Himmelsberget - kapitel 19 |
Jag skulle vilja vara ett berg. Jag skulle vilja vara omedveten om min omgivning och inte ha några känslor. Jag skulle stå stadigt och aldrig falla omkull och krig och död och lidande skulle inte drabba mig.
Jag föddes in i en värld som omgavs av krig och död och lidande och blodbad och girighet och ondska. Men kriget drabbade aldrig mig. Inte förrän nu. Och jag var oförmögen att göra någonting för att stoppa det.
Jag vet inte om Sarlack sa någonting mer till mig. Jag vet inte om han försökte trösta mig eller om han gav sig av för att hämta vatten utan en tanke på att stanna hos mig.
Allting jag någonsin känt till hade slitits ifrån mig inom loppet av ett ögonblick och jag var hjälplös och rädd och ensam. Jag var så fruktansvärt ensam.
En ramsa spelades upp i mitt huvud och jag förstod inte hur den kunde hitta dit. Jag förstod inte hur den kunna hitta mig. Jag försökte bli av med den – men jag kunde inte. ”Jag är en prinsessa och jag kan inte längre se. Jag lämnade er för att upptäcka världen och nu ångrar jag det. Jag tänker på er, jag tänker på det som var. Och jag förbannar mig själv, för vad har jag kvar? Ett brustet hjärta och ett trasigt liv. Jag vill inte leva mer. Snälla någon. Ta mitt liv.”
Och jag reste mig upp och jag gick mot bergstoppens stup. Tårar brände mina ögon och jag öppnade munnen och jag andades in den tunna kalla luften. Jag såg mina föräldrars ansikten framför mig. Levde dem? Jag såg Onit framför mig. Skulle jag någonsin få träffa honom igen? Jag såg alla jag någonsin känt framför mig. Vad hade jag gjort?
Mina själviska handlingar hade resulterat i att jag flytt undan ett krig med en man som väckte elden inom mig till liv. Jag hatade honom och jag älskade honom och jag föraktade honom och jag klarade mig inte utan honom. Sarlack var min guide i en värld alldeles för farlig för någon som aldrig upplevt den.
Han var alldeles för farlig för mig.
Jag balanserade på bergstoppens kant och såg ner på det gröna under mig som föreställde skog och någonstans långt där borta steg rök mot himmelen som en smal strimma grått band.
Människor.
Jag hade aldrig sett människor förut. Jag hade aldrig vetat hur människorna såg ut men jag hade hört beskrivningar av dem. Det sades att de var giriga och deras varelse liknade krosárerna – men vi var vackrare.
Människorna saknade vingar och horn och de klädde sig i simpla kläder och de skövlade skogarna och dödade djur och behandlade varandra illa.
Var det människorna som startat kriget? Var det människorna som bar skulden? Var det människorna som…
Jag hatar er.
Jag hatar er och jag ska döda er och jag ska inte visa någon nåd och ni ska frukta mig!
Jag ska FÖRGÖRA er!
Mina lungor fylldes med luft och jag skrek så högt att min röst ekade över skogen och fåglar lyfte från trädtopparna under mig. Ilskan tog över mig och jag bredde ut mina vingar och jag kastade mig från bergstoppen.
Jag skulle döda dem.
Människorna förtjänade inte att leva. Dem förtjänade att dö och jag skulle slita varenda människa i stycken.
Jag störtade mot skogen med en rasande fart och jag bet ihop mina tänder och ilskan kokade inom mig. Jag var farlig och arg och jag var på jakt.
Jag närmade mig människobyn. Jag kunde skymta den mellan träden och beslutsamheten växte inom mig. Jag visste inte hur jag skulle döda dem men jag skulle göra det och jag skulle lyckas och jag skulle se till att alla krig upphörde.
Jag klarade det här.
Två starka armar slet tag i mig och mina vingar som tvingades ner och jag kunde inte röra mig och jag föll mot marken och jag föll genom träden och träffade marken under mig med en sådan smäll att det kändes som att min kropp gick sönder.
Smärtan som spred sig genom min kropp var outhärdlig och jag försökte skrika men händerna slogs över min mun och hans massiva kropp tryckte ner mig mot marken. Han låg på mig och han skakade och jag försökte komma undan från honom men han var för stark och han tvingade mig att ge upp.
Sarlack tvingade mig att kapitulera.
Jag förlorade min styrka och min kropp blev svag och tårarna brände så intensivt i mina ögon att jag inte längre kunde hålla tillbaka gråten. Jag brast ut i gråt och gnydde genom hans händer och jag sänkte mitt huvud mot marken och han lät mig göra det.
Jag kände hur hans kropp darrade när han klev bort från mig och hans röst var fylld av ilska när han skrek på mig och jag skämdes.
”Din värdelösa flicka!” Han var så arg och hans ilska gjorde mig rädd. Jag vågade inte se på honom. Jag pressade mitt ansikte mot marken och jag försökte ignorera hans ord men de träffade mig likt miljarder pilar och de slet mig i stycken. ”Vid alla odugliga varelser! Vad fan håller du på med?!”
Jag ville dö. Jag ville inte leva mer. Jag ville inte höra det här. Jag ville inte höra hans förolämpningar.
Jag hörde hur han gav ifrån sig ett otäckt morrande för att sedan sucka högt. Jag undrade vad han skulle säga härnäst. Jag undrade när han skulle slå mig. Jag undrade när han skulle bestämma sig för att döda mig.
Det hände aldrig.
”Jag vet inte vad jag ska göra med dig.” sa han till sist. Han lät lugnare men han var fortfarande arg. Jag kunde känna hur hans energi omgav mig och jag ville inte känna den och jag ville inte gråta. Men jag grät som ett litet barn och jag skämdes. ”Du gör mig vansinnig.” sa han och jag trodde honom. ”Om jag inte var tvungen att skydda dig skulle jag ha gjort mig av med dig för länge sedan. Jag står inte ut med dig.” sa han och jag försökte sansa mig.
Jag försökte sluta gråta men jag kunde inte.
”Förlåt…” var allt jag kunde säga genom gråten.
Sarlack satte sig ner bredvid mig och jag vred på huvudet - bara litegrann – och jag såg på honom genom tårarna. Hans kläder var trasiga efter kraschen och han satt med huvudet i sina händer och hans ben var uppdragna till hans bröst. Han såg ut att fundera.
Jag tvingade mig själv att sätta mig upp och jag lade armarna om mig själv i ett försök att finna den minsta tröst. Jag hade aldrig behövt en kram lika förtvivlat som jag behövde nu.
Jag ville höra att allting skulle ordna sig och att kriget snart var över och att mina föräldrar skulle överleva.
Jag behövde tröst.
Mina vingar värkte och jag kunde inte flyga. Jag visste inte om jag brutit någonting eller om jag någonsin skulle kunna flyga igen. Allt jag visste var att jag var trasig och att min kropp värkte lika mycket som mitt hjärta som kämpade för att fortsätta slå.
Jag haltade när jag följde efter Sarlack. Han hade inte sagt någonting mer till mig under resten av dagen och mörkret började falla över oss och vi hade ingenstans att ta vägen. På grund av mig var vi utelämnade åt skogens varelser och jag visste inte vad för väsen som rörde sig mellan träden.
Vi fann en grotta. Den var mörk och kall och djup men den var det enda skydd som skogen hittills erbjudit oss. Vi skulle kanske överleva natten om vi övernattade i den.
Sarlack tvingade in mig i grottan och jag såg med förskräckelse hur han försvann längre in i skogen. Jag lämnades kvar ensam och jag visste inte om jag skulle överleva tills han kom tillbaka. Om han kom tillbaka – det gjorde han.
Med sig hade han pinnar och kvistar och löv och barr och han släppte ner allting i en hög på det steniga grottgolvet. Jag såg på honom när han samlade stenar som han fann både inne och utanför grottan. Han lade de i en cirkel kring högen. Han gjorde enkelt upp en eld med hjälp av två stenar som han slog mot varandra och jag såg på honom när han blåste på elden för att hindra den från att slockna.
Sarlack var den enda anledningen till att jag fortfarande levde.
Vi satt på varsin sida om elden när den slukade pinnarna och kvistarna och den tackade oss för att vi väckt liv i den med sin värme och med sitt ljus. Den skulle hålla oss sällskap under natten.
Jag ville säga någonting. Jag tyckte inte om tystnaden mellan oss. Sarlack var inte mycket för att prata och han talade sällan till mig mer än när han behövde. Jag visste fortfarande inte särskilt mycket om honom mer än hans namn och att han hade en syster och en mor i La’ess.
Jag visste också att han inte var en eldbärare.
Innan Aweníva sagt att hon var en eldbärare men inte Sarlack hade jag inte funderat på vad för slags förmågor han hade. Jag själv var en jordbärare och dotter till demonen Kalmaost men jag visste inte vilken demon Sarlack tillhörde. Kanske saknade han förmågor? Kanske var han en luftbärare som min far eller en vattenbärare som min mor. Jag var nyfiken men vågade inte fråga.
Jag var säker på att han inte skulle ge mig något svar.
Ett skri från skogen fick mig att rycka till och jag kravlade mig bakåt mot grottväggen. Men Sarlack satt blickstilla framför elden och lågorna dansade framför honom och reflekterades i hans ögon.
Jag undrade hur mycket han hade sett av världen. Jag undrade hur mycket han upplevt och jag förundrades över hur lugn han var trots att vi var två lätta byten åt skogens väsen.
Vi var två främlingar i en värld fylld med faror.
”Sarlack…” Jag bröt tystnade men han såg inte på mig. Jag visste inte ens om han hörde mig. Jag tog ett djupt andetag. ”Varför hatar människorna oss?” frågade jag.
Jag ville veta för jag undrade och jag ville så hemskt gärna att han skulle tala till mig.
Snälla. Säg någonting.
Sarlack ignorerade mig.
Jag försökte igen.
”Varför hatar människorna oss?”
Inget svar.
”Sarlack snälla.” sa jag och jag såg på honom och jag bad till Thoths i mina tankar.
Snälla gör så att han svarar mig.
”Jag är rädd, Sarlack.” sa jag till honom. ”Jag är rädd och jag vet inte vad som har hänt mina föräldrar. Jag vet inte om de lever eller om någon som jag känner lever och jag vill inte att du ska vara arg på mig.” Tårarna brände mina ögon igen och jag kände mig så fruktansvärt ensam. ”Varför svarar du mig inte?” sa jag. ”Varför ignorerar du mig?”
Han exploderade så plötsligt att jag tappade andan.
”Håll käften!” röt han. ”Vi sitter i den här förbannade grottan på grund av dig och du verkar inte ens bry dig!” Jag skakade våldsamt och kände hur gråten var på väg att bryta sig fri igen. Jag ville inte gråta. ”Jag bryr mig inte det minsta om dina föräldrar! Jag struntar blankt i om alla du känner är döda och jag kunde inte bry mig mindre om de där kriget. Det drabbar inte mig men på något sätt lyckas du dra in mig i det ändå!” Han tog en kort paus för att hämta andan. ”Din far är inte så jävla oskyldig som du kan tro. Men du verkar tro att han är någon slags gud som alla älskar men så är det inte och det kommer aldrig bli så!” Han såg på mig med brinnande blick och jag försökte tvinga tillbaka tårarna. ”Jag önskar att jag aldrig dragits in i det här. Allting var så jävla mycket enklare innan jag träffade dig!” Han skakade på sitt huvud och slog en hand för pannan och han suckade djupt och länge.
Jag ville att han skulle sluta prata. Jag ville aldrig mer höra honom tala till mig för allt han sa sårade mig och jag blev påmind om hur mycket han hatade mig varje gång.
Jag slutade kämpa. Tårarna började rulla ner över mina kinder och jag bet ihop tänderna. Jag var fast i en grotta med den enda mannen i världen som hatade mig och vi kunde inte ens gå åt skilda håll. Jag skulle aldrig överleva utan Sarlack och han tvingades följa order från Dekkhám som innebar att han var tvungen att hålla mig vid liv.
Jag tyckte synd om honom och jag tyckte synd om mig. Jag ville inte att han skulle hata mig och jag ville inte känna som jag gjorde för honom.
”Du behöver inte ta hand om mig.” sa jag genom gråten. Jag undvek hans blick när han såg på mig. ”Du kan säga att jag försvann.” sa jag. ”Du kan säga att aranerna dödade mig.”
Jag vill inte att du hatar mig.
”Vad yrar du om?” sa han.
Han verkade inte förstå vad jag menade.
”Jag vet att du hatar mig.” sa jag. ”Jag vet inte vad jag ska göra för att du ska tycka om mig.”
”Du kan börja med att inte försöka döda dig själv.” sa Sarlack och jag svalde. Jag hörde hur han suckade och jag såg på honom. Han drog handen genom sitt hår och hans ögon såg ut i mörkret. ”Jag hatar dig inte.” sa han sedan. ”Men du gör mig tokig och jag står inte ut med ditt gnäll eller det faktum att du inte ens försöker klara dig själv.”
Hans blick vandrade till mig och jag stirrade på honom. Jag hade varit så säker på att han hatade mig att jag inte ens tänkt på vad jag kunde göra för att underlätta hans arbete. Men nu förstod jag. Han behövde hjälp precis lika mycket som jag behövde det. Om han skulle kunna göra sitt jobb som var att skydda mig behövde även jag skydda mig själv. Vilket innebar att jag behövde tänka mig för innan jag kastade mig från en bergstopp och rusade för att försöka utplåna varenda människa jag möjligen kunde träffa på.
Oj, vad dum jag kände mig.
”Jag har aldrig behövt klara mig själv.” sa jag till honom med en röst så låg att jag inte ens var säker på att han hörde mig.
”Vilket är den största skillnaden mellan dig och mig.” sa han och reste sig upp. Han gick fram till mig och jag såg på honom när han satte sig ner på huk framför mig och hans grönblå ögon såg in i mina. ”Lyssna på mig.” sa han och han placerade två fingrar under min haka och han lade sitt huvud på sned på samma sätt som han gjort så många gånger förut. ”Du är inte mer prinsessa än vad jag är prins här ute.”
Jag blinkade mot honom.
”Vad menar du?”
”Du har ingen makt här. Du behöver sluta upp med att vara kunglig och börja bete dig som den kvinna du egentligen är.” sa han. ”Jag har sett henne och jag såg henne när hon i ren och skär vrede höll på att attackera en oskyldig by med människor.” Han tog en paus. ”Du behöver lära dig att hantera dina egna känslor men det är ingenting som jag kan hjälpa dig med. Däremot kan jag se till att du når ditt berg som du är så övertygad om att du kommer finna.”
”Menar du att du hjälper mig?” sa jag med gråten i halsen.
Jag torkade hastigt bort tårarna från mina kinder och Sarlack drog sin hand till sig. Han nickade och jag trodde att jag såg honom le ett nästintill osynligt leende.
”Jag har inte mycket till val.” sa han. ”Men jag tror att jag vet ett perfekt berg för dig att grunda din stad på. Men det är långt dit och vi måste skynda oss om du ska hinna stoppa kriget innan det utplånar oss alla.” sa han och jag fick en stor lust att kasta mig om hans hals.
Trots att jag drev honom till vansinne och gjorde honom tokig som han påstod var han ändå villig att hjälpa mig. Det innebar bara en sak; Sarlack trodde på mig.
Han trodde att jag kunde klara det och det fick mig att veta med säkerhet att jag skulle klara det. För hade jag Sarlack vid min sida som min vägledare och följeslagare och beskyddare skulle jag klara av vad som helst.
”Jag skulle kunna kyssa dig.” sa jag och jag var så glad att jag trodde jag skulle spricka.
Sarlack höjde på ögonbrynen av vad som såg ut som förvåning och han skakade på huvudet.
”Det har du redan gjort en gång.” sa han till mig och när jag såg att han var på väg att resa sig upp kastade jag mig om hans hals.
Jag kramade honom så hårt och så plötsligt att han tappade balansen och han föll baklänges och landade på rygg. Jag följde med i farten och fann mig själv ligga raklång över honom med mina armar hårt om hans hals.
Jag hörde hur han suckade men jag log och jag lutade huvudet mot hans kind och kände hans hår mot min panna. En svag doft av mossa bark och skog fyllde min näsa och jag andades in den och jag slöt mina ögon.
Jag fick inte nog av hans doft.
|
|
|
|
