindrade sig själv från att himla med ögonen.
”Det återstår att se.” sa han till mig och jag var den som förblev tyst. Han talade till mig men hans röst var skeptisk och han gav mig en sådan där blick som sa till mig att han inte förväntade sig att hitta en stad.
Han tog täten och jag följde tyst efter honom och vi nådde fram till skogen och han klev obekymrat in mellan träden och jag blev osäker. Var det inte jag som skulle visa honom vägen till staden?
Mina funderingar avbröts av det forsande ljudet från vattenfall och jag visste var vi var. Jag sprang förbi Sarwikk och jag sprang mot ljudet av fallen och jag tog mig ut från skogen och stannade vid ett grästäckt stup och jag såg ut över dalen som var omringad av vattenfall.
Det var här Kalmaost hade tagit mitt liv och det var här jag fick min frihet.
Sarwikk slöt upp bredvid mig och han stannade och han såg ut över dalen men jag kunde inte avläsa en enda känsla i hans ansikte.
Jag var tvungen att säga någonting till honom. Jag ville veta vad han tyckte om det han såg och jag försökte komma på någonting att säga.
”Visst är det vackert.” sa jag och jag lutade mig fram och jag studerade hans ansikte. ”Eller vad tycker du?”
Hans ögon vandrade till mig och sedan tillbaka till dalen och han vände sig om och han gick.
Han gick!
Jag var så frustrerad att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag vände mig om mot honom och jag sprang och jag ställde mig framför honom och jag höll upp mina händer i luften och han stannade och jag blängde på honom.
”Hur kan det ens vara möjligt att inte visa känslor?” snäste jag och jag slog ut med händerna och jag gestikulerade i luften framför honom. Sarwikk såg på mig och han blinkade. ”Känner du ingenting när du ser vackra platser? Känner du ingenting när du ser på dina barn?” sa jag till honom och jag lade mina armar i kors över mitt bröst. ”Har du ens känslor?”
Sarwikk stirrade på mig med sina mörka grönblå ögon och han andades ljudlöst. Men så skakade han på sitt huvud och jag visste inte hur jag skulle tolka det.
”Mina känslor är mina.” sa han. ”Vad jag känner angår inte dig.” Och han lutade sig fram mot mig och hans ansikte kom alldeles för nära mitt och hans hår föll ner över hans bröst. ”Tänker du visa mig staden?”
Jag ville spotta honom i ansiktet men jag motstod frestelsen och jag vände mig om med ryggen mot honom och jag gick. Mina händer var knutna och mina kliv ilskna och jag var bestämd.
Jag skulle visa honom en stad och den skulle få hans ögon att blixtra av känslor och han skulle falla ner på knä framför mig och han skulle gråta. Jag ville att han skulle gråta för känslorna han kände skulle vara för starka och för många och han skulle bli till en sorgsen pöl vid mina fötter som jag skulle trampa i.
Vänta bara, tänkte jag och jag log. Jag ska visa dig en stad och du kommer aldrig kunna hålla dina känslor för dig själv igen.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
15 maj 18 - 23:58
(Har blivit läst 205 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord