Övermänsklig |
Nu är jag där igen,
där
som jag ibland hamnar
när jag inte vet
vad som är sanning
och vad som är inbillning
Just nu
känner jag mig glad,
sugen på livet
och på någon,
någon annan alltså,
någon som inte är du
Och jag undrar
återigen
är det jag känner
sant?
Borde jag inte gråta,
sova med tröjan du glömde,
bläddra i fotoalbum
och tänka på dig?
I stunder som dessa
blir jag alltid misstänksam,
undrar alltid
"Var det så lätt
att komma över dig?
Och i så fall,
älskade jag dig verkligen
så som jag trodde?
Eller är det så
att jag ljuger
för mig själv?
Att jag egentligen
är helt förstörd?"
Jag blir rädd ibland,
för jag är övermänskligt bra
på att komma över någon,
på att klippa av någon
som jag älskar,
på att gå vidare
själv
I stunder som dessa
känner jag mig inte normal
Kanske förtränger jag
hur ont det gör?
Kanske kommer smärtan
imorgon
eller nästa vecka?
Men kanske
är jag klar redan,
kanske var det de där stunderna,
5x10 minuter
utspridda under en vecka
Jag brukar alltid
förstå mig själv,
men samtidigt aldrig
i stunder som de här
Så bra
på att kontrollera mina känslor
att jag ibland inte vet
vad jag faktiskt känner
och vad jag inbillar mig
...
Marcus
|
|
|
|
