Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 30

När jag var tolv berättade min far för mig om demonerna och deras krafter. Han sa att våra förmågor tilldelas oss när demonerna anser att vi är redo att spela vår roll i livets oändliga spel och Thoths är enväldig domare.
Vi är inte mer än pjäser i ett spel och demonerna ger oss våra gåvor för att vi ska upprätthålla balansen i världen. Sedan är det upp till Thoths att avgöra om vi spelar vår roll väl eller om vi inte längre får delta.
Jag föreställde mig alltid livet som ett parti schack och jag var drottningen.
Kalmaost ansåg att jag tillhörde honom men jag accepterade aldrig honom. Jag ansåg att han var svag och jordens förmågor kunde aldrig tillfredsställa mina behov av att känna makt och att vara mäktig.
Thames var eldens demon och han utsåg sina söner och döttrar efter deras förmågor att handskas med krissituationer. Det var i alla fall alltid vad jag trodde.
Belas var elegant och graciös och hon valde sina barn med stor omsorg och alla som tillhörde henne behövde aldrig beskydd. Vattenbärare var smarta och de hade förmågan att hela smärtor och läka sår medan eldbärarna var uthålliga och starka. De tog sig an vilka faror som än lurade i mörkret och de var världens hjältar.
Varför var inte jag en eldbärare? Varför valde inte Thames mig?
Asgaloth var sagolik och hennes beröring var svalkande och hon spred kärlek och trygghet omkring sig. Hon liksom Belas behandlade sina söner och döttrar med respekt och värdighet.
Men vad gjorde Kalmaost? Vad hade hans söner och döttrar för syfte?
Vad var mitt syfte?
Jag tränade aldrig på att kontrollera mina förmågor. Jag skulle aldrig behöva använda de och jag hatade Kalmaost för att han valt mig och jag skulle aldrig aldrig aldrig tacka honom för att jag utsetts av honom.
Han var patetisk och svag och feg och en lögn.
Av alla fyra demoner valdes jag ut av den svagaste och han förtjänade inte mig. Jag förtjänade att tillhöra någon annan.
Thames, Belas eller Asgaloth. Vem som helst hade dugt men inte Kalmaost.
Jag var så arg på mina föräldrar för att de sa att mina förmågor vad mycket speciella.
”Det föds inte många jordbärare.” sa min mor till mig en gång. ”Du borde vara stolt.”
Aldrig! ” hade jag skrikit. ”Jag kommer aldrig vara stolt över att tillhöra Kalmaost. Alla kommer skratta åt mig och jag kommer inte kunna göra någonting åt det för Kalmaost är ett skämt och mina förmågor kommer aldrig kunna imponera på någon.
Och sedan hade han börjat tala till mig. Jag hade hört honom tala till mig i mina drömmar men jag trodde alltid att det var en obetydlig röst i mina drömmar som försökte tala mig till sans.
Jag lyssnade aldrig på honom. Jag lyssnade aldrig på honom när han sa att jag skulle spela en avgörande roll i det spel som kallades för livet. Jag trodde honom aldrig när han sa att jag skulle uträtta stordåd. Och jag trodde aldrig på det han visade mig.
En pojke visade sig i mina drömmar.
Han var ensam och han satt på en sten intill en sjö och han såg på sig själv när vattnet reflekterade hans spegelbild och han plockade sönder ett grässtrå.
Varje natt i flera års tid såg jag samma pojke sitta vid vattnet på samma sten i mina drömmar och han blev äldre när jag blev äldre och varje natt plockade han sönder ett nytt grässtrå men han talade aldrig.
Ovanför honom flög vita fåglar med långa ben och näbbar av guld och deras vita fjädrar glänste likt silver när de flög i en lila och rosa himmel och en orange sol kastade ett förtrollat sken över pojken.
Hans nattsvarta hår blänkte i ljuset från den orangea solen och nyanser av rött och brunt glittrade vackert i solljuset och hans mörka ögon såg på sin spegelbild i vattnet.
Men jag brydde mig aldrig om honom.
Han var bara en pojke som för alltid skulle finnas i mina drömmar och jag kände ingenting när jag såg honom. Jag skulle aldrig bry mig om honom.
Men så en natt försvann han ur mina drömmar och jag drömde aldrig igen. Inte förrän natten vid sjön när en trana med fjädrar likt silver och en näbb som glänste som guld besökte min dröm. Den bredde ut sina vingar och den lyfte på sitt ståtliga huvud och den sjöng så vackert när den dansade en elegant dans med flaxande vingar och hoppande fötter och den lyfte från marken och den flög mot en stjärnklar himmel.
Jag blev förälskad i fågeln.
Jag blev förälskad i dess skönhet och jag ville se den igen. Jag ville så innerligt se den igen att jag försökte tvinga den att visa sig för mig varje gång jag slöt mina ögon. Men varje gång misslyckades jag och allt mina ögon såg var mörker.
Men så återvände han till mina drömmar och jag såg honom sitta vid samma sjö på samma sten och han såg ner på sin spegelbild i vattnet och hans svarta hår blänkte i ljuset från en orange sol och hans nattsvarta hår skiftade i nyanser av rött och brunt och han lyfte på sitt huvud och han såg på mig.
Han såg på mig och jag kunde för första gången se färgen i hans ögon. Grönt och blått som blandades samman i en vacker färgkombination och den spred sig jämt i hans iris och jag häpnade.
Han såg på mig och hans läppars konturer var tydliga och han log mot mig. Han log ett sådant vackert leende att jag tappade andan och jag sträckte fram min hand mot honom och han lade sitt huvud på sned och hans långa svarta hår hängde tungt ner mot marken.
Och hans fläta…

Jag öppnade ögonen så plötsligt att jag blev förblindad av ljuset. Jag såg upp mot en klarblå himmel och jag låg på rygg i det höga vajande gräset och en sval vind smekte mitt ansikte och jag andades hans namn.
Pojken.
Pojken från mina drömmar. Jag visste vem han var. Jag hade träffat honom och mina läppar hade rört vid hans och han hade satt mitt hjärta i brand och väckt ett sovande hav till liv inom mig och han…
Jag viskade hans namn.
”Sarlack…”
Min fina vackra underbara fantastiska och enastående vän. Min enda vän i hela världen och den enda man som någonsin lyckats väcka elden inom mig.
Jag viskade hans namn igen.
”Sarlack…”
Och plötsligt visste jag.
Jag visste så mycket mer än vad jag någonsin trott att jag skulle veta och min kropp fylldes av en sådan glöd att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Sarlack. Sarlack.
Sarlack!

Ett suddigt ansikte tornade upp sig framför mina ögon och jag blinkade för att mota undan tårarna. Jag ansträngde mig för att inte gråta och jag sträckte mina händer mot honom.
Jag ville så förtvivlat gärna röra vid honom.
Snälla.
Låt mig röra vid honom.

Och mina fingrar nuddade vid hans ansikte och dimman lättade från min blick och jag kunde se klart igen. Jag kunde se hans ansikte och jag såg den man jag minst av allt ville se.
Jag såg hans gröna ögon och hans mörka bruna hår och hans ögon studerade mig och jag rörde vid hans ansikte.
Hans hud var mjuk och len och ljus och han satt alldeles stilla och mitt hjärta viskade hans namn; Kalmaost.
Han blinkade mot mig och han sträckte sin hand mot mig och jag fick hjälp av vinden att sätta mig upp. Hans fingrar rörde vid mitt ansikte och jag kunde inte längre tala.
”Jag har väntat på dig.” Hans röst var lugn och den fyllde min själ med ro. ”Det är dags.”
Han tog min hand i sin och mina ben bar upp min kropp så lätt och de började gå och jag följde med honom när han gick mot skogen.
Mitt hjärta bultade men lugnet han fyllde mig med lugnade mitt stressade hjärta och mina tankar blev stilla och jag kände mig trygg.
Alldeles för trygg.
Och han ledde mig in i skogen och jag kunde inte göra någonting för att fly från honom.
Han hade min själ i ett järngrepp och jag tillhörde honom och allt jag någonsin sagt om honom kom tillbaka till mig.
Vad skulle han göra med mig?
Mitt hjärta bultade.
Dunk.
Vart förde han mig?
Dunk. Dunk.
Jag visste inte men jag fylldes av en känsla som talade om för mig att jag snart skulle få veta.
Dunk.
Hur flyr man undan en demon?
Dunk. Dunk.
Det kan du inte. Du tvingas stå ditt kast och du kan inte göra någonting åt det.
Du kommer ångra allting du någonsin har sagt och ditt liv kommer aldrig bli sig likt igen.
Dunk. Dunk.
Mitt namn är Zearléna och jag har gjort någonting väldigt dumt.
Jag har förolämpat Kalmaost och nu måste jag ta emot vilket straff han än ger mig.
Dunk. Dunk.
Jag är så ledsen.
Förlåt mig.
Dunk…
Förlåt mig Sarlack.
Dunk…
Jag saknar dig och jag tänker på dig.
Lova att du aldrig glömmer mig.

Och hjärtat slutar slå och jag förs bort av en demon vars enda syfte med mig är att straffa mig för allting dumt jag någonsin gjort.
Men mitt döda hjärta nynnar en stillsam melodi och den fyller mina ögon med tårar och mitt inre viskar orden jag så länge velat säga till honom.
Tre små ord som jag aldrig kommer få säga till honom och jag blöder.
Jag blöder av sorg och förtvivlan och jag önskar att han vore här.
Varför är du inte här?

”Jag älskar dig.”
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
15 maj 18 - 23:30
(Har blivit läst 156 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord