Himmelsberget - kapitel 10 |
Jag letade efter ord. Jag letade och letade och letade efter svar men kunde inte finna några.
Jag ville resa mig upp från fåtöljen och gå men mina fötter ömmade fortfarande och jag var inte säker på att jag någonsin skulle kunna gå igen.
Jag såg hur det ryckte i Sarlacks ögonbryn sekunden innan han vände bort blicken från mig och han skrattade till. Lyfte sin hand till sitt huvud och drog fingrarna genom håret. Han blundade för ett ögonblick innan han åter öppnade ögonen och lät sin blick vandra tillbaka till mig.
”Jag hatar dig inte.” hörde jag mig själv säga.
Jag undrade hur jag såg ut i hans ögon. Jag undrade vad han tyckte om mig – vad han trodde om mig och jag undrade vad jag trodde om mig. Jag förstod inte ens orden min mun formade. Jag hatar dig inte. Jag förstod inte att jag uttalat meningen så enkelt. Jag HATAR dig INTE. Det var fyra ord jag aldrig tidigare hört mig själv säga och jag sa det till den man som fick ilskan inom mig att koka. Jag sa det till den man som försökte förföra min kammarjungfru och jag sa det till den man som kallade mig för en neeusó dora. Jag var ingen neeusó dora (oskyldig flicka) även om andra tycktes tro det. Jag var inte oskyldig alls och jag skulle aldrig kunna bli oskyldig för jag hade sagt saker och gjort saker och tänkt saker och önskat saker som var så grymma att mina förfäder skulle vända sig i sina gravar om de visste vad jag sagt och tänkt, gjort och önskat.
”Din kavaljer letar efter dig.” sa Sarlack plötsligt – som om han inte hade hört vad jag hade sagt.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag letade efter ord och jag letade efter ord att bilda en mening med men allt jag kunde tänka var; Hur kan du inte ha hört vad jag nyss sa? Är du döv? Bryr du dig inte?
Jag behövde inte längre leta efter orden. Någon uttalade mitt namn och jag vred på huvudet så hastigt att det kändes som om min krona skulle trilla bort från mitt huvud.
Sarlack hade aldrig stängt dörren efter sig när han kommit in i biblioteket och i det gapande dörrhålet stod Eron.
Jag kom på mig själv med att hålla andan.
”Zearléna, älskade…” sa han och klev in i biblioteket.
Jag kände hur Sarlacks blick brände i min hud när han såg på mig. Jag kunde svära på att han log åt mig med sina märkliga tänder. Jag reste mig upp från fåtöljen och vände mig helt om mot Eron. Han närmade sig med eleganta steg. Hans armar hängde slött längsmed hans sidor. Inte lika elegant.
”Prins Eron…” min röst darrade lite för mycket. ”Vad gör du här?”
”Vem är han?”
”Vem då?”
” Han. ”
Prinsens ögon studerade Sarlack med någonting som liknade svartsjuka. Jag sneglade osäkert på Sarlack som inte alls verkade bry sig om mig. Han såg istället tillbaka på Eron med ett lite för roat flin på sina läppar och jag undrade vad för tankar som snurrade runt i hans huvud. Jag ville veta. Nej. Jag ville inte veta. Hans flin avslöjade redan allting han tänkte. ”Vad händer när två rikemansbarn paras ihop? De ynglar av sig och tillsammans skapar de en ny silversked med stor trut och kass personlighet som får resten av världen att må illa av blotta åsynen av det förrädiskt bortskämda kärleksbarnet.” Det var säkert så han tänkte.
”Oh… Han…” sa jag.
Jag ville säga att han inte var någon. Jag ville inte att Eron skulle bry sig om Sarlack. Men hur skulle jag möjligen kunna säga det utan att låta grym?
”Jag är hennes livvakt.”
Min haka föll till golvet och jag försökte lyfta upp den men den var för tung och jag försökte greppa efter orden som susade förbi mig och jag förstod ingenting om någonting som precis hade hänt.
Mina ögon stirrade på Sarlack. Han flinade fortfarande och det ryckte i hans ögonbryn.
Eron såg ut att slappna av.
”Naturligtvis.” sa han. ”Naturligtvis är du det. Hennes livvakt. ” Han och skrattade till. Hans ögon riktades till mig igen och han log. ”Min älskade.” fortsatte han och la sitt huvud på sned och hans vita tänder lyst mot mig i skenet från kristallkronan. Det var ett leende med tänder jag var van vid att se. En krosárs leende. ”Jag blev orolig när du inte kom tillbaka, min älskade.” sa han. ”Jag trodde det hade hänt dig någonting.”
”Oh… Förlåt mig.” sa jag. ”Jag blev så trött efter dansen att jag behövde sätta mig ner en stund.” ljög jag och log ett framtvingat leende mot Eron.
Han nickade mot soffgruppen.
”Tillåter du…?” undrade han.
Jag skakade på huvudet och gjorde en svepande gest mot möbelgruppen. Jag satte mig åter ner i min fåtölj och Eron tog plats i en annan bredvid mig. Han log mot mig med ett leende så intensivt att jag fick panik.
Jag såg på Sarlack i hopp om att han skulle rädda mig.
”Sarlack… min livvakt … tycker om att läsa.” ljög jag.
Jag såg hur Sarlacks ögonbryn sköt i höjden innan de rynkades i ett oförstående ansiktsuttryck. Eron nickade och han log. Omedveten om att jag precis ljugit honom rätt upp i ansiktet.
Han såg på Sarlack med en lite för intresserad blick.
”Jaså?” sa han. ”Vad läser du mest?”
”Historia.” sa Sarlack.
Hans svar verkade vara uppriktigt och Eron nickade mot honom.
”Inget mer?” undrade Eron.
Sarlack log ett ansträngt leende till svar. Men det var ingenting Eron tycktes uppfatta. Istället satt han tyst i väntan på ett svar och tillslut stod jag inte ut med tystnaden. Jag kände mig tvungen att bryta den.
”Sarlack intresserar sig bara för historia.” förklarade jag.
Eron nickade igen.
”Jag förstår.” sa han. ”Historia är intressant. Jag läser det också… ibland… mest läser jag om botanik och härskartekniker.” sa han och skrattade. ”Min far vill att jag är förberedd. Vi vet ju aldrig när det blir dags för mig att styra över Aramevíi.”
”Okej.”
En sak visste jag om Sarlack – han brydde sig inte särskilt mycket om vad andra gjorde eller om de ansågs vara viktiga. Han lät sig inte imponeras över att Eron en dag skulle styra över Aramevíi och han brydde sig inte om att jag var Ísoaras framtida drottning. Det fick mig att känna en viss tacksamhet för på något underligt sätt fick han mig att känna mig som någonting annat än en prinsessa.
”Men jag tror inte att jag behöver läsa mig till hur man blir en älskad kung.” sa Eron och gestikulerade med händerna framför sig. Han såg på mig. ”Jag har det i mig.” Han log artigt mot mig och hans ögon glittrade i kristallkronans ljus. ”Min far tror att jag kan gå till historien. En kungarnas konung brukar han säga.” sa han och knäppte händerna. ”Jag planerar inte att göra min far besviken.”
”Du blir säkert en förträfflig kung.” sa jag men jag visste inte om jag menade det eller inte. ”Ísoara och Aramevíi har hjälpt varandra i århundranden och min far talar gott om kung Erion.” sa jag. ”Jag är intresserad av att fortsätta vårt samarbete med Aramevíi när jag tar över efter min far.” sa jag leende men mitt leende slogs bort från mitt ansikte med en sådan kraft att jag inte riktigt var säker på vad som hände.
Eron hade kastat sitt huvud bakåt när han brast ut i ett högt skratt och jag förstod inte varför.
”Sa jag någonting dumt?” viskade jag så tyst att bara jag kunde höra vad jag sa.
”Förlåt mig.” sa Eron. Han såg ut att försökte kväva sitt skratt. ”Men en kvinna kan inte styra över ett kungarike.” sa han och hans ord fick mig att tappa talförmågan. ”Jag menar ingenting illa. Men en kvinna saknar förmågan att fatta livsavgörande beslut. En kung måste vara villig att offra sina män för sitt rike och en kvinna skulle aldrig klara av det.” sa han. ”Ni har inte vad som krävs.”
Jag var helt handfallen. Jag letade efter orden och när jag fick fatt i orden fumlade jag med dem tills jag tappade bort dem och jag blev tvungen att leta efter orden igen. Jag var för chockad för att känna ilska. Jag var för chockad för att tala. Jag var för chockad för att ens kunna känna eller säga någonting.
”Vad är en kvinnas uppgift?” frågade Sarlack plötsligt som om han läst mina tankar.
Hans blick var stadigt fäst vid Eron som log nöjt mot honom men Sarlacks ansikte förblev känslolöst.
”Att stötta sin kung och ge honom en arvinge.” sa Eron. ”Men föder hon en flicka måste hon fostra henne till att bli en underskön kvinna som kan underhålla män med sin skönhet.”
”En glädjeflicka?” sa Sarlack och Eron nickade.
”En kvinnas kurvor är till för att förföra sin man och hennes höfter är skapta för att föda barn.” sa han. ”Varför skulle kvinnor annars se ut som de gör om inte för att förföra oss män?”
”Du och jag delar inte samma syn på kvinnor.” sa Sarlack och jag såg på honom med halvöppen mun. Min tunga var pressad mot mina tänder och jag svalde.
Jag såg på Eron som lade sitt huvud på sned och han såg på Sarlack med en misstrogen blick.
”Det tvivlar jag på.” sa han sedan. ”Men för all del. Berätta.”
”Män behandlar kvinnor på ett sätt som aldrig skulle vara acceptabelt att behandla en man på. Jag ser hur du behandlar Zearléna och det får mig att undra vad för slags sjuk krosár som fostrat dig.” sa Sarlack. Han tog en paus. ”Världen ligger redan alltför mycket i mäns händer. Varför skulle det då vara hemskt om en kvinna tog över tronen efter sin far? Jag ser inget problem med det. Kvinnor besitter en annan sorts förmåga att uppfatta detaljer och om vi lyssnar till vad kvinnorna har att säga skulle vi se världen med andra ögon.” sa han. ”Jag kan avläsa från dina ord och ditt kroppsspråk att du aldrig getts möjligheten att vila ditt huvud i en kvinnas famn eller lyssnat till hennes hymn. Men du är för stolt för att tillåta dig själv ge dig hän till en kvinna och ska jag vara ärlig tycker jag inte om hur du ser på Zearléna.” sa han och jag höll andan. ”Jag tilldelades inte tjänsten som hennes livvakt med den enda simpla uppgiften att hålla henne vid liv. Roux bad mig vaka över henne med anledning av min förmåga att uppfatta energier och jag vet varför hon sökte sig till biblioteket. Jag vet varför hon inte avfärdat dig ännu och jag vet att dina ord sårade henne på ett sätt som hon aldrig tidigare sårats på.” Sarlack tystnade och han såg på Eron med en blick hård som sten och det ryckte i hans överläpp när han drog efter ett andetag. Eron satt som förstenad i fåtöljen bredvid mig. ”Du förtjänar henne inte. Du kommer aldrig förtjäna henne och du kan ge upp dina drömmar om att gifta dig med henne.” sa han. ”Du kommer aldrig ges tillåtelse att anhålla om hennes hand. Kungen anser att prinsessan är ämnad för någonting större än att föda en trångsynt mans barn.”
Jag började andas igen och jag kunde inte hindra leendet som bildades på mina läppar. Jag såg på Sarlack och jag ville att han skulle veta hur tacksam jag var att han aldrig lämnat mig ensam med Eron. Jag ville att han skulle veta hur mycket hans ord betydde för mig och jag tvivlade inte längre på vad jag sagt förut till honom. Jag hatade honom inte. Jag skulle aldrig kunna hata honom efter den här kvällen.
Eron reste sig upp från fåtöljen och jag riktade min blick till honom men han såg inte på mig utan han såg på Sarlack med fladdrande näsborrar och blottade tänder och hans ögon var så svarta att hatet lyste i hans blick.
Sarlack sträckte på sig där han satt. Han sträckte på sin hals och öppnade munnen och hans tänder syntes och han spände sin blick i Eron.
”Hur vågar du tala så till mig?” väste Eron. ”Du borde veta din plats, livvakt!”
”Jag gör bara mitt jobb.” svarade Sarlack.
Han stängde munnen och log ett snett leende mot Eron innan han reste sig upp och längdskillnaden mellan de två männen verkade nästan bli för mycket för Eron att handskas med.
Sarlack var ett berg. Hans storlek fick Eron att likna någonting patetiskt i jämförelse. Hans svarta ögon förlorade sin färg och i vad som såg ut som ett tappert försök att undkomma den enorma besten med stoltheten i behåll vände Eron ryggen mot Sarlack och lämnade biblioteket med ynkliga steg.
Vi såg efter honom och när jag var säker på att Eron inte befann sig inom hörhåll såg jag på Sarlack och lät orden ramla ur munnen.
”Tack.” sa jag. ”Tack för att du försvarade mig.”
”Jag försvarade dig inte.” sa Sarlack och han satte sig ner igen. ”Jag sa bara vad jag tyckte.”
”Jag uppskattar det.”
”Okej.”
”Jag menar det.” sa jag, osäker på om han förstod hur mycket hans ord betytt för mig. ”Jag önskar jag kunde visa dig hur mycket jag menar det.”
”Det behövs inte.” sa Sarlack.
Han lyfte boken och öppnade den och hans blick föll ner på bokstäverna och jag såg hur hans ögon började röra sig i en jämn rytm över sidorna.
”Men jag vill.” envisades jag och reste mig upp från fåtöljen.
Sarlack suckade lågt.
”Om jag går med på det, låter du mig vara ifred då?” sa han med lätt irritation i sin röst.
Jag nickade mot honom och undrade vad han ville att jag skulle göra.
”Ja.”
Han såg på mig med sina mörka ögon och lade sedan ihop boken med ett finger kvar mellan sidorna och ett brett leende visade sig på hans läppar.
”Okej.” sa han. ”Kyss mig.” sa han till mig med en röst så djup att jag kunde drunkna i den.
Hans ögon studerade mig intensivt och jag kände mig plötsligt panikslagen. Jag stirrade på honom med uppspärrade ögon och jag var inte säker på vad jag skulle svara honom. Ändå var jag säker på att han sagt så enbart för att få se min reaktion.
Sarlack skrattade till och skakade på huvudet innan han öppnade boken igen och såg ner i den.
”Lämnar du mig ifred nu?” sa han och lutade sig tillbaka i soffan men jag visste inte vad jag skulle svara.
Mitt hjärta bultade så hårt i mitt bröst att det värkte och jag kunde svära på att jag kände hur blodet rusade genom min kropp.
Det som hände sen fick mig att lämna biblioteket i panik.
Sarlack lyfte blicken från boken och när hans blick mötte min föll jag fram över bordet. Mina händer slogs emot bordsskivan och jag sträckte på min hals så och lät en hand förflytta sig från bordsskivan mot Sarlack. Mina fingrar kupa sig om hans nacke och jag drog honom närmare mig när jag närmade mig honom.
Jag slöt mina ögon så plötsligt att jag inte riktigt förstod vad som hände sen. När jag öppnade ögonen igen hade mina läppar pressats mot Sarlacks och jag minns att hans läppar var mjuka och hans hud varm och jag drog mig undan från honom och våra läppar skiljdes.
Hans ögon såg på mig med en speciell sorts intensitet och jag lossade mina fingrar från hans nacke.
Han såg på mig och jag såg på honom och jag vet inte vad som hände men plötsligt fylldes jag av en sådan värme att jag nästan inte visste vad jag skulle göra. Och jag såg på Sarlack som inte sa någonting men hans blick hade plötsligt blivit mild och han såg på mig med en annan sorts ömhet som fick mitt hjärta att vilja brista.
I samma sekund som han reste sig upp kastade jag mig bort från honom och jag sprang barfota ut från biblioteket.
|
|
|
|
