Himmelsberget - kapitel 21 |
”Min far är en aran.” sa han. ”Min mor träffade honom när hon var alldeles för ung.” Han drog efter ett andetag. ”Han visade henne vägen tillbaka när hon gått vilse. Hon återvände några gånger till honom innan hennes föräldrar kom på henne med att träffa en aran.” sa han och jag kände hur en klump bildades i min mage. ”Hon var redan havande när de förbjöd henne att träffa min far.”
Åh Sarlack. Om jag bara vetat…
”Är det därför du…” Jag avbröt mig själv. Försökte komma på ett sätt att formulera mig på utan att såra honom. ”jag menar inget illa, Sarlack.” sa jag. ”Men ditt utseende… men framför allt dina tänder och dina ögon…”
”De skrämmer dig.” sa han och hans blick fylldes med förakt.
Jag var tvungen att säga någonting annat. Han fick inte tro att jag var rädd för honom.
Jag skakade på huvudet.
”Nej.” sa jag. ”Jag tycker de är vackra. ”
Och Sarlack såg på mig med förvåning i blicken. Hans blick började flacka och han visste inte riktigt vart han skulle titta. Jag undrade vad han tänkte på.
”Du ljuger.” sa han. Han sjönk ihop med en suck och hans blick fastnade i elden. ”Jag vill inte ha ditt medlidande och jag vill inte att du ljuger.” sa han och han slöt sina ögon. ”Spara dina lögner till någon annan.”
Och jag lyfte min hand och jag tog hans hand i min och jag kände hur han ryckte till under min beröring. Hans blick rusade till mig och han såg på mig på ett sätt som han aldrig tidigare gjort förut.
Mitt hjärta skenade inombords och jag kramade hans hand i min. Varm och stark och enorm jämfört med min. Och den slöt sina fingrar om min hand och han höll den så varsamt och stadigt men samtidigt…
Du är vacker. Du är så enastående vacker att jag inte vet vart jag ska ta vägen och du duger precis som du är, ville jag säga till honom. Om du ändå visste vad du gör med mig, tänkte jag. Jag älskar dig så mycket att det gör ont, viskade mitt hjärta.
”Du är perfekt.” sa jag till honom och han öppnade munnen som om han ville säga någonting. Han såg på mig som om jag hade sagt någonting han längtat efter att höra och han skakade på sitt huvud som om han inte trodde mig.
Jag upprepade mig.
”Du är perfekt.” sa jag. ”Och jag kan inte förstå hur du inte kan tycka det själv. För det är du.” sa jag till honom. ”Du är perfekt och du duger precis så som du är. Du är så vacker och fantastisk och enastående att jag tror att jag drömmer.” Jag såg hur han svalde och hans ögon bad mig att sluta. ”Du gör någonting med mig men jag vet inte vad. Du får mig att tro på mig själv” sa jag och jag svalde.
Jag visste inte om jag skulle våga säga de sex små och mest förbjudna orden den här världen skulle avsky mig för. Jag visste inte om jag skulle våga men det skulle kanske aldrig finnas ett annat tillfälle. Sa jag det inte nu skulle det kanske vara försent för alltid och jag skulle avsky mig själv för att jag aldrig sagt någonting till honom.
Så jag tog ett andetag och jag samlade mod och jag uttalade de sex små orden med en viskning så öm och innerlig att jag trodde jag skulle tappa andan.
”Jag tror att jag älskar dig.”
Och Sarlack brast framför mig och han brast så plötsligt att jag tappade andan.
Jag tappade verkligen andan.
Och han såg på mig med ögon så tårfyllda och vackra att jag aldrig trodde att jag skulle kunna andas igen. Han lutade sig mot mig och han tog mig in i sin famn och jag visste inte vad jag skulle säga. Om jag skulle säga någonting alls.
Han höll mig så försiktigt i sina armar och han tryckte sitt huvud mot mitt och jag visste inte vad som hände. Hans händer höll mig om min rygg och jag slöt mina ögon och jag kände hur han värmde min frusna kropp. Och jag lade mina armar runt honom och jag sökte mig längre in i hans famn och han borrade in sin näsa i mitt hår och jag hörde hur han andades in.
Jag slöt mina ögon och önskade att han aldrig skulle släppa mig.
Mitt hjärta suckade en tacksam viskning; Släpp mig aldrig igen.
|
|
|
|
