Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 38

Sarlack hade bestämt sig. Han trodde inte på mig och ingenting jag sa fick honom att ändra sig. Han ville inte följa med mig till berget vilket innebar att jag och Sarwikk var de enda som begav oss dit.
Dekkhám var alldeles för skadad för att kunna ta sig någonstans men han hade i alla fall varit artig nog att önska mig lycka till och be mig vara försiktig. Jag hade svårt att vänja mig vid hans plötsliga vänlighet men jag var säker på att den inte skulle vara för evigt.
Vi närmade oss berget till fots och jag var den som visade vägen trots att jag inte visste om jag gick åt rätt håll. Men Kalmaost ledsagade mig med sin röst i mitt huvud och jag hade lovat att aldrig ifrågasätta honom. Jag var tvungen att lita på honom även om jag inte tyckte om det. Men vi kom fram till bergets fot och jag stannade och jag blickade upp mot himlen och jag funderade. Hur hade Kalmaost tänkt sig att jag skulle få upp Sarwikk till staden? Den låg på bergets topp som låg ovan molnen och så vitt jag visste kunde araner inte flyga.
”Och nu?”
Jag såg på Sarwikk över min axel och jag försökte finna någonting att säga till honom men jag tappade orden och Kalmaost var tyst.
Dumma demon.
”Hur bra är du på att klättra?” sa jag och jag såg upp för berget igen och jag försökte hitta en del av bergsväggen som inte var för brant. Men att klättra uppför berget skulle vara omöjligt så jag var tvungen att komma på en annan lösning.
Tänk, Zearléna. Tänk.
”Vi kan ta stigen.” sa Sarwikk plötsligt.
Jag vände mig om mot honom och jag såg åt samma håll som honom och jag kände mig plötsligt irriterad.
Självklart fanns det en stig som ledde hela vägen upp till toppen.
Jag ville slå mig själv i huvudet men jag hindrade mig. Istället tvingade jag mig själv att le mot Sarwikk och han mötte mitt leende ansikte med ett likgiltigt ansiktsuttryck och mitt leende försvann.
Jag hade redan dött en gång men den här gången skulle det vara på riktigt.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
15 maj 18 - 23:55
(Har blivit läst 247 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord