Och jag vägrar |
Av alla våra år,
varför är det enda
jag kan dra mig till minnes
ett ögonblick?
Jag uppfylls så starkt
av känslan,
ser dig så tydligt
att det känns verkligt
Vi står i sovrummet,
precis framför garderoben
och jag har just sagt något
som gör dig glad,
sådär väldigt glad
som du blev sällan,
men ibland,
sådär glad och kär
på samma gång
att du häftigt drog mig
tätt intill dig
med en inandning och ett "åh",
som om du ville ta in
hela mig,
insupa
det som var jag,
allt det du älskade,
allt det som fick dig att känna
de varmaste känslorna
Sällan hände det,
men så mycket oftare
den sista tiden
och det
är vad som gör så ont
Vår relation
har alltid varit svår,
vi har alltid
kämpat
Fram tills för ett halvår sedan
Då blev vi
så mycket bättre,
vår relation
så mycket mjukare,
lugnare,
skönare
och vi
blev gladare,
hade mer tid
att älska
och förstå
tillsammans
Men jag vet
att jag lurar mig själv
när jag låter ett ögonblick,
även om det fanns flera,
symbolisera vår relation
Den var så mycket bättre,
men den var inte bra,
vi gjorde illa varandra,
jag vet det
Men den var 90% perfekt,
precis som du sa,
och kunde vi gå från minussiffror
till nästan perfekt,
så varför inte ge oss chansen
till de sista 10 procenten?
Du säger
att du har insett
vad du önskar
i en relation
Du vill leva
med någon mer lika,
där ni kan bo
i en stuga i skogen,
åka på semestrar
på cykel och med husvagn,
du vill ha hund
och dela en flaska vin
med någon som uppskattar det
Jag hör vad du säger
och jag vill inte ha
någonting av det,
jag vill bo centralt
och upptäcka världen
snarare än campingplatser
Men jag skulle göra det
för dig,
upptäcka världen
ena året
och campa
under nästa
Du säger
att du inte vill
att någon av oss
ger upp våra drömmar,
men varför kan vi inte dela dem?
"Ser du inte
vad du gör?"
undrar du
Och jo,
det gör jag
Jag försöker
desperat
hålla kvar,
trots att jag förstår
att dina prioriteringar
är dina,
att för dig
blir en delad dröm
en halv dröm,
och då spelar det ingen roll
att jag ser på det
som berikande
Att jag håller i
ögonblicksbilder
så hårt
borde säga mig
att ögonblick
var allt vi hade
Men det gör det inte,
det säger mig
att ögonblicken finns,
att vi finns,
att vår kärlek
är på riktigt
och att ögonblick
kan bli år,
en hel livstid
av lycka
tillsammans med dig
Du har lärt mig
att kämpa för något,
du har lärt mig
att tro,
och du sa
att du aldrig
skulle sluta tro på oss,
inte förrän
hela livet har passerat
och precis så
känns det för mig
Jag hoppas
att jag kan komma över känslan,
men kanske
lämnar den mig aldrig,
och jag är inte säker på
om det handlar om dig
eller om det handlar om en önskan
att bara få tro på något
större än mig själv,
en önskan
att världen inte är så kall,
en önskan
att slippa vara så cynisk
som jag var
fram till att jag träffade dig
Kanske
handlar det mest
om det,
jag har varit
för bra på avsked,
jag har tvingats klippa
så många relationer
och jag har aldrig trott
på kärlek,
aldrig trott
att något varar,
och är det inte vi
så finns det ingenting kvar,
ingenting jag kan tro på
annat än mig själv,
och jag är ensam stark igen,
jag har bara mig själv
att lita på
och inga löften någon ger mig
är någonting värda
för jag vet
att löften alltid brister
och bara är tomma ord
Tårar
fyller mina ögon
till bredden,
hotar att rinna ner
som svarta ränder
över mina kinder
och jag vet
att jag träffat rätt
Vår relation
är en symbol
för att världen
är god,
för att kärlek
är för evigt,
för att löften
är något värt,
för att lyckliga slut
inte är sagor,
för att man kan räkna med
någon mer
än bara sig själv
Accepterar jag
att det inte är vi
förlorar jag all tro
som jag byggt upp,
som har förändrat
hur jag ser på världen
Och
jag
vägrar
.
...
Marcus
|
|
|
|