Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 20

Min kropp värkte värre än någonsin och min vinge var svullen. Sarlack tvingade mig att stanna kvar i grottan när han begav sig ut i skogen för att leta efter någonting att äta.
Jag hade vaknat tidigt på morgonen av att han väckt mig. Elden hade brunnit ut och luften hade varit kylig. Vi var på väg att ge oss av när jag upptäckte att jag nästan inte kunde gå och min vinge var för skadad för att orka lyfta mig.
Vi tvingades stanna kvar på marken men att ta sig fram genom skogen till fots var för farligt. Människobyn låg för nära och risken att vi skulle bli upptäckta var alldeles för stor. Vi kunde inte riskera att människorna såg oss. Vem visste vad de skulle göra med oss?
Sarlack återvände med blåa frukter som han kallade för blåbär. De var söta och olikt någonting annat jag ätit förut men de var inte särskilt mättande. Min mage skrek efter mat och jag undrade om det inte fanns någonting annat som vi kunde äta i skogen. Varifrån hade Sarlack hämtat äpplen och päron? Och var fanns det vatten?
Jag var så törstig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen men jag ville inte säga någonting om det. Sarlack behövde inte mer att göra nu. Han tog redan hand om mig tillräckligt och om jag förstått vad han sagt var jag tvungen att respektera hans ord.
Jag fick inte gnälla. Jag kunde inte längre förlita mig på Sarlack.





Mörkret sänkte sin svarta slöja över världen och jag satt ensam i grottan och framför mig brann en eld och någonstans i skogen fanns Sarlack. Han hade sagt att han skulle försöka hitta någonting annat att äta men jag fick inte följa med honom. Jag var tvungen att stanna i grottan om min kropp men framför allt min vinge skulle läka. Vi visste inte vad det var som gjorde att den svullnade och jag bad till Thoths för att den inte skulle vara bruten.
Mina tankar vandrade till mina föräldrar. Jag visste inte hur länge kriget hade pågått eller hur det utvecklade sig men jag hoppades att mina föräldrar var i säkerhet. Min far hade en armé som skulle skydda honom och min mor från att dödas men jag visste inte om de befann sig i säkerhet. Jag visste inte om Dekkhám berättat för min far att han sänt iväg mig från Ísoara i sällskap med Sarlack. Jag visste så lite om det här kriget och det oroade mig.
Om det ändå fanns någonting jag kunde göra för att stoppa det. Istället satt jag ensam i en grotta med Sarlacks filt om mig och stirrade in i en eld som var den enda trygghet jag hade. Den andra tryggheten befann sig någonstans i en mörk skog på jakt efter mat och jag hoppades att han skulle återvända med någonting att äta snart. Men mest av allt önskade jag att han var oskadd.
Jag drog upp filten över näsan och andades varm luft på mina frusna händer och gned de mot varandra för att behålla värmen. Trots att elden värmde tog kylan överhand och den letade sig in i alla håligheter den kunde hitta. Den var redan på väg in till min värkande kropp som gömde sig under den gråa filten och mina händer och tår och öron skrek av kyla.
Snälla Sarlack, tänkte jag. Skynda dig.
Men jag tvingades vänta en lång stund innan han återvände till grottan.
Med sig hade han en tygpåse med frukt. Han plockade upp ett äpple som han gav mig och satte sig sedan ner bredvid mig vid elden. Jag var så tacksam över att äntligen få någonting att äta att jag inte ens hälsade honom välkommen tillbaka eller tackade honom för frukten.
Sarlack tog en stor tugga av ett grönt äpple. Han tuggade långsamt på det men lade sedan ifrån sig frukten och suckade. Jag såg på honom med munnen full av äpple och först nu såg jag hur trött han var. Han blundade och hade lyft en hand till huvudet som han lutat sin panna mot. Det såg nästan ut som att han hade somnat men snart öppnade han sina ögon igen och han drog handen genom håret och såg in i elden.
Den sprakade till och lågorna dansade i Sarlacks ögon. Jag svalde äpplet.
”Sarlack?” sa jag och lade mitt huvud på sned.
Han såg på mig med trötta ögon.
”Jag mår bra.” sa han till mig men jag trodde honom inte.
”Du ser trött ut.”
”Jag behöver bara vila lite.” sa han. ”Det är allt.”
”Okej.” sa jag och jag tog av mig filten och lade den i hans knä och han såg på mig med oförstående blick. ”Du kanske behöver den mer än mig.” sa jag och jag häpnades över leendet som visade sig på hans läppar.
Varför ser du på mig sådär?
”Tack.” sa han och gav tillbaka filten till mig. ”Men jag fryser inte.”
Han såg tillbaka in i elden och jag kunde inte låta bli att studera honom där han satt alldeles stilla bredvid mig.
”Sarlack.” Han riktade tillbaka blicken till mig och jag svalde. ”Varför berättade du aldrig om din familj?” sa jag och hans leende bleknade. ”Föddes du i La’ess?”
”Det är komplicerat.” sa han efter ett ögonblicks tystnad. Jag väntade tyst på att han skulle förklara varför med ett tålamod som jag inte visste att jag hade. ”Jag vet inte riktigt var jag är född.” sa han till sist och han drog till sig sina ben och höll om dem och lät sin haka vila mot knäskålarna. ”Jag talar aldrig om min familj för det finns inte så mycket att säga om den. Jag antar att vi alla är… annorlunda.” sa han och han lät nedstämd.
”Vad menar du med annorlunda?” sa jag.
Jag vet inte om frågan var onödig men jag såg hur Sarlack slöt sina ögon och han drog efter ett djupt andetag.
”Du har sagt det själv.” sa han till mig. ”Du sa att jag inte är någon krosár. Du sa att jag ser ut som en vilde.” sa han och jag försökte minnas om jag sagt det till honom.
När hade jag sagt det till honom? Men så mindes jag det. Kvällen då jag träffade Sarlack i biblioteket.
Jag såg skamset in i elden.
”Förlåt.” viskade jag. ”Jag borde inte ha sagt sådär.” Jag kunde i ögonvrån se hur han såg på mig och jag suckade innan jag tvingade mig själv att möta hans blick. ”Jag var bara så arg på dig för att du sa som du sa på mötet.”
”Det gör ingenting.” sa han till mig och han log vagt mot mig. ”Du är inte den första som kallat mig för ett missfoster.” sa han. ”Du sa det mest på ett sätt som förvånade mig. Jag har aldrig blivit kallad för en vilde förut.”
Jag log tillbaka mot honom och Sarlack skakade på huvudet. Hans annars mörka ögon såg nästintill svarta ut i skenet från brasan och mörkret som omgav oss på andra sidan grottan.
Han lade sitt huvud på sned och jag såg hur hans blick vandrade över mitt ansikte för att sedan leta sig ner över min kropp till den slutligen nådde mina bara fötter. Därefter förflyttades den till mina vingar och hans leende bleknade sakta bort och kvar fanns bara en sorgsen min.
Han skakade återigen på sitt huvud.
”Vad tänker du på?”
Jag stod inte ut med att se honom sådär sorgsen. Någonting tyngde honom och jag ville veta vad. Kanske hade han börjat tänka på någonting annat jag sagt till honom? Jag visste inte men jag tyckte inte om den där blicken han hade.
Jag ville se honom le.
Le igen. För mig.
”Att du hade rätt.” sa han och jag försökte förstå vad han menade. Han mötte min blick. ”Jag är ingen krosár.” sa han och jag häpnades över vad han sa. Jag ville säga någonting till honom men jag visste inte vad. ”Jag vill bara bli accepterad för den jag är.”
Jag fann orden.
Vem är det? ”
”Jag tycker inte om din fars sätt att se på människorna och jag delar inte hans syn. Men det han sa om aranerna fick mig att tappa all respekt för honom.” sa Sarlack. ”Aranerna är inga monster.”
Jag kom på mig själv med att hålla andan.
”Menar du att…” sa jag och Sarlack nickade mot mig och jag föll genom marken och ett mörker omgav mig och det kvävde mig. Jag önskade att jag aldrig fått veta.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
15 maj 18 - 22:39
(Har blivit läst 135 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord