Brev till honom |
Det känns konstigt
att inleda med ett hej,
för det här är ett brev
som aldrig blir läst
Kanske
kommer vi någon gång
att prata om det
för sådant gör jag bra
men kanske
kommer vi inte prata
mera alls
för sådant gör jag bäst
När jag först träffade dig,
alltså på riktigt
träffade dig
och pratade
(sådär mycket,
och antagligen så flirtigt
eftersom du påminde mig
om att jag var gift)
så kände jag
att vi,
vi var lika
Och när du ringde mig
för att prata,
bara som vänner,
så kände jag
att vi,
vi var för lika,
alldeles för lika
för att kunna vara vänner
Du
som jag
är charmig,
knyter band,
har utstrålning och karisma
och en fysisk närvaro
som fångar
andra
Du
som jag
är en person
som andra
faller
för
Jag vet inte
vad det är jag har
som får människor
att känna något
men jag vet
att du har samma sak
Sedan
tog min relation slut
och du fanns
med allt jag behövde
Första utekvällen
var du den
som förstod,
du var den
som lyssnade
Och när du
kom hem till mig
var du
närvaro,
intresse,
omtanke,
lyssnande
och
förståelse
Allt
jag
behövde
Tills
ja g
behövde
närhet
Och då fanns du där
igen,
återigen
lik mig
med fingrar
som smekte mitt hår
Men
du är inte enbart lik mig,
du är också lik honom
och det skrämmer mig
Du har svårt
för relationer,
svårt att känna något
för andra
eller kanske något alls
Och en sådan relation
har jag redan haft,
och jag är rädd
att den brände hål
på tilltron jag byggt upp
Nu
kan jag inte längre
lita på någon
Och det jag behöver nu
kan du inte ge
Jag behöver någon
som fångar upp mig
när jag kastar mig ut
i min djupaste rädsla
Jag behöver någon
som är stadig,
som vet att det är vi,
som kan bygga stabila ramar
där tilliten kan växa
Du
kan inte vara säker på oss
tills den dag
då jag hinner ifatt
och vågar tro
för osäkerhet
är vad du känner
inför känslor,
relationer
Frånvaro av känslor
och osäkerhet
kan aldrig bygga
trygghet för känslor
att blomma i
Kanske
är jag orättvis,
antagligen
till och med
Det är inte min plats
att skriva om
vad du känner och inte,
kanske känner du inte rätt
för att du inte träffat rätt
än
Och ännu mer orättvis
är jag
när jag skriver
att det alla säger
påverkar mig
Men jag
behöver utgå från mig,
orättvis eller inte,
och jag behöver någon
i kontakt med sina känslor,
någon som är trygg
och som är säker
i sin tro
på oss
I relation till
hur lite jag känner dig
är din betydelse
enorm
Jag har funderat på
varför
och kanske
beror det på
att du hade allt jag behövde
då
Men jag inser nu
att jag behöver läka själv,
inte ihop med någon annan
Och när jag är redo
att gå vidare
vill jag hålla någons hand
som inte tvivlar
på att fatta min
Kanske
skulle du kunna göra det
men utifrån din osäkerhet
vågar jag inte försöka
Förlåt
...
Mattias
|
|
|
|
