Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - kapitel 12

Jag berättade aldrig för någon om vad som hände. Om någon fick veta att jag - Isoaras framtida drottning hade kysst Sarlack kunde det dra ner min fars rykte. Han ansågs redan vara vek som tillåtit mig vara med på hemliga möten och kom det dessutom fram att hans dotter kysst en av hans anställda kunde det leda till att de andra kungarna förlorade all respekt för honom. Jag kunde inte tillåta att det hände.
Jag försökte tvinga mig själv att glömma kyssen men varje natt drömde jag om den och varje natt utvecklades den till någonting annat. Jag hade aldrig känt såhär för någon och det skrämde mig.
Jag bestämde mig att det var dags för mig att göra någonting åt det.
Jag började undvika Sarlack.
Kunde jag skymta honom längre bort i trädgården stannade jag inne. Var jag på väg till matsalen och jag såg honom komma mot mig i hallen sänkte jag blicken till golvet och undvek att se på honom när vi passerade varandra.
Han sa aldrig någonting till mig när vi möttes och det gjorde så ont för jag ville att han skulle tala till mig – men jag ville inte att han skulle tala till mig. Jag ville att han skulle se mig – ändå försökte jag göra mig osynlig för honom och om han mötte min blick rusade jag bort från honom.
Men en dag höggs en dolk in i mitt bröst och punkterade mitt hjärta. Jag blödde och blödde och grät inombords när jag förblödde till döds och jag önskade att det bara var en dröm. Jag slöt mina ögon gång på gång och öppnade de igen gång på gång i hopp om att allting bara var en dröm – att jag inte såg det mina ögon skådade, att det bara var ett dumt skådespeleri som min hjärna spelade upp för mig i mitt huvud – men allt jag såg var verkligt.
Jag placerade mina händer mot fönsterrutan och tryckte min panna mot fönstret. Jag stod på tredje våningen och såg ut i trädgården. Vid dammen satt han med ett leende på sina läppar och en rosa ros mellan sina fingrar. Han räckte den till henne och hon tog emot den, förde en blyg hand till sina läppar och hennes kinder var lika rosa som rosen han gett henne.
Jag ville gråta och jag ville kasta mig ut genom rutan och hoppas att fönsterskärvorna slet sönder mina vingar. Jag skulle inte kunna flyga och jag skulle falla mot den grästäckta marken och slå huvudet så hårt i en vass sten som låg gömd bland gräset. Min skalle skulle krossas och jag skulle slippa inse vad som hände.
Jag skulle slippa känna som jag kände och jag skulle inte längre behöva förbanna mig själv för att jag kände som jag gjorde.
Jag ville dö.





Izia kom till mitt rum den kvällen. Jag satt redan ombytt framför spegeln och väntade på henne och jag såg hennes förvånade ansikte i spegeln när hon klev in i rummet bakom mig.
Hon såg att jag studerade henne och hon neg. Hon neg så djupt att hennes svarta klänning nuddade vid golvet och hennes vita vingar spärrades ut för att hon inte skulle tappa balansen.
Jag svalde.
Jag ville inte se henne av rädsla för att hon skulle förstå att jag hade sett dem. Men mitt skådespeleri har alltid varit medelmåttigt.
”Du är sen.” sa jag med kall röst.
Izia neg igen.
”Förlåt mig, prinsessan.” sa hon.
Hon skyndade sig fram till mig och lyfte upp borsten som låg på sminkbordet. Jag såg på hennes händer innan de försvann bortom synhåll. Hennes händer var vita och små – mindre än mina och vackrare än mina. Hennes fingrar vara smala och långa och hennes naglar långa och välskötta.
Jag såg på henne i spegeln när hon borstade mitt hår.
Hennes röda hår var uppsatt i en stram knut och hennes ljusa hud var lika vacker som den vitaste av rosor. Ett par fylliga lätt rosa läppar formade hennes mun och hennes ljusa ögonfransar nådde upp till hennes röda ögonbryn. Hennes kropp var späd och hennes byst liten. Hon var inte alls lik mig men ändå var hon så otroligt vacker och hennes skönhet fick min att blekna i jämförelse med hennes.
En klump bildades i min hals och jag försökte svälja den. Försökte komma underfund med vad det var för känslor som spred sig genom min kropp. Inte kunde väl jag…
”Kungen har kallat till ett nytt möte tidigt imorgon bitti.” Izia avbröt mina tankar. Hon log ett sött leende mot mig i spegeln och hennes kristallblå ögon studerade mig i den. ”Kommer kronprinsessan närvara vid detta möte?”
”Jag antar det.” sa jag tyst.
”Det måste vara spännande att få delta i ett kvinnoförbjudet möte.” sa Izia. ”Om jag vore prinsessan skulle jag känna mig hedrad.” sa hon. ”Inte ens drottningen får delta i kungens möten.”
”Det är inget speciellt.” sa jag snabbt. ”Men jag antar att du har rätt. Jag borde känna mig hedrad men jag gör inte det… Ibland önskar jag att min far inte hade så höga förväntningar på mig.” erkände jag.
Jag såg ner i mitt knä där jag lät mina händer vila ovanpå min vita nattsärk. Min hud var mörk mot det vita tyget och mina händer klumpiga i jämförelse med Izias.
När började jag jämföra mig själv med henne? Jag hade allting jag någonsin kunnat önska mig. Eller hade jag det?
”Jag har hört att prinsessans närvaro vid mötena får männen att uppföra sig.” sa Izia. Jag såg på henne genom spegeln. ”Kungen kanske vill ha er vid sin sida under mötena för att få männen att lyssna på honom.” sa hon.
”Vem har påstått det?” undrade jag.
”Rykten sprider sig fort mellan slottets väggar, ers höghet.” svarade Izia.
Hon lade tillbaka borsten på sminkbordet och drog sina fingrar genom mitt hår och började sedan fläta det.
”Det är farligt att förlita sig på rykten, Izia.” sa jag med skarp röst. ”Man bör därför vara försiktig med vem man umgås med.”
Izia blev plötsligt stel i hela den späda kroppen och hennes kristallblå ögon stirrade på mig genom spegeln. Jag mötte hennes blick i den innan jag bestämde mig för att erkänna att jag sett dem.
”Jag vill att du tänker dig för med Sarlack.” sa jag. ”Han har ännu inte arbetat tillräckligt länge på slottet för att vi ska kunna lita på honom.” Jag log mot Izia i spegeln. ”Jag vill inte att det händer dig någonting.”
”Ni har sett oss?”
Izias läppar formade orden med en viskning. Jag kunde se oron i hennes blick.
Jag nickade.
”Ja.”
”Men han är så… snäll.
”Vi har uppenbarligen sett olika sidor av honom.” sa jag. ”Jag vill inte förstöra din lycka, Izia… men jag är inte säker på att du kan lita på honom.”
”Men han gav mig en ros.” sa hon och hennes blick föll till mitt hår som hon höll i sina vita små händer. ”Han kysste mig.”
Mitt hjärta slutade slå och jag kände hur det brast i miljarder skärvor som föll till botten inom mig. En krypande känsla av kyla spred sig längsmed min ryggrad och jag fick anstränga mig för att inte flämta.
”Han kysste dig?” sa jag sedan så lågt att jag inte riktigt visste om Izia kunde höra mig. Men hon nickade och jag förstod att hon kände likadant som mig. Blicken hon såg på mig med var fylld av besvikelse och jag önskade att jag aldrig hade sagt någonting.
Jag önskade att hon aldrig hade berättat.
”Jag tror…” sa hon men tystnade. Hon såg ut att försöka finna orden. ”…jag älskar honom.”
”Izia…”
”Förlåt mig, ers höghet.” sa hon och släppte mitt hår. Hon slog sina händer för sin mun och innan jag hunnit resa mig upp hade hon försvunnit. Ensam kvar stod jag med trasigt hjärta och tårfyllda ögon och när jag förstod vad jag gjorde var det för sent.





Jag fann honom på fjärde våningen lutad mot ett fönster. Knappt hade jag förstått vad jag var på väg att göra förrän jag gjorde det och slaget ekade mellan väggarna när min hand träffade hans kind och han backade bort från mig.
Jag skrek på honom. Skrek att han var tvungen att ställa allting till rätta. Skrek att allting var hans fel. Skrek att hon förtjänade någon bättre och att jag hatade honom och att han inte förtjänade henne för han var en lögnare och en vilde och ett odjur.
Jag skrek tills luften i mina lungor tog slut och tills min röst sprack och allt som kom ur min mun var spruckna ord och väsande svordomar och förtvivlad gråt och jag insåg inte att jag grät förrän jag satt hopsjunken på golvet med ansiktet i mina händer.
Fotsteg ekade i hallarna och innan jag visste vad som hände befann jag mig i mina föräldrars armar och de tröstade mig. Vakterna försökte förstå vad som hade hänt och Sarlacks röst fick mitt hjärta att brista på nytt och han sa att han inte visste. Han sa att jag hade drömt en hemsk dröm. Han sa att han försökt väcka mig men att jag blivit arg och gett mig på honom. Han sa att det inte var mitt fel och jag grät och jag sökte mig längre in i mina föräldrars armar och jag bad dem ta mig därifrån. Jag bad dem att inte göra Sarlack illa. Jag bad dem att tro på honom och jag bad dem att ta mig till mitt rum.
Jag älskar honom, sa jag inte. Jag vet inte vad det är jag känner, tänkte jag. Jag hatar honom, ljög mitt inre. Jag älskar honom inte, intalade jag mig. Jag behöver honom inte, ljög jag för mig själv. Jag vill vara med honom, skrek mitt huvud. Lämna mig inte ensam, viskade mitt hjärta.
”Varför valde du henne?” sa min mun och mina föräldrar tog mig tillbaka till mitt rum och jag såg på Sarlack och han såg på mig och jag förstod.
Han hade inte valt någon.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
15 maj 18 - 22:04
(Har blivit läst 114 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord