Himmelsberget - kapitel 16 |
Vi stod utanför en grind och jag skådade det sötaste lilla hus jag någonsin sett. Det var byggt helt i sten med tre små fönster som gapade likt tomma hål mot oss. En brun trädörr alldeles vid sidan av huset stor vidöppen men jag kunde inte se en enda levande själ i närheten.
Sarlack öppnade grinden och han gick mot huset och han lät mig stänga grinden efter oss och jag kände mig en aning tacksam över att han inte behandlade mig som den prinsessa jag var.
Jag såg hur han ställde sig i dörren och jag hörde hur han ropade ett namn men det enda som svarade honom var tystnad.
Han vände sig mot mig.
”De är förmodligen i skogen.” sa han.
Han gjorde tecken åt mig att följa med honom in i huset. Jag var snabbt efter honom.
Bruna träväggar sträckte sig från golv till tak och en söt doft av honung och te välkomnade oss in i huset. En smal trappa med ett stadigt räcke gjort av sammanknutna avskalade grenar sträckte sig mot en övervåning som bad mig utforska den.
Jag motstod frestelsen att gå upp för trappan.
”Vem bor här?” frågade jag och jag såg på Sarlacks ryggtavla när han gick in i ett rum som visade sig vara ett kök. Ovanpå en vedspis stod en kastrull i koppar med varmt vatten och några gröna och rosa blad flöt runt i det puttrande vattnet.
Jag såg hur Sarlack tog upp en slev som låg bredvid vedspisen och han rörde runt i kastrullen.
”Några jag känner.” sa han innan han förde sleven till munnen, blåste på vattnet och han sörplade i sig den.
Han nickade belåtet och log på ett sätt jag aldrig sett honom le på förut och för första gången sedan jag träffade honom såg jag hur han slappnade av.
”Sarlack…” sa jag. Tanken slog mig så plötsligt att jag var tvungen att fråga. Han mötte min blick. ”Är det här…”
”Du är hemma!”
Jag avbröts av ett barns lyckliga röst och innan jag hunnit vända mig om hade en flicka sprungit förbi mig. Jag såg hur Sarlack satte sig ner på huk och han sträckte fram sina armar mot barnet som kastade sig in i hans famn.
Jag trodde inte det jag själv såg.
Sarlacks annars så stela ansikte hade spruckit upp i ett leende så varmt och lyckligt att jag började tvivla på att det här var samma man som jag färdades med. Han skrattade högt och hjärtligt och han kramade om flickan med en sådan kärlek och ömhet att jag inte visste om jag drömde eller om jag inbillade mig allting. Vaken var jag i alla fall inte. Det kunde jag inte vara för det här kunde inte hända. Sarlack log inte och han skrattade aldrig. Han var en elak och respektlös och otrevlig man som råkat ta sig in i mitt liv på det mest förvirrande och omtumlande sättet någonsin.
En dag hade han plötsligt dykt upp från ingenstans och det första han gjort var att göra min far arg. Andra gången jag träffade honom dök han upp bakom ett hörn och tredje gången sa han att han hellre befann sig mellan Izias ben än tröstade mig.
Han hade vandrat omkring på slottet och jag hade inte vetat varför han fanns där. Min far hade anställt honom men vad han förväntades göra hade alltid varit ett mysterium. Jag hade aldrig fått veta någonting om Sarlack när jag ställt frågor för ingen visste någonting om honom. Han var lika mystisk som en skugga om natten och vem han var avslöjade han aldrig.
Men nu satt han plötsligt på huk framför mig med en flicka i sin famn och hans ansikte sken som solen när han skrattade och hans skratt fick mig att häpna. Det var så levande och lyckligt och innerligt och det fick honom plötsligt att framstå som en varelse gjord av kött och blod och skelett och senor och muskler och hud som alla andra krosárer.
En kvinnas plötsliga lyckotjut fick mig att hoppa till och när jag vände mig om möttes jag av den vackraste kvinna jag någonsin sett.
Hennes lockiga svarta hår hängde tjockt ner över hennes axlar och bröst. Hennes blå ögon var så ljusa att de såg overkliga ut och hennes lila klänning fick hennes långa kropp och slanka figur att se ut som någonting taget ur en saga.
Hennes skönhet saknade helt och hållet beskrivning.
Flickan som bekymmerslöst kastat sig in i Sarlacks famn skuttade glatt ur den lika obekymrat och hon sprang fram till kvinnan och slet tag i hennes klänning.
”Jag sa att jag såg honom!” kvittrade flickan. ”Jag ljög inte, mamma. Jag såg honom. Jag såg honom!”
Och kvinnan sprang fram till Sarlack och hon kastade sig om hans hals och hon tjöt av lycka och grät av lycka och skrattade av lycka och allting hon sa till honom sa hon med lycka. Men jag stod som förstenad och mitt hjärta brast och luften pressades ur mina lungor och jag kippade efter luft. Jag kunde inte låta bli att tänka på vad flickan hade sagt.
Mamma.
Jag ljög inte mamma.
Jag såg honom. Jag såg honom.
Jag sa att jag såg honom.
Du är hemma…
Mamma. Mamma.
Mamma…
Den här flickan. Den här kvinnan.
Hem.
Det här var Sarlacks hem och den här kvinnan och den här flickan…
Mamma.
Den här flickan var Sarlacks dotter.
Sarlack hade en dotter.
”Du är hemma.” Jag hörde hur hon uttalade orden genom gråten. ”Du är verkligen hemma.”
Och Sarlack log och han log så lyckligt och han vände sitt ansikte mot kvinnans kind och han kysste henne. Han kysste hennes kind så ömt, så kärleksfullt, så efterlängtat, så…
Nej.
Det var inte sant.
Nej. Nej.
Jag ville inte tro på vad jag såg. Jag ville inte tro att det var sant. Jag ville inte acceptera det. Jag ville inte veta sanningen. Jag ville inte vara här. Jag ville inte känna såhär. Jag ville inte känna de här känslorna. Jag ville inte ville inte ville inte!
Nej!
Och plötsligt såg Sarlack på mig och han såg på mig med en sådan förståelse och oro och hans leende försvann och han släppte kvinnan. Han släppte henne och han gick fram till mig och han såg ner på mig och han höjde sin hand och han smekte mig över ansiktet och kupade sina händer om mina kinder.
Han såg in i mina ögon.
”Zearléna…”
Lova mig en sak. Bara en sak…
”Jag kan förklara det här.”
Hata mig inte när du hör mig säga det här.
”Det här Lejlíanáh.”
Jag hatar dig inte.
”Hon är min mor.”
Jag…
Hans mor.
Den här kvinnan var hans mor. Mor som i mamma.
” Va? ”
”Hon är min mor.” sa han och han såg på mig med sådan ömhet att jag inte trodde att det var mig han tittade på. ”Och det här är Aweníva.” han nickade mot flickan som såg på mig med stora ögon. ”Hon är min syster.”
Aweníva. Det var namnet han ropat innan vi gått in i huset.
”Va?”
”Varför säger du ”Va” hela tiden?”
”Sarlack.” Jag såg på Lejlíanáh. Sarlacks mor. Hon såg på honom med sina blå ögon och hon log hjärtligt mot honom. ”Det verkar som att det blev för mycket information på en gång.” sa hon med sin behagliga röst. Hon lät sin blick vandra till mig och hon lade sitt huvud på sned och hennes tjocka hår hängde tungt ner mot golvet.
Plötsligt såg jag likheten mellan dem.
”Det var inte med avsikt att göra dig upprörd, min vän.” Hon log ett vackert leende. ”Mår du bra?”
Jag nickade för jag visste inte vad jag skulle svara. Jag nickade för att jag inte kunde göra någonting annat. Jag nickade för att övertyga mig själv.
Ja, jag mår bra.
Jag såg hur Aweníva smög upp bakom Sarlack och hon smög in sin hand i hans. Han såg ner på henne och jag kunde se nyfikenheten stråla i flickans ögon.
”Vem är det?” viskade hon och pekade på mig. ”Är hon din flickvän?”
Sarlack skakade på huvudet.
”Hon heter Zearléna.” svarade han innan han höll upp ett varnande finger framför Awenívas ansikte. ”Hon är inte min flickvän!”
Aweníva flinade brett mot honom innan hon bet sig i underläppen och hon såg på mig med sina stora ögon.
Stora och blå. Hennes hår var lika svart och lockigt som sin mors.
”Det var synd.” sa Lejlíanáh. Hon log ömt mot mig. ”Hon är söt.”
Jag kände hur jag rodnade och Sarlack tittade på mig som om han försökte förstå vad Lejlíanáh menade.
Jag hade aldrig tidigare blivit kallad för söt.
Det var rosenbladste som puttrat i kastrullen. Lejlíanáh serverade mig en kopp te innan hon även ställde fram tekoppar till Sarlack och Aweníva. Flickan greppade sin tekopp sekunden Lejlíanáh ställt ner den framför henne och hon drack upp det på ett ögonblick.
Jag försökte förstå hur flickan kunde svälja det varma vattnet utan att bränna sig. Hon ställde ifrån sig koppen och såg på Lejlíanáh när hon satte sig ner bredvid dottern, log mot henne och strök en hand genom hennes hår så varsamt och kärleksfullt att jag började längta efter min egen mor.
Sarlack satt bredvid mig vid det lilla köksbordet som var gjort i snidad ek och blåste lugnt på sitt te. Han hade i alla fall förstånd nog att vänta på att vattnet svalnade innan han drack det.
”För några månader sedan avslöjades Awenívas förmågor.” sa Lejlíanáh till mig. Hon log och jag undrade hur Sarlack kunde vara så otrevlig med en mor så lugn och sansad som Lejlíanáh.
Aweníva nickade snabbt och hon såg på mig och slängde upp en hand på bordet och knäppte med fingrarna. En liten eld uppenbarade sig och den dansade runt i flickans hand.
Hennes blick brann av förväntan.
”Jag är en eldbärare!” utbrast hon glatt. ”Pappa säger att elden är det starkaste elementet att kontrollera.”
”Vilket också gör det till det farligaste.” inflikade Sarlack och han pekade på elden i Awenívas hand. ”Släck den där innan du bränner ner huset.” sa han.
Aweníva flinade mot honom och slöt handen och elden försvann lika plötsligt som den uppenbarat sig.
”Pappa säger att du är avundsjuk bara för att Thames valde mig istället för dig.” retades Aweníva. Lejlíanáh placerade sin hand ovanpå hennes och Aweníva såg hastigt på sin mor.
”Kan inte du gå och gräva upp lite rotfrukter?” sa Lejlíanáh vänligt. Aweníva nickade mot henne och hoppade ner från sin stol och hon sprang ut från köket.
Lejlíanáh log efter henne innan hon såg på mig.
”Sarlack har varit hemifrån så länge att Níva inte kan låta bli att retas med honom nu när han kommit hem igen” förklarade Lejlíanáh och hon lät sin blick vandra till Sarlack. ”Det är skönt att ha dig hemma igen, älskling.”
”Jag kommer inte stanna.” sa Sarlack. Hans tonfall var bistert och han såg på Lejlíanáh med en ursäktande blick. Jag visste inte ens att han kunde känna sorg.
”Varför inte?” sa Lejlíanáh. Hon skakade på sitt huvud och la det på sned och hennes hår lade sig tungt ovanpå bordsskivan. ”Vi saknar dig, Sarlack. Varför kan ni inte stanna ett tag så vi får lära känna Zearléna?”
”Det är komplicerat.”
”Hur då?”
”Mamma. Snälla…” Jag hade fortfarande svårt att förstå att Lejlíanáh var Sarlacks mor. Hon var så ung.
Sarlack såg på henne på ett sätt som fick Lejlíanáh att sucka.
Hon gav upp.
”Hur länge?” frågade hon slutligen.
Hon såg besviket på honom.
”Vi ger oss av imorgon bitti.” sa han och han lutade sig fram över bordet och han sträckte fram sin hand till Lejlíanáh och hon tog den i sin och kramade om den på ett sätt som bara en mor kan. Jag kunde inte föreställa mig hur mycket hon älskade honom. Jag kunde inte föreställa mig hur hon kände sig utan honom. Jag undrade om Sarlack visste hur mycket han betydde för henne. Jag undrade om han visste…
”Vart är ni på väg?”
Hennes ord var en viskning.
”Jag vet inte, mamma.” sa Sarlack. ”Jag vet inte.”
”När får vi se dig igen?”
”Jag vet inte.”
”Vad du än gör Sarlack…” sa Lejlíanáh och hon såg på honom med en annan sorts allvar i sin blick. ”Lova mig att du inte sårar din syster.” sa hon. ”Níva behöver dig lika mycket som jag behöver dig. Jag tycker inte om att inte veta vad som händer med dig när du inte är här. Jag vill inte förlora dig.”
”Jag försvinner inte bara för att jag ger mig av.” sa Sarlack. Jag såg på dem – mor och son. Jag såg på dem och jag kunde se mig själv och min far i dem.
Jag saknade honom.
”Jag vet.” suckade Lejlíanáh. Hon skakade på huvudet. ”Men jag kan inte sluta oroa mig för dig Sarlack. Enda sedan du föddes har rädslan för att förlora dig funnits med mig i varje steg du tagit.” sa hon. ”Och sedan du beslutade dig för att lämna oss har rädslan blivit större. Jag kommer alltid att oroa mig för dig och jag vet att du tycker det är jobbigt men det är mitt jobb som mamma. Vad för slags mor vore jag om jag inte oroade mig för mina barn?” sa hon.
Lejlíanáh log ett innerligt leende mot sin son. ”Jag älskar dig, Sarlack.” sa hon. ”Jag älskar dig.”
Och en enorm lycka spred sig i mitt bröst och jag kände hur jag smälte när jag hörde Sarlack uttala de fyra små orden som betydde så mycket.
”Jag älskar dig också.”
|
|
|
|
