Himmelsberget - kapitel 29 |
Jag följde vinden och doften av schersmin och honung och rosor och jag vet inte vart jag gick. Mina tankar hade stillat och mitt medvetande var dimmigt och jag följde hans röst.
Kalmaost.
Jag visste vem han var. Jag visste vem han var för Sarlack hade uttalat hans namn
”Kom till mig.”
Jag är på väg, viskade mitt inre och ett litet klot av brinnande vitt ljus och rök vaknade till liv framför mig och jag skådade det. Det var vackert.
Så vackert.
Alldeles för vackert.
Jag ville röra vid det.
”Kom till mig, Zearléna.”
Jag var tvungen att röra det.
”Jag väntar på dig.”
Låt mig få röra vid det.
”Låt vinden visa vägen.”
Och klotet svävade upp mot himlen och jag bredde ut mina vingar och jag lyfte från marken. Vinden förde mig mot molnen och en stjärnklar himmel blinkade mot mig med sina miljoner ögon och månen närmade sig.
Doften blev starkare och mitt hjärta slog ljudlösa slag och min själ somnade och min kropp färdades med vinden och jag drömde.
Jag drömde om ett berg med en topp lika vacker som ett paradis och jag drömde om böljande hav och gröna skogar och vattenfall och en vit trana med fjädrar likt silver och en näbb som glänste som guld.
Jag vaknade av att solen kittlade mitt ansikte och jag låg i högt gräs som sakta vajade i en sval vind och någonstans intill mig porlade vatten.
Jag satte mig upp i gräset och jag sträckte på mig. Jag kunde inte minnas att jag återvänt till aranerna eller att jag somnat intill Sarlack. Kanske hade jag varit för utmattad för att minnas någonting? Kanske var jag kvar i skogen?
Jag såg mig om och mitt hjärta tog ett skutt och jag kastade mig upp på fötter och jag snurrade runt i gräset.
Var var jag?
Jag kände inte igen mig. Var fanns skogen? Var fanns ruinen? Och havet? Var fanns havet?
Sarlack.
Jag sprang över gräset och jag hoppade över en bäck och jag såg skogen.
Jag sprang till den. Mitt hjärta viskade hans namn och jag skulle inte stanna för något. Jag var tvungen att hitta honom. Jag ville att han skulle veta att jag var oskadd. Jag levde.
Sarlack.
Sarlack!
Jag lever, skrek mitt hjärta. Jag lever och jag är på väg till dig.
Leta inte efter mig, viskade jag till honom i mina tankar. Jag kommer. Jag är på väg!
”Zearléna…”
Mina ben bar mig inte längre och jag föll ner i gräset. Jag var så nära skogen. Jag försökte resa mig upp men mina ben orkade inte bära mig och jag föll om och om igen ner i gräset och om och om igen försökte jag resa på mig.
Sarlack!
”Jag är här.” Jag hörde hans röst. ”Kom till mig.”
Den ekade i mitt huvud och jag skymtade hans silhuett mellan träden.
”Jag kommer…”
”Jag väntar på dig.”
Jag såg hur han vände sig om och han försvann in i skogen. Mina ögon tårades och paniken vaknade till liv inom mig. Jag försökte resa mig igen. Jag ville springa efter honom – men jag kunde inte.
Tårar rann ner över mina kinder.
”Stanna!” ropade jag och jag sträckte min hand efter honom. ”Gå inte!”
”Zearléna…”
”Gå inte.” Jag grät. ”Sarlack!”
”Kom till mig.”
En dimma fyllde mitt huvud och den skymde mina tankar.
Jag blev trött.
”Lämna mig inte…” viskade jag.
Så trött.
Jag måste hålla mig vaken. Jag måste…
”Jag är här.”
”Sarlack…”
Jag måste blunda. Jag orkar inte vara vaken.
”Kom till mig.”
Sarlack. Sarlack.
Jag är så trött.
”Gå… inte…”
Sarlack.
”Sov, min vän.” viskade han.
Jag vill inte.
”Sarlack…”
Jag orkar inte…
Orkar inte… Jag…
”Jag finns här när du vaknar.”
Nej.
”Jag finns här. Var inte rädd.”
Dimman framför mina ögon blev tjockare och mörkare och den sövde mig. Jag kämpade emot. Jag kämpade emot så förtvivlat mycket att jag…
”Sov.”
Och jag somnade.
|
|
|
|
