Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 35

Jag stod på en enorm halvcirkelformad balkong och jag såg ut över den tomma staden och det enda som fick den att inte försvinna i mörkret var månen. Den kastade sitt kalla sken över de små husen och vattnet i ån glittrade vackert i månskenet.
Jag hade utforskat staden lite till innan jag flugit tillbaka till slottet. Jag ville veta hur staden såg ut och jag ville veta vart varenda gata ledde och jag ville försäkra mig om att staden var verklig – det var den.
Syrsor spelade i mörkret och små ljusprickar svävade mellan blommorna och jag hade aldrig sett sådana insekter förut. Jag visste inte vad de hette men jag bestämde mig för att kalla de för Nattljus.
Jag tänkte på Sarlack. Jag ville se honom igen och jag ville söka mig in i hans famn och känna hans armar om mig och jag ville aldrig aldrig aldrig skiljas från honom igen. Jag hoppades att han mådde bra. Jag hoppades att han fanns kvar hos aranerna för jag visste inte vart annars jag skulle leta efter honom. Jag visste inte ens hur länge jag hade varit borta men det här var andra natten som jag kunde minnas att han inte fanns vid min sida och jag hatade det.
Jag skulle aldrig låta honom gå igen när jag väl hittade honom. Jag älskade honom för mycket och jag ville att han skulle veta det. Han var tvungen att veta det för jag trodde att den vetskapen skulle göra honom lycklig. Jag hoppades det i alla fall och så fort dagen grydde skulle jag leta efter honom och jag skulle berätta allting för honom. Jag skulle säga att jag hittat ett berg och att jag gett mitt liv till Kalmaost och att han i utbyte gett mig en stad.
Det skulle inte vara för mycket information på en gång – hoppades jag.
Sarlack skulle förstå – hoppades jag.
Vid Thoths. Hur ska jag någonsin kunna förklara allt det här för någon? Och mina föräldrar… vad skulle de säga? Men värst av allt, vad skulle de tro om mig och hur skulle jag kunna övertyga dem om att deras dotter inte blivit tokig?
Jag suckade och jag blundade. Jag bestämde mig för att inte stressa upp mig. Jag var tvungen att hålla mig lugn.
Om jag höll mig lugn när jag berättade allting för Sarlack och mina föräldrar skulle de kanske förstå. Då skulle jag kanske inte framstå som tokig.
Jag hörde hur Kalmaost viskade till mig och jag slöt mina ögon och jag lyssnade och jag gjorde som han sa.
”Andas, Zearléna. Glöm inte bort att andas.” Och jag andades djupare än vad jag någonsin gjort förut. ”Imorgon leder jag dig till Sarlack.”
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
15 maj 18 - 23:46
(Har blivit läst 151 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord