Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 33

Jag vet inte när jag kom tillbaka. Jag vet inte när mitt liv blev mitt igen men jag öppnade mina ögon och jag vaknade och jag såg upp i ett – tak…
Jag såg upp i ett tak!
Jag kastade mig upp så fort att jag blev yr och jag föll bakåt igen och jag låg i en säng och mitt huvud landade i en mjuk kudde men jag mådde illa och jag var så yr och allting jag såg på snurrade och jag…
”Det går över.”
Jag ryckte till och jag såg honom.
Kalmaost satt på sängkanten och han såg på mig och han var klädd i grön silkesskjorta och svarta byxor men han var barfota och på hans huvud fanns det två hjorthorn och han såg på mig och jag förstod ingenting.
Jag var säker på att han inte funnits där för ett ögonblick sedan.
”Var är jag?”
Jag satte mig sakta upp i sängen – rädd för att falla tillbaka igen och han räckte mig en kopp med rykande te. Porslinet var vitt som bomull och lila blommor dekorerade koppen och fatet och en kant av guld fanns där också.
Var kom porslinet ifrån?
Jag visste inte men jag var för utmattad för att fråga.
”Drick det här.” sa han till mig. ”Det får dig att må bättre.”
Och jag tog emot koppen och fatet och jag drack av teet. Sött och smakrik och det doftade av tallbarr och granskog men smakade ros och jord och honung.
Vad var det jag drack egentligen?
”Var är jag?” Jag ställde frågan igen och jag sörplade i mig teet. ”Vart har du fört mig?”
”Till ditt slott.” sa han och jag höll på att tappa koppen.
Mitt slott?
”Jag lovade dig en stad.”
”Men jag är inte död.”
”Det är såhär det känns att tillhöra en demon.” sa han och han tog koppen och fatet ifrån mig. ”Förut var du min dotter men nu är du mitt kärl. ” Han gjorde en elegant gest i luften med sin hand och en bricka kom svävande mot honom.
Han ställde ifrån porslinet på brickan och det svävade bort till en cafévagn. Jag stirrade häpet på det. Kunde jag få saker att sväva?
Jag höjde mina händer och sträckte ut de mot brickan och jag befallde den att komma till mig men ingenting hände.
Kalmaost skrattade åt mig och jag rodnade.
”Du är ingen dotter till Asgaloth.” sa han till mig och han reste sig från sängen och räckte mig sin hand. ”Låt mig visa dig din stad.”
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
15 maj 18 - 23:42
(Har blivit läst 43 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord