Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 32

Det fanns en tid när jag hade gjort vad som helst för att få återse min far och min mor igen. Så varför kunde jag inte offra allting nu?
Betydde mina föräldrar inte längre någonting för mig?
Nej.
Nej! Så var det inte.
Så hade det aldrig varit och så skulle det aldrig bli.

Jag älskade min mor och jag älskade min far och jag ville inget annat än träffa dem igen men jag visste inte hur eller när eller var.
Åh.
Om jag bara visste vad jag skulle göra.

Men så såg jag på Kalmaost och han mötte min blick och jag tog mod till mig och jag frågade.
”Vad innebär det?” Jag sträckte på mig och mitt hår svajade i vinden. ”Vad innebär det när du säger att jag måste ge mitt liv till dig?” Jag svalde och jag kom på mig själv med att jag egentligen inte ville veta. Men jag frågade ändå. ”Kommer du döda mig?”
”Ja.”
”Hur kan jag då träffa mina föräldrar?”
”Du kommer återvända till din kropp men du kommer aldrig återfå ditt liv.” sa han. ”Du kommer tillhöra mig och jag kommer tala till dig.”
Jag förstod inte.
”Hur är det annorlunda mot vad du redan gör?” sa jag. ”Varför måste jag dö för att höra dig tala till mig?” sa jag till honom. ”Det finns ingen logik i det. Jag vill kunna bestämma över mitt eget liv utan att tillhöra dig.”
”Du tillhör redan mig.”
Jag skakade på mitt huvud och jag suckade. Jag ville slå till honom så hårt att han aldrig skulle visa sig för mig igen men jag motstod frestelsen.
Jag tog kontroll över min ilska och jag svalde och jag skakade på mitt huvud igen och jag såg på honom och han såg på mig.
Sluta se på mig. Jag tycker inte ens om dig.
”Du svarar inte på mina frågor.” sa jag.
Kalmaost la sitt huvud på sned och hans ögon såg på mig och han log.
Le inte mot mig!
”Då finns det bara en sak kvar för dig att göra.” sa han.
”Vad?” snäste jag och jag la armarna i kors ovanför mitt bröst. ”Vad måste jag göra.”
”Lita på mig.”
Aldrig! ” utbrast jag och jag var nära att slå honom. ”Jag kommer aldrig lita på dig. Du vill döda mig och säger dessutom att jag måste lita på dig.” Jag bast ut i ett högt tillgjort skratt och jag kastade huvudet bakåt. ” Snälla lilla demon. Du måste verkligen tro att jag är dum som skulle gå med på en sådan dålig förhandling.”
Jag vände mig om för att gå. Det var då han sa det.
”Jag hjälper dig att rädda ditt folk och jag ger dig en stad.” Jag stannade i ett steg och jag lyssnade på honom. ”Du delar min makt över världen och du lånar mina krafter och min gåva till dig är att jag alltid finns vid din sida.” Jag vände mig sakta mot honom. ”Du blir oövervinnerlig och din själ kommer tillhöra mig och jag får göra vad jag vill med dig, men du kommer äga din egen frihet. Du får makten att göra vad du vill med ditt eget liv men jag kan ta det ifrån dig närhelst jag vill.”
Och jag såg på honom och hans blick var lugn och han fyllde min kropp med ro och han fick mig att sluta mina ögon och jag andades.
Jag fick inte glömma bort att andas.
Andas.
”Frihet.” viskade jag. ”Du ger mig frihet.
Och jag öppnade mina ögon igen och jag såg på honom och han nickade.
”Ja.”
”Jag får träffa mina föräldrar?” sa jag och han nickade igen. ”Och Sarlack? Får jag träffa Sarlack igen?”
Jag blev orolig.
Jag klarar mig inte utan Sarlack.
”Du kommer aldrig skiljas från honom igen.”
”Lovar du?”
En nickning.
Andas.
Glöm inte bort att andas.

”Blunda.” sa han till mig och jag blundade. ”Det går fort.” sa han men jag öppnade mina ögon och han närmade sig.
Jag blev orolig igen.
”Kommer det göra ont?” frågade jag.
”Du kommer inte känna någonting.”
Och jag överlämnade mig själv till honom och jag slöt mina ögon och hans händer rörde vid mitt ansikte och han kysste mig.
Min kropp. Jag lämnade min kropp.
Jag såg hur den föll ihop i gräset och framför den stod Kalmaost. Hans blick såg på min kropp men sedan såg han på mig och jag fylldes av ett sådant lugn och jag var bara en skugga – en genomskinlig skepnad som saknade kött och blod och kropp och jag svävade.
Jag var vind och ljus och mörker och hopp och förtvivlan.
Jag var allt och jag var ingenting.
Jag låg i gräset och min kropp saknade liv och jag såg på mig själv.

Vad har jag gjort?
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
15 maj 18 - 23:39
(Har blivit läst 153 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord