Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - Kapitel 8

”Nej.” flämtade jag. ”Nej, nej, nej. Nej!”
”Åh jo.”
Sarlack höjde på ögonbrynen och han sprack upp i ett stort leende. Jag ville säga någonting till honom men min blick fastnade vid hans tänder. Hans tänder. Jag hade aldrig sett sådana tänder förut.
Fyra alldeles för långa och vassa hörntänder satt hårt hoppressade mot varandra i den övre käken och blottades i ett leende så stort att det fick Sarlacks ansikte att se ut som om det tillhörde en ondsint best.
Jag rös och lät min blick vandra till hans ögon. Han såg på mig med en okänd sort intensitet i sin blick men den tillhörde inte en man – den tillhörde ett odjur vars existens jag aldrig tidigare hört om.
Vem är du?” frågade jag utan att tänka mig för.
Sarlack fnös. Han skakade på huvudet och knuffade mig åt sidan för att sedan gå förbi mig. Jag kastade mig runt och grep tag i hans arm, försökte hindra honom från att gå men istället tvingades jag släppa honom för att inte dras omkull.
Jag såg honom försvinna runt hörnet och jag stod kvar på golvet. Mitt hjärta rusade i mitt bröst och snart vände jag mig om och sprang till min fars kontor.

”Hur kunde du?!” skrek jag när jag slet upp dörren.
Min far satt intill sitt skrivbord och vid hans sida stod Dekkhám. Båda två såg upp på mig när jag klev in i rummet och jag gick fram till skrivbordet med kokande raseri inom mig. Jag slog ner händerna i bordet och spände ögonen i min far.
Han satt lugnt kvar i stolen och han mötte min blick med ett artigt leende.
”Vad menar du?” sa han.
Dekkhám satte händerna i sidorna och jag kunde känna hur hans blick brände min hud när han såg på mig. Men jag var för upprörd för att bry mig om honom.
Allt jag ville ha var ett svar.
”Du lovade mig!” väste jag. ”Inga fler hemligheter.”
”Åh…” min far vek undan blicken från mig och han skruvade besvärat på sig när han tycktes förstå vad jag menade.
”Är det allt du har att säga?” väste jag. ”Tänker du inte ens be om ursäkt?” sa jag.
”Jag hade tänkt berätta ikväll, Zearléna.”
”Ikväll?” spottade jag. ”Den där… mannen vandrar runt i hallarna utan uppsyn och du tänkte berätta det för mig ikväll?!”
”Snälla Zearléna…” bad min far. ”Lugna dig.”
”Varför? Varför ska jag lugna mig?” sa jag upprört. Jag bet ihop tänderna så hårt att jag fick ont i käken. ”Du svek mig, pappa… Du bröt löftet…” sa jag sedan och jag blev plötsligt medveten om att jag grät.
Jag rätade på mig och strök envist bort tårarna från mina kinder. Min far såg ursäktande på mig. Han reste sig sakta upp från stolen och drog efter ett andetag. Han försökte säga någonting men Dekkhám avbröt honom.
”Klandra inte din far.” sa han och såg på mig med en blick som saknade känslor. ”Det var jag som sa till honom att anställa Sarlack. Jag bad Roux ha överseende med Sarlacks beteende.” förklarade han. ”Den där pojken må vara en idiot men han är pålitlig och tar sitt arbete på största allvar.”
”Det är självklart att du försvarar honom.” snyftade jag. Jag fortsatte stryka bort tårarna från mitt ansikte. ”Du är en lika stor idiot som Sarlack.” sa jag.
Dekkháms käkar spändes när han bet ihop sina tänder och såg på mig med en mörk blick.
”ZEARLÉNA!” röt min far.
Han såg på mig med allvar i blicken och jag drog efter ett förtvivlat andetag men det tycktes hela tiden slippa undan mitt grepp. Det enda jag fick tag i var små puffar fyllda med luft och jag svalde en efter en efter en så hastigt att jag riskerade att få hicka.
Jag skakade på mitt huvud när min underläpp började darra och den kämpade emot mina försök att återfå kontrollen över den.
”Vad du tycker om mig är inte mitt problem.” sa Dekkhám sedan. Han skakade på huvudet och hans vita hår svajade när han gjorde det. Hans grå ögon reflekterade avsmak och det var tydligt att han inte respekterade mig. ”Men att bete sig på det här sättet… det är avskyvärt!” sa han och snörpte på munnen. Han fnös innan han riktade blicken till min far. ”Det gör mig besviken att se att du inte lyckats uppfostra din dotter till att bli någonting bättre.” sa han.
Min far mötte hans blick.
”Jag ber om ursäkt.” sa han. ”Jag vet inte vad som flög i henne.”
”Du snackar strunt!” spottade Dekkhám. ”Du är lika vek som min bror. Hade hon varit min avkomma hade hon fått veta sin plats!”
Dekkhám blängde på mig innan han stegade fram till dörren. Han öppnade den men innan han klev ut från kontoret slängde han en snabb blick på mig över sin axeln.
”Kvinnfolk duger ingenting till.” snäste han åt mig. ”Du kommer bli Ísoaras undergång.”
Han slog igen dörren bakom sig med en smäll och jag svalde hårt och kämpade med att hålla tillbaka tårarna utan att lyckas. Smärtan växte inom mig och jag ville krypa ihop i ett hörn och upphöra att existera för alltid.
Jag hörde hur min far gick fram till mig och kände hur han tog in mig i sin famn. Han hyschade åt mig, höll om mig så försiktigt som bara han kunde. Han lade en hand mot mitt huvud och lutade det mot hans bröst. Jag kunde höra hans hjärta slå och för några timmar sedan hade det lugnat mig – men inte nu.
”Zearléna…” viskade han till mig. Han försökte hålla kvar mig i sin famn men jag vred mig ur den och bort från honom och jag la mina armar om mig i en ensam kram. Jag ville inte möta hans blick av rädsla för vad jag skulle se om jag såg på honom. Mitt hjärta värkte och inom mig steg tårarna till mina ögon så fort att jag inte kunde kontrollera mina känslor.
Jag snyftade till och försökte torka bort tårarna med mina händer när de återigen började rulla ner för mina kinder.
”Han har rätt.” snyftade jag fram. ”Jag duger ingenting till.”
I ögonvrån kunde jag se hur min far skakade på huvudet och han sträckte ut sina händer och försökte omfamna mig i en ny kram men jag vände ryggen till och drog mig undan från honom.
”Zearléna… Snälla …” bad han men jag lyssnade inte. Istället gick jag till dörren, öppnade den och gick därifrån.





Jag sökte mig bort från slottet och ut i trädgården. Jag passerade tjänstefolket med sänkt huvud för att dölja mitt tårdränkta ansikte och skyndade mig förbi dammen. Bortom den fanns en dunge omgiven av höga träd och buskar och i mitten av dungen fanns det en platt sten.
Jag sökte mig dit varje gång jag ville vara ensam vilket hände allt oftare nuförtiden.
Jag satte mig ner på stenen med ryggen vänd mot slottet och såg ner i det gröna vildvuxna gräset. Fjärilar och humlor flög mellan blommorna på marken och de blomsterklädda buskarna i jakten på nektar.
Ibland önskade jag att jag var en fjäril. De verkade så fridfulla när de flög runt mellan blommorna medan jag satt på en platt sten och kämpade med mina känslor. Vad för slags bekymmer hade en fjäril?
Jag suckade och slöt mina ögon när jag funderade på vad det nyss var som hade hänt.
Min mor planerade min framtid och mitt bröllop med en man som jag tvivlade på ens existerade. Min far hade brutit sitt löfte om att inte undanhålla fler hemligheter och det fick jag veta på det mest opassande sättet jag kunde föreställa mig. Sarlack vandrade omkring på slottet som om han ägde det och mördade vartenda litet uns av lycka som möjligtvis kunde finnas kvar och enligt Dekkhám var jag värdelös och det skulle vara jag som förgjorde Ísoara – inte det annalkande kriget som min far berättat om.
Rädslan över att människorna fått reda på vår existens växte sig större för varje dag som gick och för att skydda Ísoara från ett krig med människorna byggde min far upp en armé. Men jag var inte säker på om krig var den bästa lösningen för att undvika ett krig.
Jag suckade och tänkte tillbaka på min barndom. Jag hade aldrig haft bekymmer med mina känslor eller ens med livet som barn.
”När man talar om trollen…”
Jag kastades ur mina funderingar bara för att mötas av Sarlacks ansikte. Han stod några meter framför mig i gläntan och såg på mig med irriterad blick som om det var jag som besvärade honom.
Jag spände blicken i honom.
”Försvinn!” röt jag åt honom. ”Jag vill inte se dig igen, ditt kräk!”
”Så aggressiv.” muttrade han surt. ”Jag kom inte hit för att snacka, prinsessan. ” sa han sedan.
”Varför är du då kvar här?” sa jag och pekade på honom.
Han satte händerna i sidan och lade huvudet på sned. Hans svarta hår hängde tungt ner mot marken och den ensamma flätan föll ner över hans axel. Jag lade märke till att han tvättat bort lerklumpen.
”Vad för slags man vore jag om jag ignorerade en gråtande kvinna?” sa han. Jag stirrade tyst på honom. Hans ansiktsuttryck var lugnt men hans blick såg bekymrad ut. Det ryckte i hans ögonbryn sekunden innan han vände bort blicken från mig och han suckade när han drog handen genom håret. ”Kalla mig vad du vill men jag är inget monster.” sa han
Jag förde tyst en hand till mina kinder och torkade bort de sista tårarna. Jag hade för en stund glömt bort att jag gråtit. Hade han inte sagt att jag gjorde det hade jag förmodligen glömt bort det helt.
”Var det allt?” frågade jag.
Sarlack ryckte på axlarna.
”Jag vet inte.” svarade han. ”Var det allt?”
Han studerade mig med en fundersam blick. Jag svalde och visste inte om jag skulle svara honom eller förbli tyst, därför bestämde jag mig för att svara genom en nickning. Jag drog upp knäna till hakan och kramade om mina ben. Sarlacks ögon dröjde sig kvar vid mig en stund – som för att försäkra sig om att jag var okej – innan han vände sig om för att lämna mig ensam.
”Varför sa du så?” frågade jag plötsligt och jag visste inte riktigt varför jag ställde frågan till honom.
Sarlack vände sig om mot mig igen och han studerade mig under ett ögonblicks tystnad.
”Vilket?”
””Så illa är det väl ändå inte?”” Jag upprepade vad han hade sagt på mötet. Men när jag såg att han inte förstod vad jag talade om suckade jag. ”På mötet.” sa jag.
”Åh…” Sarlack tog ett kliv åt sidan och lutade sig sedan mot ett träd. Det knakade under hans tyngd. ”Därför att det inte finns någon anledning till panik på grund av tre förlorade liv.” sa han sedan. Han förflyttade blicken bort från mig och ner på en humla som snurrade runt i mitten av en blomma i jakten på nektar.
”Två barn miste sina liv på grund av människorna.” sa jag med allvar i rösten. Jag studerade Sarlack. Han tycktes oberörd. ”Får det inte dig att känna det minsta uns av sorg?” frågade jag.
”Borde jag göra det?”
”Om du hade ett hjärta skulle du göra det”
”Jag har ett hjärta.”
”Gjort av vad då? Sten?”
Sarlack riktade en irriterad blick mot mig innan han skakade på sitt huvud. Det ryckte i hans överläpp och hans besynnerliga tänder blottades.
”Jag fattar inte att jag oroade mig för dig.” sa han irriterat. ”Jag kunde ha tillbringat min tid mellan Izias ben. Istället följde jag efter dig för att ta reda på om du var okej!”
Han harklade sig högt och spottade sedan en stor skummande loska slem i gräset någon meter framför sina fötter. Han skakade frustrerat på huvudet och riktade återigen sin blick till mig. Jag stirrade argt tillbaka på honom. Izia var en av mina kammarjungfrur.
”Du skulle bara våga göra henne gravid!” utbrast jag argt.
Sarlack brast ut i ett alldeles för högt och tillgjort skratt. Han slog sig själv på benet och flyttade sig långsamt bort från trädet. Det knakade på nytt och det lät nästan som att det var lättat över att inte längre behöva stödja upp hans vikt.
”Och vem ska stoppa mig?” sa han högt och pekade på mig. ”Du? Ísoaras oskyldiga lilla kronprinsessa som inte ens kan stå upp för sig själv?” sa han. ”Låt inte mig hindra dig, ers nåd. ” Han slog ut med armarna i en elegant gest och bugade sig djupt för mig. ”Jag är säker på att du kommer göra dig själv till åtlöje men för all del… försök du!”
Jag spände en ond blick i Sarlack och knöt nävarna så hårt att knogarna vitnade.
”Jag tvivlar på att det finns en kvinna dum nog att älska dig!” snäste jag till svar.
Sarlacks leende suddades hastigt ut och han såg på mig med någonting som liknade förakt i blicken. Han pressade ihop sin mun så hårt att det enda som återstod av den var ett rakt streck.
Tyst vände han sig om och lämnade mig ensam kvar i dungen.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
15 maj 18 - 21:23
(Har blivit läst 117 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord