Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - Kapitel 6

Jag hade börjat låsa upp dörrarna till min fars hemligheter och jag har aldrig varit så upprymd i hela mitt liv. Ändå kunde jag inte sluta tänka på min mor.
Jag undrade om hon tagit del av hemligheterna som min far dolde eller om hon visste om varenda en av dem. I så fall, varför var det bara jag som inte fått tagit del av hans hemligheter? Varför hade han undanhållit de för mig?
Jag visste inte hur jag skulle ställa frågan till min mor.
Jag såg på henne när hon stoppade en liten bit tårta i sin mun. Hon formade små cirklar i luften med skeden hon höll i och förde sin andra hand till sina läppar som för att försöka dölja att hon tuggade.
Jag satt på en stol intill det långa matsalsbordet. Årsdagen för när min far tog över tronen efter min farfar var snart här och min mor ville att allting skulle vara perfekt.
Min far hade styrt över Ísoara i mer än sex decennier och det ville min mor fina med en storslagen bal. Men hon var perfektionist och tillät inte det minsta fel vilket fick våra anställda på slottet att stressa mer än vanligt.
”Vad tycker drottningen om den här kakan?”
”Vad tycker ers majestät drottningen om teet?”
”Är vinet för sött för drottningen?
”Vill drottningen ha röda blommor eller vita blommor i buketten?”
Kan alla bara sluta stressa och vid Thoths lugna ner er!
”Mamma…” jag reste mig upp från stolen och mötte min mors blick. ”Får jag tala med dig?” sa jag och såg sedan på tjänstefolket. ”Ensam…” tillade jag snabbt och spände blicken i dem.
Våra anställda bugade sig hastigt mot mig innan de skyndade sig ut från matsalen. Min mor svalde tårtbiten hon fortfarande tuggade på och sträckte sig efter sitt vattenglas.
”Mamma…” sa jag igen. Jag suckade och försökte formulera orden i huvudet innan jag talade. ”Är det verkligen nödvändigt med så mycket mat?” frågade jag och gjorde en gest mot matsalsbordet som var överbelamrat med bakverk och drycker. ”Du känner pappa lika väl som jag gör. Han behöver inte allt det här. Han blir nöjd om det så bara är du och jag som firar hans regim.” sa jag. ”Pappa har inget behov av överflöd och tretton sorters tårtor eller sju sorters viner. Det räcker med att ge honom en present.”
Min mor brast ut i ett högt skratt. Hon viftade roat med handen framför sig och såg på mig med sina djupa gröna ögon. Hon log ett brett leende mot mig.
”Min älskade, älskade Zearléna.” sa hon. ”Jag vet att du menar väl men din far är Ísoaras kung. En kung kan inte firas med en present och en klapp på axeln.” sa hon och lade huvudet på sned när hon såg på mig. ”Din far är värd så mycket mer än det. Det minsta vi kan ge honom är en bal.”
”Men jag är väldigt säker på att han inte behöver en bal.” invände jag. ”Han klarar sig utan det.”
Min mor ryckte på sina axlar innan hon kom fram till mig. Hon kupade sina händer om mitt ansikte och såg mig djupt i ögonen. Jag kunde drunkna i dem. Så djupa och vackra och jag hade aldrig förstått att någon kunde ha en så djup blick.
Hon doftade av syren och schersmin och hennes läppar var röda och hennes hud så len och felfri att det såg ut som att den var gjord av porslin. Hennes tjocka kastanjebruna hår hängde elegant ner över hennes axel i en tung fläta och kring sin hals bar hon en guldkedja med en guldklimp som vilade mot hennes byst. Hennes plommonfärgade klänning satt hårt om hennes midja och kjoltyget hängde tungt ner över hennes ben och dolde hennes fötter med sitt veckade ädelstensdekorerade tyg.
Hon var den vackraste kvinna jag någonsin träffat.
”När du gifter dig kommer du förstå att en hustru aldrig kan göra för mycket för sin man.” sa hon och lät sina händer förflytta sig från mitt ansikte till mina axlar. ”Din far förtjänar det allra bästa.”
Om jag gifter mig.” sa jag.
Min mor skakade på huvudet och gav mig en öm klapp på kinden.
”När.” sa hon mjukt och greppade försiktigt mina händer i sina.
Hon smekte översidan av dem med sina tummar och log återigen mot mig och återigen drunknade jag i hennes ögon.
”Jag har aldrig träffat en man som behandlat mig så som jag vill.” sa jag till henne. ”Jag tvivlar på att jag någonsin kommer finna en man som jag kan älska lika innerligt som du älskar pappa.” sa jag.
”Dumheter!” utbrast min mor. ”Det handlar inte om hur du vill bli behandlad, Zearléna. Du är en prinsessa och du ska behandlas därefter och jag har sett hur de unga männen ser på dig.” sa hon. ”Du har ärvt min skönhet och din fars stolthet. Du förtjänar den bästa.”
Jag ville undvika min mors blick men hennes ögon hade trollbundit mig. Jag var fångad i dem för alltid. Jag vill inte gifta mig , ville jag säga. Jag behöver inte gifta mig , sa jag inte. Jag vet inte ens vad kärlek är , tänkte jag.
”Okej.” sa jag och log – hoppades att mitt tvivel inte skulle lysa igenom mitt leende.
”Bra.” sa min mor. ”Då är vi överens.”
”Ja.”
Hon släppte mina händer och vände sig om mot det överbelamrade matsalsbordet.
”Keman!” ropade hon högt. En äldre man klev in i matsalen och han bugade sig djupt mot mig och min mor.
”Ers höghet?”
”Skicka in de andra igen.” beordrade min mor. ”Vi måste fortsätta med förberedelserna.”
Keman nickade och bugade sig återigen mot oss innan han försvann ut från matsalen. Ett ögonblick senare strömmade de anställda tillbaka in i matsalen och min mor ställde sig bredvid en tjänsteflicka som hällde upp te i en kopp som hon sedan gav till min mor. Hon neg försynt när min mor lyfte koppen från fatet.
Jag studerade min mor under tystnad innan jag öppnade munnen och talade till henne igen. Hon såg på mig med sina gröna ögon och jag slog ner min blick i golvet för att rädda mig själv från att återigen drunkna i hennes blick.
”Ursäktar du mig?” frågade jag.
”Givetvis, Zearléna.” svarade min mor.
Jag såg hastigt på henne, neg och vände sedan på klacken och lämnade matsalen. Jag gick så fort jag förmådde utan att se stressad ut och när jag visste att jag befann mig utom hörhåll från min mor, lyfte jag upp tyget på min vinröda klänning och sprang genom hallarna.
Jag sprang mot mitt rum. Passerade anställda under min färd dit och när jag rundade ett hörn sprang jag in i en hård kropp. Jag flämtade till, gav ifrån mig ett överraskat skrik när jag tappade balansen och föll baklänges mot golvet. Men en stark hand fattade ett stadigt grepp om min handled och hindrade mig från att slå i golvet.
Mannen drog upp mig på fötterna igen och jag föll in i hans famn med slutna ögon och bultande hjärta och jag öppnade mina ögon i samma stund som jag slog emot hans bröst.
En svag doft av mossa bark och skog slog emot mig och jag såg upp på min räddare och flämtade när jag såg hans ansikte.
Sarlack Ferinkill.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
15 maj 18 - 21:20
(Har blivit läst 508 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord