Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himmelsberget - Kapitel 3

Jag sa aldrig att jag inte ville tillhöra Kalmaost igen efter samtalet med min far. Min mor blev oväntat nöjd med vad min far åstadkommit under sitt samtal med mig. Hon log stolt varje gång hon såg mig efter den kvällen, som för att säga till mig ”Jag vann den här striden”.
Men det hade aldrig varit en strid. Det hade aldrig varit en diskussion.
Djupt inom mig bubblade min ilska fortfarande och jag förbannade Kalmaost för att han tvingade mig att vara hans dotter. Jag stod fast vid min åsikt att jag ville tillhöra Asgaloth. Jag var alldeles för envis och trångsint för att inse att det min far sagt till mig en dag kanske skulle få någon som helst betydelse men jag tvivlade på att den dagen någonsin skulle komma.
Jag var säker. Den dagen skulle aldrig komma.





Min kropp började leva sitt egna liv när jag fyllde tretton. Mina tidigare platta bröst började växa och mina flickformer försvann i takt med att min kropp började anta mer kvinnliga former. Mina ben och armar blev längre, jag blev längre och mitt hår började plötsligt bli tjockare och hårstråna starkare. Det började växa hår på ställen jag aldrig trodde att det skulle kunna växa hår.
Jag var vettskrämd och min mor var så lycklig att det såg ut som om hon ville börja gråta varje gång hon såg på mig. Det gjorde mig förvirrad.
”Min lilla Zearléna börjar bli stor.” kvittrade hon och slog ihop händerna framför sitt ansikte. ”Som jag har väntat på den här dagen.”
Hon log det där fåniga mammaleendet som enbart en mor kan le och plötsligt började hon förvänta sig att jag skulle börja uppföra mig mer sofistikerat än innan.
Jag tvingades bära klänningar med korsett och alldeles för obekväma högklackade skor med en klack så smal att jag började tro att hon ville att jag skulle bryta benen.
”Jag måste finna en lärare till dig. Jag vill att du ska skrida fram över dansgolvet som om du vandrade på moln. Jag vill att männen ska förälska sig i dig vid första ögonblicket.” kvittrade hon när hon ställde mig framför spegeln i mitt rum. ”En drottning måste vara perfekt även när hon inte är det.” sa hon.
Hon grep om kjoltyget på min citrongula klänning och tvingade mig att snurra runt. Nu tvivlade jag inte längre på hennes planer.
Hon gjorde allt för att döda mig.
Hon klädde mig i för höga klackar, för små klänningar som bröt fem av mina revben varje gång jag försökte andas, dessutom skulle jag se ut som en perfekt målad tavla utan fel och brister varje gång jag rörde mig.
Den här kvinnan, den här förföriskt vackra kvinnan som fick män att förbanna min far för att han gift sig med henne och fick kvinnor att avsky henne på grund av hennes skönhet, försökte verkligen döda mig.
Jag gjorde allting som stod i min makt för att göra henne besviken. Jag ville bevisa för henne en gång för alla att jag inte var någon miniatyr av henne.
Jag misslyckades varje gång.
Jag tilldelades en lärarinna, en ranglig och hjulbent kvinna med lång spetsig näsa och en alldeles för stor leverfläck i pannan som såg ut som ett russin. Hennes röst var gäll och hennes skratt kunde skära genom sten. Det såg ut som om hon skulle trilla ihop i en hög av ben och hud och hår och smink varje gång någon andades för nära henne.
Den här kvinnan skulle lära mig att gå, sitta, äta och tala korrekt. Hon skulle lära mig att bli den kronprinsessa min mor alltid ville att jag skulle bli men som jag alltid fruktade för att bli.
Jag ville inte vara perfekt. Jag ville leva mitt liv med alla fel och brister jag hade. Jag ville skrika högt om jag kunde, springa barfota genom staden, klättra i träd, bränna mina klänningar och klä mig i nattsärkar, hoppa på ett ben vid bergets brant, tämja vinden, röra vid himlen och aldrig aldrig aldrig ångra någonting.
Jag trodde att jag lyckades få min vilja igenom. Jag betedde mig så ohyfsat jag förmådde mig under mina lektioner och jag gnällde, tjöt och klagade på allt jag kunde komma på. Skorna var för trånga, klänningen för lång, besticken för små eller för blanka eller för oputsade. Mitt huvud dunkade så förfärligt att jag bara ville lägga mig ner och . Jag försov mig med flit och jag ojade och pustade och hostade rätt ut och nös min lärarinna i ansiktet, jag snöt mig i bordsduken och välte ut vasen med blommor. Jag tappade besticken, trampade min danskavaljer på tårna och brände nästan ner slottet när jag råkade putta till ett brinnande ljus som stod för nära en gardin.
Min lärarinna avskydde mig och det fick mig att le. För mig betydde det att jag hade lyckats med mitt uppdrag. Jag var den värsta prinsessa hon någonsin hade undervisat. Jag var en ondsint varelse styrd av egna tankar och känslor och hon såg ut att vilja slita sitt korpsvarta hår varje gång jag gjorde fel.
Jag älskade hennes ilska.
När min mor sedan bad min lärare att förbereda mig inför min alldeles första egna bal på slottet såg det ut som om min lärarinna ville kasta sig framför min mors fötter och brista ut i gråt.
Jag log ett förnöjt leende när jag såg spektaklet utspela sig i mitt huvud och jag bestämde mig för att det var dags att driva min lärarinna till vansinne en sista gång innan jag lät henne vila i frid för alltid.
Det här skulle bli den sista och avgörande nådastöten som skulle få min lärarinnas skröpliga hjärta att förkolna och lösas upp i aska.
Min lärarinna gjorde ett tappert sista försök att få mig att bete mig som en prinsessa, men hennes försök var inte helhjärtat nog och jag insåg att jag lyckats vinna den här striden som pågått i över ett år.
Balen skulle vara till min ära. En bekräftelse på att jag gått från flicka till kvinna och hela kungariket skulle närvara.
Om jag misslyckades med att uppföra mig skulle jag tvingas fortsätta mina lektioner i ytterligare ett år.
Min lärarinna hoppades förmodligen mer än någon annan att jag skulle lyckas uppföra mig på balen. Hon var trots allt den enda krosáren i hela Ísoara som visste hur förtvivlat värdelös jag var på att vara prinsessa.
När kvällen för balen äntligen kom var jag så uppspelt att jag inte längre brydde mig om den tajta korsetten på klänningen. Jag glömde bort att gnälla på mina skor och jag talade förväntansfullt med tjänsteflickorna som borstade och kammade mitt kastanjebruna hår. Jag hade aldrig sett fram emot någonting så förtvivlat mycket i hela mitt liv.
Jag sprang genom hallarna när en tjänare kom för att hämta mig.
Min mor ville att jag skulle göra en storslagen entré. Jag skulle skrida ner för trapporna till den blå salongen i min turkosa sidenklänning som var prydd med diamanter och min skönhet skulle blända och hänföra alla som såg mig.
Om min mor bara vetat hur fruktansvärd denna kväll skulle bli.
Jag väntade på tjänarens handvinkning innan jag klev ut på trappavsatsen. Sorlet som tidigare fyllt den blå salen upphörde och alla blickar vändes till mig.
Den enorma kristallkronan med levande ljus kastade ett häpnadsväckande vackert ljus över hela salen och jag har alltid undrat hur det fick mig att se ut.
Jag tog två steg mot det första trappsteget. Förberedde mig för att trilla. Jag ville att alla skulle slå händerna för munnen och undra vad som just hände.
Jag lyfte foten för att ta det första steget nerför trappan – det enda steget jag skulle ta ner för trappan – men stannade upp innan jag hann sätta ner foten.
Ett ansikte fladdrade förbi mina ögon och jag höjde blicken och såg ut över gästerna. Jag såg min lärarinna stå vid den bortre väggen. Hennes blick lyste av förskräckelse och jag kunde nästan höra hennes bön när hon diskret rörde på läpparna. Men det var inte hon som fångat min uppmärksamhet.
Jag svalde och lät min blick vandra vidare över gästernas ansikte till den slutligen nådde honom.
Han stod där, stiligare och stoltare än någonsin innan. Min far.
Han såg på mig med mjuk blick och ett leende som var så varmt att jag började tvivla på mig själv när jag såg på honom. Jag satte ner foten på trappsteget och jag trillade inte. Jag tog ett steg till och ett till och ett till. Jag skred nerför trappan med en hand lätt placerad mot räcket och jag hade aldrig skridit fram lika elegant förut som jag gjorde då.
Min far. Min fina far. Min vackra, kärleksfulla, förtvivlat vänliga far.
Han såg på mig med en blick fylld med sådan stolthet att jag blev så rädd för att göra honom besviken.
Jag slöt mina ögon och fattade ett beslut den kvällen.
Var jag verkligen villig att trotsa min mor, min lärarinna och min far för att få leva mitt liv som jag ville? Var jag beredd på att möta besvikelsen i min fars blick? Skulle han någonsin se på mig med samma kärlek i sina ögon igen om jag misskötte mig?
Jag bestämde mig för att svälja min stolthet, lägga stridsyxan åt sidan och uppföra mig så gott jag kunde. Jag lovade mig själv att aldrig göra någonting för egen vinnings skull igen. Jag skulle göra allt för att göra min far lycklig även om det innebar att jag blev olycklig.
Jag mindes morgonen han lyfte upp mig i sin famn. Morgonen han grät mot min axel när jag var fem år gammal. Hur förtvivlat ledsen han var över att ha mist sin yngsta dotter. Jag kunde inte tvinga honom att mista ännu ett barn.
Så jag skred vidare nerför trappan. Jag neg utan minsta misstag och jag förde mig så elegant som en blomma i dans när jag lät männen föra runt mig över golvet till stråkorkesterns vackra melodier.
Jag tappade aldrig besticken, välte aldrig blommorna eller satte slottet i brand. Jag skrattade, log och förförde alla med min skönhet den kvällen och jag såg på min far och på min mor och jag mötte deras blickar. Jag mötte deras blickar och jag hade aldrig sett dem lyckligare.
Jag var perfekt.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Freyja171227
15 maj 18 - 21:07
(Har blivit läst 117 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord