Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

let me into your story - [del 6]

[20:02 sänt meddelande] ´Sveriges X-games-hopp akutopererad i natt. Trots toppform och gynnande väder var olyckan framme fö-´https://aftonblad]
[20:03 nytt meddelande- Oskar] Har du sett hoppen dom kör i x-games? Jag hoppar i barnbacken jämfört med dom. När jag hoppar överhuvudtaget. Du borde hänga med, seriöst alltså. jag lär dig ;D

Milo flinade och började skriva ett svar. Det var såklart jättehemskt det som hade hänt den svenska killen, men det hade börjat redan förra veckan när Oskar skickat en bild på några nya skidglasögon (eller om det hette snowboardglasögon när det var det man åkte?) han köpt och Milo googlat fram en artikel på en skidolycka och skickat tillbaks. Dagen efter hade Oskar skickat en bild på sina snowboardskor. Milo hade glömt av att svara eftersom han jobbat just då, men nu när det faktiskt var en skidnyhet på aftonbladets startsida hade han såklart inte kunnat låta bli att skicka tillbaks den.
[20:03 sänt meddelande] kommer inte hända haha. men skulle ju vara hemskt om jag jinxat nått nu – fast typ omvänt – så att det faktiskt händer nått på er resa xD -.- vilken arm var det du bröt sist? Vänster? Kanske ställer till så att det blir högra nu.
[20:04 nytt meddelande- Oskar] det hade varit ganska illa faktiskt.. haha!
[20:04 sänt meddelande] imponerad att du redan börjat ta fram saker ändå?? VECKOR innan?
[20:04 nytt meddelande- Oskar] jag är också imponerad. men vi var till en outlet i helgen så behövde kolla innan vad jag faktiskt hade och inte hade.

Gabriel tog ett smidigt hopp upp i soffan och trampade runt ovanpå Milo en stund innan han la sig på hans bröstkorg. Han tänkte först ta en bild och skicka till Oskar men insåg lika snabbt att han inte alls skulle tycka det var särskilt gulligt, så han skickade en till Emmy istället.
[20:07 nytt meddelande- Oskar] Nej jag ska duscha nu så att jag kan ta lite (extremt liten.) sovmorgon. Vi ses imornkväll då!
[20:07 sänt meddelande] japp :) kom ihåg presenten.
[20:07 nytt meddelande- Oskar] fan! det har jag helt glömt bort. Jag trodde vi bestämde att du skulle köpa det..?

Egentligen borde Milo inte bli förvånad. Och det blev han väl inte heller, snarare trött. Särskilt över Oskars genomskinliga ursäkt. ´trodde vi hade bestämt.´
[20:08 sänt meddelande] jag fixar det när jag slutar då. Men då får du köpa en blomma eller något.
[20:08 nytt meddelande- Oskar] Tack!! Sorry, jag är verkligen sämst på att komma ihåg saker. Vad för blomma då?
[20:09 sänt meddelande] inte vet jag, jag kan inga blomnamn. Du får väl säga att det ska vara nån som passar en mamma. Säg att du är en slarvig ungkarl som låter din stackars lillebrorsa fixa allt annat.


*

Milos blick gled iväg till Zacharias som sakta gick längs bokhyllan närmast dörren. Han kom fortfarande dit flera dagar i veckan och han tyckte att den svarthårige hade blivit betydligt mer pratsam än han först varit. Men så var det dom där tillfällena när han verkade segla iväg till någon helt annan värld – och inte till världen som utspelade sig i boken han läste för närvarande. Han såg samma sak nu. Hur blicken verkade följa böckerna men ändå var lite frånvarande. Han såg det på dom lätt uppdragna axlarna. Men så kunde det försvinna igen, när dom pratade och skämtade och.. Det var något, precis som han hade känt första gången. Kanske var han bara en vilsen kille. I vilket fall var Milo glad att han fortsatte komma dit, för när han såg det där leendet sprida ut sig på hans läppar ibland så kändes det som att vad det än var blev lite bättre när han gick omkring där inne.

”Hur mycket är klockan?” sa Zacharias. ”Jag har mobilen i jackan där borta.”
”Kvart i tolv.”
”Okej, jag ska nog ta mig hemåt för lite lunch snart då.”
Lunch var Milos närmsta plan också och han satte sig ner på pallen bakom disken för att ta på sig sina kängor. Det hade varit soligt och fint när han gick hemifrån imorse och han hoppades att det skulle vara lika skön luft nu när han snart skulle ge sig ut igen.
”Du tack, för det här.” Zacharias hade kommit fram till disken och höjde handen lite grann som han höll boken i. ”Att jag- Ibland känns det skönt att ha någonstans att gå bara. Även om det kanske inte brukar vara till en bokaffär.” Hans blick vilade först på Milo men föll sedan ner till golvet. Som att han inte riktigt visste ifall han borde fortsätta.
”Jag fattar”, log Milo. ”Och jag tycker det är kul. Som sagt; jag gillar stamkunder. Särskilt om det är sånna som behöver det.”
Zacharias höjde blicken igen och Milo både fascinerades och förundrades över den mörka ögonfärgen. Men så vred den andre lite på sig, som att han plötsligt blivit obekväm med ögonkontakten. Och så hade axlarna åkt upp en aning igen.
”Åt vilket håll ska du förresten?” frågade Milo. ”Vi kan ju ta sällskap en bit. Jag tänkte köpa någon matlåda på hemköp bara.”
Zacharias såg först osäkert på honom och verkade kolla något på sin mobil innan han istället nickade. ”Ja.. Det är åt det hållet jag ska också, så det kan vi göra.”
”Ska bara klä på mig.”
Vilket tog sin lilla tid med kofta, jacka, mössa, halsduk och vantar. Själv hade Zacharias sin öppna skinnjacka och betydligt mer tunnstickade halsduk.
Ute sken solen precis som han hade hoppats och när det dessutom började falla små, mjuka snöflingor kunde han inte hålla tillbaks sitt stora leende.
”Jag älskar verkligen vintern.”
”På riktigt?” Zacharias såg undrande på honom och när Milo nickade flinade han. ”Jag föredrar hösten.”

”Lägg av”, skrattade Milo och saktade ner när dom alldeles snart skulle befinna sig intill ingången av hemköp och Zacharias själv skulle vidare.
”Det är sant”, flinade han och drog åt den korta, slarviga hästsvansen innan han stack ner händerna i jackfickorna.
Han hade tyckt att den andre verkat lika nedstämd inne i bokhandeln, men under deras relativt korta promenad hade Zacharias både skrattat och fått Milo att skratta flera gånger. Dom hade sedan tidigare kommit fram till att dom hade ganska liknande musiksmak – även om Zacharias också lyssnade på några band som Milo inte ens kunnat uttala -, totalt olika åsikter när det kom till vad en bra film borde innehålla, samma smått creepiga intresse för övergivna platser – pripyat i ukraina till exempel – och stora skillnader när det kom till kreativa kunskaper – Milo ansåg sig ganska duktig på att rita medan Zacharias hävdat att han hade dysklírosi; oförmåga att kunna rita ens en streckgubbe. Milo hade inte trott på det sista och till och med tagit fram papper och penna, men det hade varit ett av dom där tillfällena då Zacharias plötsligt inte alls verkat särskilt pratsam längre och Milo hade tyst låtit honom vara. Nu under den här promenaden kunde Milo också avgöra att dom definitivt hade samma sorts humor.
Den största skillnaden – om han skulle försöka döma det på dom få veckorna dom ´känt´ varandra – var nog att Milo var en typisk ´glaset är halvfullt´-kille medan Zacharias var en ´glaset är halvto-´ Fast egentligen inte. Han var en ´Glaset är lika fyllt som det är tomt.´
Milo skakade leende på huvudet igen. ”Ja men jag ska väl fixa mig någon mat.”
”Ja, vi ses någonting.”
Dom sa hejdå till varandra och efter en snabbhandling kunde Milo promenera tillbaks i solen.

”Grattis!”
”Åh hej gubben!”
Milo drogs in i en stor kram av sin mamma och till skillnad mot när han varit yngre och fått ställa sig på tå för något liknande så var han nu några centimeter längre istället. ”Vad kall du känns”, fortsatte hon och drog händerna över hans armar några gånger.
”Hej på dig, tror du att din bror är på ingång också?”
”Han har säkert glömt och nyss kommit på det”, flinade Milo och fick en kram av sin pappa också.
”Är allt bra?”
”Ja, det är det”, log Milo och tog av sig skor och ytterkläder. ”Du får presenten när Oskar kommer mamma.”
”Ni hade inte ens behövt köpa någon, att ni pojkar kommer hit är alldeles tillräckligt för mig.”
Ganska så precis en halvtimme senare dök Oskar upp. Han skyllde på att han blivit sen från jobbet och sedan varit hem och duschat, men Milo trodde minst lika mycket på sin egen tidigare skämtsamma teori. Han hade åtminstone haft med sig blomman som han lovat – en kruka med några ganska söta rosa blommor.
Eftersom det var en vardagskväll och för sent för fika hade deras mamma redan tidigare sagt att dom tänkte beställa hem kinamat – det hade alltid varit en favorit i deras familj – och efter den ganska tråkiga matlådan han ätit till lunch var det verkligen uppskattat med någonting ordentligt och gott.
”Vad spännande att se vad det här är då..”, log Andrea och la ifrån sig ätpinnarna för att ta upp kuvertet. ”Lotter kanske?”
”Det är inte lotter”, informerade Oskar men petade sedan diskret till Milo med armbågen och fortsatte tyst ”Det är väl inte lotter vi köpt va?”
”Nej jag har inte köpt lotter”, flinade han tillbaks, men tillräckligt tyst för att faktiskt inte avslöja Oskars brist på presenthjälpen. Han hade ju i alla fall betalat sin del.
”Men pojkar!”
”Vadå vad är det där?” frågade deras pappa nyfiket.
”Presentkort på massage! Som jag har tjatat om men inte tagit mig iväg på för att jag tycker att det är för dyrt. Vad fina ni är!” Hon lutade sig åt sidan för att krama Milo och reste sig sedan upp för att krama Oskar som satt på hans andra sida i soffan.
”Du är värd att få gå iväg på något sånt mamma”, log Oskar. ”Men låt Milo ta åt sig äran för idén, hade det bara varit upp till mig så hade det nog snarare blivit ett presentkort på något köpcenter.”
Deras mamma skrattade. ”Det hade jag blivit minst lika glad för. Tack, verkligen. Åh vad trevligt, det ska jag se till att boka in så snabbt jag kan.”

Efter att maten varit uppäten hade det varit dags för den obligatoriska tårtan. Deras mamma gjorde jättegoda tårtor, så det var inte det; men efter att ha ätit upp varenda liten bit i sin woklåda och sedan en tårtbit på det så var Milo på gränsen till att spricka. Inte för att det skulle synas på hans lilla kropp, men han ville gärna kunna fortsätta andas utan att mat och tårta skulle räcka enda upp i halsen på honom.
”Ska du inte ha en liten bit till då Milo? En smal?” undrade hans mamma.
”Nej”, stönade han. ”Jag kommer inte kunna äta dom närmaste tre dagarna eller något.”
Oskar skrattade bara och sträckte sig glatt efter tårtfatet. Han var förvisso både längre och muskulösare än Milo, men hur han kunde få i sig så mycket utan att påverkas var för honom ett mysterium.
”Skär en till åt mig också är du snäll Oskar.” Olle räckte fram sitt fat och Milo suckade ännu en gång. Hur kunde folk orka så mycket? Nu var han inte bara mätt för sig egen skull utan för andras också.
”Vad har ni grabbar sysslat med under veckan då? Jobbat och slitit bara?” frågade deras pappa.
”Helt ärligt; ja. Jag hade en del ombokade kundmöten till den här veckan, och av någon anledning råkade dom alla bli under två dagar. Det var nästan så att jag lika gärna hade kunnat sova kvar på jobbet”, sa Oskar och skakade på huvudet. Men så tog sig ett leende fram över läpparna innan han stoppade en sked med tårta i munnen. ”Men när den sista kunden både var väldigt trevlig att prata med och titta på så kändes det ändå ganska okej sådär nio timmar senare utan lunch. Någon belöning liksom.”
”Men gud”, flinade Milo. ”Du kan ju inte spana in dina kunder?”
”Det är väl klart jag kan?” sa Oskar med höjda ögonbryn innan han flinade igen. ”Jag gör det ju inte uppenbart. Jag är ju fortfarande proffsig. Har du aldrig lite oskyldigt kollat in någon i din bokhandel?”
”Nej? Eller, mina kunder är ju oftast över 50 år så.” Oftast.
”Just ja, är väl snarare dom som spanar in dig. Lammkött och sådär.”
Tyvärr hade hans pappa samma humor som Oskar och dom hade visst tyckt att Oskars kommentar var väldigt kul båda två. Milo skakade bara flinande på huvudet och fick en klapp på knäet av sin mamma.
”Jag tror bara att dom tycker väldigt mycket om dig för att du är en så bra bokhandlare. Snäll och trevlig. Hur är det med Emmy förresten?”
”Det är bra. Tror jag. Hon var på någon middag med sin klass igår så vi hann inte höras, och jag hade extra bråttom imorse för att jag råkade glömma nyckeln.”
”Glömde du någonting?” frågade Oskar roat.
”Men sluta nu Oskar”, sa deras mamma.
Milo gav honom ett ytterst nöjt och retsamt leende. Han behövde knappast sin mammas hjälp när Oskar var dryg, men han visste hur mycket det irriterade hans storebror och självklart tyckte Milo då att det var roligt. ”Men om hon nu var så trevlig och du ändå hade spanat in henne, kunde du inte ha varit lite lagom creepy och bjudit ut henne då?” Hon hade ju säkert märkt, även fast Oskar påstod att han var proffsig. Och ja, Milo visste att han var det; för han var jätteduktig på sitt jobb och han skulle inte bete sig olämpligt, men han var också charmig och han hade svårt att tro att denna kund inte hade märkt det.
”Hon var gift.”
”Okej då är jag väldigt glad att du inte-”
”Jag frågade faktiskt ändå.”
”Nej?!” utbrast han. ”Det gjorde du inte?” Snälla säg att han inte hade gjort det. Då tog han direkt tillbaks det han nyss tänkt om att han var proffsig på sitt jobb.
”Det hoppas jag att du inte gjorde Oskar?” fortsatte Andrea och Oskar skrattade igen.
”Klart jag inte gjorde. Vad tror ni om mig? Men det var kul att se era miner. Jag bjuder inte ens ut folk som följt med mig hem efter krogen, skulle jag då bjuda ut en kund? Herregud.”
”Jag måste ju säga att jag känner mig lugnare med att du bor ensam Milo än att Oskar gör det. Vad har du haft för dig under veckan då? Har du också bara jobbat?”
”Typ”, sa han. ”Gick på stan med Kevin en stund igår bara. Hade tänkt shoppa lite nya kläder men allt jag hittade var sockor.. Men det var det viktigaste egentligen, jag har så kallt hemma just nu.”
”Men då måste du ju säga till hyresvärden”, sa hans pappa. ”Du ska ju inte gå runt och frysa hemma.”
”Nej men det är ingen fara, det var såhär i höstas ett tag också, sen gick värmen upp igen. Jag fryser ju typ jämt utan att det egentligen är särskilt kallt.”
”Okej, men har det inte blivit bättre snart så får du höra av dig till honom.”
”Ja, pappa”, flinade han och drog sin lugg åt sidan.
Det var mysigt att umgås allihop såhär. Det hände inte jätteofta, men betydligt oftare än det säkert gjorde för många andra familjer där barnen flyttat hemifrån.

Fram emot nio kände både Milo och Oskar att det var dags att börja bege sig hemåt och dom hade precis gått ut i hallen. Oskar hade fått med sig en plastlåda med två tårtbitar och Milo kände sig lätt illamående bara av att ha sett dom. Han borde nog ha beställt en barnportion av den där maten istället.
”Här, den här kan du ta med dig.”
”Men mamma”, flinade han när hon räckte honom en stor rutig filt i fleece. ”Det behövs inte.”
”Jo men ta den. Jag har sytt den men använder den knappt, så det är bättre att den kommer till nytta. Med den så kan inte ens du frysa, det lovar jag.”
”Okej, tack då”, sa han och vek ihop den en extra gång för att lättare kunna ta den under armen. ”Grattis igen, och tack för maten och tårtan.”
”Det var bara mysigt att ha er här. Tack för er fina present också.” Hon kramade hårt om honom och vinkade sedan till sig Oskar som nu fått på sig jacka och halsduk och väntade vid dörren. ”Kom hit, dig ska jag också ha en kram av.”

”Satan vad kallt det är”, sa Oskar efter att dom klivit av bussen. Trots kylan hade Milo ändå valt att gå av på samma ställe som Oskar för att kunna ta en promenad hem den sista biten. Kanske skulle det hjälpa honom att smälta maten lite. ”Och vad ser vi ut som för slags duo egentligen? Du med filt under armen, jag med matlåda i handen.. Någon kanske erbjuder oss tak över huvudet”, flinade hans storebror.
Milo skrattade bakom sin stora halsduk. ”Inte helt otänkbart.”
Dom var strax framme vid gatan Oskar skulle svänga ner på och stannade till på trottoaren.
”Blev ju en bra kväll i alla fall”, log han.
”Ja kul att hon blev så nöjd. Men vi hörs och ses?” Oskar lutade sig ner och gav Milo en kram med ena armen innan han blåste på sina – icke vantklädda – händer igen.
”Ja det gör vi, ha det bra.” Dom vinkade hejdå innan Milo fortsatte hem till sig.



17 år.
Nathalie. Tjejer skulle aldrig få komma emellan. Det hade varit någon slags oskriven regel dom haft. Men det hade blivit så ändå. Och det som börjat med ett bråk hade blivit till mycket mer tills att ingen utav dom ens
ville säga förlåt. Och självklart ville inte Lucas att han skulle bo där längre.
Han var för instabil. Han förstod ju det. Allt var bara ett enda kaos och om han inte kunde hantera sig själv, hur skulle han då kunna hantera andra? Han orkade inte ens försöka längre. Allt gick åt helvete gång på gång på gång. Varenda gång han trodde att något blivit lite bättre så ställde han till det.
Han visste inte vad han skulle göra.


- - - - - - - - - - - - - - - - -

”Alltså..” Jimmy suckade och hävde sig upp på armbågarna innan han såg ner på Zacharias. ”Vad fan är det med dig?”
”Vad..? Det är inget med mig.”
”Du ligger ju bara där..!”
Han svalde hårt och strök en hand genom håret innan han la upp armarna om Jimmys hals. ”Sluta..”
”Vadå sluta?”
Han hade hoppats att den mjuka kyssen han precis placerat på Jimmys läppar skulle vara tillräckligt för att få honom på bättre tankar igen, men han såg bara ännu mer irriterad ut.
”Nej men förlåt, jag- Jag har bara mycket i huvudet.”
”Så du ligger och tänker på annat när vi knullar?” Jimmy skrattade till utan att det lät det minsta roat. ”Helt jävla otroligt. Jag trodde att jag betydde lite mer än-”
”Jimmy”, avbröt han stressat och drog ner honom mot sig igen. Om han ännu en gång skulle få för sig att hota med att.. ”Jag är här nu. Okej? Jag-” Han strök händerna över hans rygg och andades lättat ut när han kände läpparna som letade sig ner till hans hals. Men lika snabbt försvann också lättnaden när allt kändes så jävla fel.
”Synd att du inte höll dom här till någonstans mer diskret..” Jimmy strök fingrarna över ärren nedanför revbenen innan han greppade tag om hans lår.
”Dom är ganska diskreta..?” Han brukade inte gå runt utan tröja på stan så att folk såg dom direkt.
”Jo men jag menade så att jag inte heller skulle behöva se dom”, sa Jimmy och drog på munnen. Som att Zacharias hade orsakat dom där ärren för att han tyckt att det var kul. Som att han tänkt igenom vart det var bäst att placera dom? ”Du hade varit sexigare utan, det är det jag menar.”
”Vadå så jag är totalt oattraktiv? Isåfall kan du ju bara släcka så att du slipper se mi-”
”Men sluta. Jag försöker bara att inte titta på dom” Han drog på munnen igen innan han kysste Zacharias, som i sin tur svalde ner alla kommentarer han egentligen ville säga.

Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Vapor - 16 jan 18 - 17:05
Tycker om hur Zacharias verkar må bättre i Milos närvaro, hoppas et utvecklas :D
Sen är det mysigt med lite familjetid. De verkar ha riktigt fint tillsammans så det uppskattades mycket att de är måna om varandra :D

Jimmy å andra sidan... rgh blir arg och ledsen å Milos vägnar att han är med honom. Kan han inte bara DRA?! :(
arbok - 29 dec 17 - 17:16
Vad mysigt att Oskar får vara med lite mer igen :3 och att familjen verkar ha ett bra band till varandra. Skönt också att Zacharias verkar kunna slappna av tillsammans med Milo och visa lite mer vem han är.
Jimmy däremot är så jävla dum så jag kokar över -.- hoppas Zacharias häller råttgift i hans mat eller något för han verkar ju seriöst efterbliven. Örk. (eller så kan Zacharias bara flytta ifrån honom och bo i bokhandeln eller något, hehe).

Skriven av
ilenna
29 dec 17 - 02:46
(Har blivit läst 240 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord