Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 34

Vi lämnade rummet och Kalmaost ledde mig genom en enorm hall. Vita väggar, skära gardiner, tre meter höga fönster som vette ut mot en stad. Min stad.
Det här var min stad.

Jag kunde inte förstå det. Jag hade gett mitt liv till Kalmaost och jag hade sett mig själv ligga livlös på marken och jag hade varit ett osynligt moln av rök och sedan hade allting blivit svart. Men för en liten stund sedan vaknade jag i en säng som inte var min men den var min och plötsligt hade jag en stad – och jag levde.
Skulle inte jag vara död?
Jag förstod inte men jag sa inte det till Kalmaost utan jag lyssnade till honom och han sa till mig att jag var den enda som kunde se honom men det stämde inte heller för Sarlack…
”Dina känslor är inte längre dina egna.” han avbröt mina tankar. ”Jag känner allt du känner och jag ser allt du ser. Jag hör dessutom allt du tänker.” Och han vred på huvudet och han såg på mig och jag stannade.
”Du kan höra mina tankar?” sa jag.
Han nickade långsamt mot mig och jag blev vettskrämd.
Han skrattade.
”Såja.” sa han. ”Jag kan välja att inte höra dina tankar. Jag kan välja att lämna dina tankar till dig själv om jag vill.” Han log ett roat leende mot mig. ”Men dina tankar är underhållande så jag kommer nog stanna kvar i ditt huvud några dagar till.”
Och han vände sig om och gick genom den stora hallen och jag stod blickstilla och såg efter honom.
Vad har jag gett mig in på? Tänkte jag. Varför tänkte jag mig inte för innan jag… Åh! Den där demonen. Jag står inte ut med den där demonen!
”Jag hör dig.”
Kalmaosts röst ekade genom hallen och jag fick så bråttom att följa efter honom att jag snubblade över mina egna fötter och hans skratt ekade mellan väggarna.





Jag vandrade längsmed en smal gata och söta små hus stod uppradade på min ena sida och på mina andra sida slingrade sig en å och längre fram sträckte sig en halvmånsformad bro över vattnet. Det var vackert och allt det här var mitt men det kändes konstigt.
Jag var alldeles ensam i min egen stad och den enda jag hade som sällskap var Kalmaost.
Jag önskade att de söta små husen snart skulle fyllas med söta små barn och föräldrar och andra släktingar och jag såg allting framför mig.
Den här staden skulle bli perfekt. Den här staden skulle bli en fristad för alla krosárer som behövde någonstans att ta vägen. Den var min och jag kunde göra vad jag ville med den. Jag kunde upprätta lagar och regler och döpa den till vadhelst jag ville och min far skulle bli så lycklig.
”Nej.” Jag såg på Kalmaost. Han hade stannat och han stod vänd mot mig och han såg på mig med sträng blick. ”Det här är din stad, inte din fars.”
Jag ville säga emot honom.
”Men…”
”Du kan inte göra som du vill med den.” sa han till mig. ”Du kan inte överlåta den till någon annan. Jag gav den här staden till dig i utbyte mot ditt liv.” Han sträckte på sig och hans hjorthorn blänkte i solen. ”Har du förstått?”
”Men jag har aldrig styrt över en stad förut.” sa jag och jag blev så orolig att jag ville gråta.
”Jag hjälper dig.” sa Kalmaost. Han log. ”Att styra över en stad är enkelt men att styra över ett liv är svårt. Jag tog den bördan ifrån dig. Det enda du behöver göra är att göra som jag säger och lita på mig och du får aldrig ifrågasätta mig.”
”Aldrig?”
”Nej.”
Jag blinkade mot honom.
”Varför inte?”
”Du har redan glömt vår överenskommelse.” sa han. ”Jag hjälper dig att rädda ditt folk och du delar min makt över världen. Du besitter nu krafter du aldrig tidigare haft och dessa krafter hjälper dig att vinna kriget. I utbyte gav du mig din själ och därmed ditt liv och det enda du äger är din egen frihet.”
En vind svepte över gatorna och luften fylldes med en doft av rosor och schersmin och syren och jag visste inte vad jag skulle säga. Istället såg jag på Kalmaost och hans hår dansade i vinden och hans hjorthorn blänkte och hans gröna ögon såg tillbaka på mig och jag lade mitt huvud på sned och jag studerade honom och jag funderade.
”Jag har alltid föreställt mig dig som svag.” sa jag och han nickade. Han visste. ”Men det stämmer inte?” En ny nickning och jag fortsatte. ”Thames är inte den starkaste av er.” Ingenting. Jag drog efter ett andetag. ”Ni är alla starka och jag talade om dig som om du vore obetydlig. Varför straffar du mig inte?”
Och en ny vind svepte över staden och den slet tag i mig och min gröna klänning fladdrade våldsamt med i blåsten och den var så kraftfull att jag tvingades ta ett steg bakåt och jag tvingades blunda. Men lika plötsligt som vinden kommit försvann den och jag öppnade mina ögon och jag såg på det ställe Kalmaost stått för bara ett ögonblick sedan men han var borta.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
15 maj 18 - 23:44
(Har blivit läst 43 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord