let me into your story - [del 5] |
Kanske hade Milo inte riktigt hämtat sig än från att han varit sjuk, eller så var han bara mer frusen än vanligt. När han kom hem tog han nämligen bara av sig duffeljackan för att direkt dra på sig en stor stickad tröja istället. Och han skulle ha införskaffat nya sockor ja.. Var det någonting han skulle säga att han ändå saknade i sin lilla lägenhet så var det ett badkar. Eller en bastu.
”Hej..”, log han när Gabriel kom och strök sig mot hans ben och han lyfte enkelt upp honom i famnen. ”Har du också haft en bra dag?”
Zacharias hade kommit in i bokhandeln även idag, och Milo hade redan på morgonen lagt fram hans – åtminstone hans för tillfället – bok på disken utifall att han skulle dyka upp. Det hade varit en bra dag kundmässigt men därmed inte så mycket tid för att hinna prata med den svarthårige. Några små ord här och där. Men han verkade trivas i Milos egen favoritfåtölj med boken han valt ut åt honom. Strax innan Milo hade tänkt ta lunch hade Zacharias kommit fram med boken och sagt att han skulle vidare, och Milo hade nyfiket inte kunnat låta bli att fråga vad han pysslade med. Jobbade han? Pluggade? ´Jag söker jobb´, hade han sagt och någonting stressat hade plötsligt synts i hans blick. Uppgivenhet hade han kunnat förstå, även om han själv inte hunnit vara arbetslös, men inte den tydliga stressen bara utav den enkla frågan.
När han satte sig ner i soffan la sig Gabriel direkt tillrätta i hans knä och även om han borde lägga in både tvättade kläder i garderoben och ren disk i skåpen så var det alltid svårt att välja bort en utav dessa mysiga stunder med en katt spinnandes intill sig.
”Du fryser väl säkert aldrig va..?” frågade han tyst och strök honom sakta över den svarta och blanka pälsen. Zacharias hade dock varit nästan ännu värre än Milo den här dagen, för till skillnad mot hans öppna jacka och bara hals tidigare gånger så hade han idag haft en stickad halsduk högt uppvirad som han behållit på fastän han suttit och läst.
Plinget från mobilen fick honom att blinka till och han insåg att han måste ha varit nära att somna, om så bara för några sekunder. Sms:et var från hans kompis Viggo som undrade om han ville hänga med på bio. Det var ingen överraskning att frågan kom med så kort varsel för det var precis så Viggo var. Spontan och värdelös på att planera. Eftersom han faktiskt inte hade något varmt bad att krypa ner i så kunde han lika gärna ta sig ut och frysa lite mer, för det var länge sedan han gått på bio och ganska länge sedan han träffat Viggo också.
”Ledsen Gabriel, du får flytta på dig nu.” Hans katt vände upp huvudet mot honom och det såg precis ut som att han sänkte på ögonbrynen för att visa exakt vad han tyckte om det. Han kunde ju omöjligt veta vad han gjorde, men det kändes verkligen som det och Milo hade för länge sen fått träna bort sitt dåliga samvete när han gjorde på det där sättet. Det var inte som att Gabriel inte skulle komma och lägga sig i fotändan av hans säng om kvällen ändå. ”Jag vet, men jag måste iväg snart, och jag tror att du vill att jag ska hinna ge dig din mat först.”
Emmy tyckte han var gullig som pratade så mycket med Gabriel, men han undrade ibland vad andra (icke kattägare) skulle tycka. Förmodligen att han var helt knäpp för att katter förstår ju ändå inte vad man säger. Men det gjorde dom visst. Kanske inte bokstavligt, men hur omtyckt skulle Gabriel känna sig om hans ägare – eller vän som Milo hellre kallade sig – aldrig sa någonting mer än ett hej när han oftast kom och mötte honom i hallen när han kom hem? Det skulle kännas väldigt otrevligt.
”Hej! Var inte säker på att jag skulle få med dig faktiskt.. Du är ju lite mer organiserad än mig”, flinade Viggo när dom träffades utanför biografen.
”Om man vill umgås med dig får man låta bli att vara det ibland”, skämtade han tillbaks. ”Vet vi ens vad vi ska se?”
”Tänkte att vi kunde välja där inne..? Lär ju börja ett gäng halv sju i alla fall.”
Milo skrattade lågt fastän han inte var ett dugg förvånad över det heller. ”Kan alltså hända att vi får dom där sämsta platserna allra längst fram för att allt annat är uppbokat?”
”Kan hända. Eller så blir det filmen som verkar så dålig att ingen vill se den och det därmed finns flest platser i den salongen.”
Det hade blivit en thriller, som dom tack och lov inte behövt sitta längst fram för att se. Och med en popcornkartong mellan knäna och dom sockklädda fötterna befriade från vinterkängorna kändes det absolut som att han hade gjort rätt val som följt med.
”Går det bra med bokhandeln och allt? Jag hade faktiskt tänkt gå förbi typ.. förra veckan tror jag? Men det kom upp något och sen hade jag tenta att plugga till.”
”Har du gjort den nu då?”
”Ja i måndags, kändes förvånansvärt bra faktiskt. Så pass att jag är lite chockad än.”
Milo flinade och tog några popcorn. ”Nice när man känner så ändå. Men ja det går väldigt bra, fast hösten och vintern är ju verkligen då flest folk vill läsa också, så vädret hjälper till lite.”
”Men ja jag kan tänka mig det faktiskt, när hösten verkligen kommit igång med alla löv som ändrar färg och så får folk upp någon mysig bild av att sätta sig i en park och läsa?”
”Ja men typ exakt så”, flinade Milo. ”Och på vintern vill dom ha med någon bra bok hem för att kunna sitta under en filt med varm choklad.”
”Jag ska verkligen försöka komma in någon dag. Upptäckte faktiskt igår att jag måste ha tappat bort min första Harry Potter bok? Ville läsa om dom igen men den är helt borta. Har ni Harry Potter förresten?”
”Det har vi”, log han. ”Billigare än science fiction-bokhandeln till och med.”
”Men perfekt”, skrattade Viggo. ”Då kommer jag definitivt in.”
Det verkade som att det var slut på reklamen och dom vände båda uppmärksamheten framåt istället.
*
När Milo vaknade morgonen därpå och sträckte sig efter mobilen såg han det oöppnade sms:et.
[22:04 nytt meddelande- Emmy] godnatt <3 älskar dig.
Hur hade han kunnat glömma det? Dom skickade ju alltid ett sms på kvällen. Bitandes i läppen började han snabbt skriva ett svar men ångrade sig sedan för att ringa istället. Om en stund. Hon skulle troligast inte vara vaken än och han ville inte väcka henne igen.
”Hej”
”Hej”, log han och drog samtidigt fingrarna genom håret när han såg sig själv i spegeln. Det var inte riktigt torrt efter duschen än men det brukade fluffa till sig själv ganska bra. ”Du, förlåt att jag inte ens svarade igår. Jag var på bio och när jag kom hem skulle jag fixa med matlåda och sådär så jag glömde bara bort det mitt i allt.”
”Du behöver inte säga förlåt Milo”, sa Emmy. ”Jag skickade ett godnatt för att jag skulle sova, och du kanske inte ens låg i sängen då liksom.”
Men han borde också ha tänkt på det när han skulle sova. Vad hade han ens tänkt på? Kanske hade han bara somnat jättesnabbt. Han hade verkligen varit jättetrött.
”Ska du göra något kul i skolan idag?” frågade han istället.
”Ja! Vi ska flerfärga idag, alltså.. när man färger mer än en färg, men du förstod nog det av ordet”, skrattade hon. ”Jag hoppas på att få testa något mer färgglatt, det börjar bli tjatigt med kastanjebrunt och askblont.”
Milos blick fastnade på boken som låg på badrumshyllan – man kunde hitta minst en bok i varje rum i hans lägenhet, även om rummen i och för sig inte var så många – och han funderade på ifall Zacharias kunde tänkas gilla den också. Kanske.
”Milo?”
”Ja?”
”Tycker du det?”
”Förlåt, vad sa du? Jag missade nog.”
”Har du något te som är extra uppiggande?” frågade hon roat. ”Jag tror du behöver det. Nej men jag frågade ifall du tror att jag skulle kunna passa i vinrött hår? Alltså inte någon stark vinröd utan mer åt det dova hållet.”
”Det låter jättefint”, log han. ”Och ja jag tror också att jag behöver det. Men jag måste typ gå nu, eller jag måste börja klä på mig i alla fall. Vi hörs senare?”
”Ja absolut, ha det så bra. Puss.”
”Puss.”
Han plockade snabbt åt sig boken från hyllan och skyndade sedan vidare ut i hallen.
Förmiddagen hade varit lugn, så pass att han haft tid att sitta med en kund och dricka kaffe och diskutera den senaste boken hon läst. Till lunch hade han passat på att testa det nya sushi-stället och direkt bestämt sig för att han absolut skulle ta med sig Oskar dit nästa gång. Att hans storebror inte tyckte om fisk skulle inte vara något problem då Milo kunde intyga att den vegetariska var jättegod.
När en av hans kunder, kvinnan som köpt boken med det fina omslaget – och som dessutom hade älskat boken lika mycket -, var på väg att lämna bokhandeln mötte hon en av hans andra kunder i dörren och Milos leende spred ut sig över läpparna. Fastän det verkligen hunnit bli till en vana på bara två veckor så kände han sig fortfarande glatt överraskad när Zacharias kom in nästan varje dag.
”Hej”, log Zacharias och drog en hand genom sitt svarta och lite snöiga hår. Ingen mössa idag, men precis som igår en halsduk högt virad om halsen.
”Hej, hur är det?”
”Bra. Har det varit lugnt idag?”
”Ja väldigt faktiskt. Så det är kul att du kommer förbi.”
”Är det?”
”Ja, det är klart”, sa han nästan förvånat. Han kanske inte hade behövt oroa sig för att ha varit för på om Zacharias inte ens förstått att han var glad att han verkade trivas så bra i bokhandeln. ”Hur många kapitel har du kvar?” fortsatte han.
”Typ tre. Så blir kanske inte till så pratsamt sällskap.. Det skulle jag kanske inte kalla mig annars heller men..” Ibland trängde någonting igenom det där svaga leendet och blev till ett starkare. Han hade nog sett det en gång tidigare bara.
”Inga problem alls. Jag har faktiskt en bok till som jag tror att du kanske skulle gilla, om du vill ha någonting mer efter den där.”
”Du anser dig ha lyckats med ditt första försök alltså?”
”Det tror jag..?”
”Jag återkommer när jag läst klart den.”
Milo log roat tillbaks. ”Jag ska inte avslöja något om boken du läser - det här är till framtida försök - men om vi fokuserar på film igen; vill du att det ska vara lyckliga slut eller är det okej om typ.. huvudpersonen dör? Men att det var en stark story liksom?”
Zacharias vände på boken med korpen i händerna innan han såg upp. ”Jag tror inte på lyckliga slut.”
”Hur menar du..? Det finns ju många filmer med lyckliga slut? Att kärleksparet har fått varandra, eller att ett äventyr har lyckats och så vidare.”
”Ja det är lyckligt när filmen slutar ja. Men efteråt då? Vad är det som säger att något inte går åt helvete igen? Men att tittarna inte får se det?”
Än en gång lät det han sa väldigt dystert men samtidigt.. Man visste ju faktiskt inte. Han hade rätt i det. Det var såklart vad filmskaparen ville att man skulle tro efter att eftertexterna börjat rulla, men det var sant att historian fortsatte även efter att man som tittare inte fick se mer.
”Jag.. sätter mig och läser”, log Zacharias svagt och gick bort till fåtöljen.
”Sista kapitlet.”
”Förlåt, störde jag dig?” Milo ställde in två böcker i hyllan bredvid där Zacharias satt.
Han skakade leende på huvudet.
”Är det inte varmt förresten? Med halsduken. Jag fryser nästan jämt men inte här inne faktiskt.” Med kofta och sockor i och för sig.
”Nej, jo jag glömde den bara.” Han log svagt igen innan han virade av sig halsduken precis samtidigt som det plingade till från dörren.
”Hallå?” var det någon som sa och Milo styrde stegen ditåt.
”Hej!”
”Har du någon bok som skulle kunna passa en svärmor..? Jag hade inga som helst idéer på presenter men så kom jag på att hon ju i alla fall läser väldigt mycket.”
”Då låter ju det som en jättebra present”, log Milo. ”Vet du vad hon brukar läsa för någonting?”
Det hade varit en lätt svärmor att ta fram någonting till som han trodde skulle passa och det kändes extra bra när svärdottern sagt att han redan sänkt hennes stressnivå.
När han tittade bort mot Zacharias hajade han med ens till. Han satt med huvudet lutat i ena handen och boken i knäet, och på kinden som var vänd åt hans håll syntes en tydlig rodnad. Han mindes svagt att han hade sett någonting liknande första gången han varit in, men det hade varit någonting betydligt mer diskret. Han hade varit så inne i sina egna tankar att han ryckte till när Zacharias plötsligt såg upp. När han såg att Milo tittade mot honom drog han på munnen.
”Ditt försök blev godkänt.”
”Verkligen?” log han. ”Du gillade den?”
Zacharias reste sig upp och nickade. ”Jättemycket. Känns lite slöseri att jag inte läst på så många år.”
”Som sagt; det är aldrig försent att börja. Du.. vad har hänt..?” Han höjde handen mot sin egen kind och Zacharias leende försvann hastigt.
”Det är bara.. någon slags allergi. Eller vad man ska kalla det.”
”Allergi?”
”Känslig hud. Vad var det för mer bok du pratade om?”
Milo var tyst en liten stund men antog att han inte hade någon anledning att ifrågasätta honom. Det skulle ju nästan ha varit orättvist om han alltid hade sådär fin, slät hud som han lagt märke till första gången han tagit in hans ansikte. Han själv hade haft en hemsk period i sjuan då det känts som att alla världens finnar attackerat honom samtidigt och fått hela hans ansikte att blossa upp. Lyckligtvis hade det varit en kort period.
”Den här..”, sa han och gick iväg till disken och sin väska. Han plockade upp boken och gav den sedan till Zacharias.
”Det är en chansning. Men jag tror inte att du kommer att hata den i alla fall.”
”Tack. Oj.” Han böjde sig ner och räckte Milo ett plastkort. ”Det här ramlade ur.”
”Just ja, jag la inte ner det i plånboken, hade ju kunnat få leta länge när det hamnat där i. Jag var och hämtade mitt nya leg på lunchen. Tror aldrig att jag sett så ful ut.”
Zacharias drog återigen på munnen innan han bet tag i piercingen i läppen. ”Tvivlar. Få se?”
Han räckte något motvilligt fram kortet. Eftersom han ju egentligen var ganska nöjd med sitt utseende fick han väl skylla på kameran på polisstationen. ”Vad ser dåligt ut med det här..? Jag ser helt förbannad ut på mitt.”
Nu var det Milos tur att dra på munnen och han upprepade det Zacharias sagt. ”Få se?”
Zacharias tog fram sin plånbok ur jeansfickan och räckte honom ett eget plastkort. Han såg lite arg ut faktiskt, men han var fortfarande jättefin. Kanske att det var något år sedan, för håret var kortare.
”Men du är ju född exakt samtidigt mig”, sa han förvånat när personnumret fångat hans blick. ”Alltså samma år till och med.”
”Är jag?” flinade Zacharias till. ”Vad sjukt.”
”Verkligen. Men vilket gymnasium gick du på då?” Dom kanske hade setts förut utan att han kom ihåg det?
”Stenger.”
”Okej, jag gick på Grönhöjden, Natur”, fortsatte Milo och gav tillbaks Zacharias leg. ”Du då?”
”Sam”, svarade den andre och vände på boken Milo nyss gett honom.
”Jag funderade också på det först. Vad valde du för inriktning?”
”Jag..” Milo trodde först att han funderade och av någon anledning kanske hade glömt, men när fortsättningen kom förstod han att det nog istället varit en tvekan om han ens skulle berätta. ”.. valde ingen inriktning. Jag hoppade av gymnasiet i tvåan.”
”Åh jaha.” Det var inte alls vad han hade väntat sig och han visste inte riktigt vad han skulle fortsätta med. Det kändes inte riktigt okej att fråga ut honom om varför. Kanske hade han bara varit väldigt skoltrött eller så kanske han hade varit.. sjuk?
Zacharias verkade märka det och gav honom faktiskt ett litet leende. ”Antar att skolan inte funkar för alla.” Han vände på boken i sina händer igen. ”Jag kanske ska pröva den här då. Och se om du verkar ska lyckas igen.”
Milo flinade. ”Jag hoppas det.
”Har du misslyckats någon gång? Jag menar; med någon kund som kommit in och velat ha tips?”
”Inte så många gånger faktiskt. Men det har hänt; och en utav dom var jätteupprörd när hon kom in och undrade hur jag hade kunnat ge henne en bok där den manliga huvudkaraktären blev kär i en annan kille. Det var ju inte alls traditionellt och så vidare.”
Zacharias rynkade pannan något och Milo fortsatte innan han hunnit säga något.
”Jag vet, min reaktion också. Och ännu lite mer som jag fick hålla tillbaka.”
”Så du gav henne en traditionell bok istället? Där gentlemannen fick sin dam i nöd?”
Milo skakade flinande på huvudet. ”Så lätt ger jag inte upp. Jag gav henne en bok som handlade om människors lika värde och sa att hon fick den gratis till och med.”
Ett litet leende blev synligt på Zacharias läppar. ”Det var bra gjort.”
”Är du också envis utav dig?”
”Jag.. vet ärligt talat inte. Jag var det. Sen under en period så såg jag det nog som lättare att bara.. ja men att låta saker gå som dom går, för att det kan vara jobbigt att vara envis du vet?” Milo nickade och lät honom fortsätta. ”Men.. innerst inne är jag nog envis.”
”Det är det som räknas. Jag ska sluta ställa frågor och låta dig läsa nu.”
Zacharias flinade och strök den lediga handen genom sitt svarta halvlånga hår. ”Jag antar att jag får ge igen.”
”Det får du definitivt.”
”Favoritdisneyfigur?”
Milo såg upp från där han satt på huk bakom disken och la tillrätta alla papperspåsar innan han reste sig upp.
”Är det frågan du ger igen med?” frågade han roat Zacharias.
”Verkar så.”
Han såg ner på sina egna händer och funderade en stund. ”Jag tror att.. Jag gillar absolut Simba, men som liten var faktiskt min favorit Lumiere, du vet ljusstaken i Skönheten och Odjuret?”
Zacharias andades ut i ett litet skratt men tystnade ganska snabbt, nästan som att han blivit förvånad av att höra sitt eget skratt. ”Udda favorit ändå. Jag ger den förresten godkänt än så länge”, fortsatte han och la boken på disken.
”Då finns det alltså hopp”, flinade han. ”Du kan faktiskt låna hem den om du vill.”
”Okej.”
Han visste inte om det var något han inbillade sig eller om Zacharias verkligen tog ett steg bakåt. Kanske hade han trott att..
”Du får fortfarande gärna komma hit såklart. Jag tänkte mer att jag själv skulle ha blivit frustrerad om jag inte kunde fortsätta läsa när jag ville.”
Och han hade inte någon som helst oro över att Zacharias skulle sno någon bok och inte komma tillbaks med den. Han hade trott att han varit en rånare.. Tanken kändes så absurd nu.
”Tack, snällt.” Han la i boken i sin väska och log lätt. ”Hejdå.”
17 år.
Han hoppade av skolan. Han såg ingen mening med att gå där. Betygen var obefintliga. Han orkade inte bry sig när det bara gick åt helvete ändå. Han behövde inte skolan och skolan behövde inte honom.
Han flyttade hem till en annan kompis. Lukas. Det funkade bra, han kände sig nästan glad ibland och på något sätt trodde han att saker ändå skulle ordna sig. Bara för att det nästa dag skulle kännas förjävligt igen. Han kunde inte hantera alla känslor – det blev gång på gång för mycket.
Och så var det hon. Nathalie. Som det kändes så bra med men som Lukas också tyckte om.
- - - - - - - - - - - - -
Det hade blivit som en slags trygghet. En trygghet han egentligen inte vågade lita på, en trygghet han egentligen inte ens ville känna. Samtidigt var det en otrolig lättnad. Milo kändes trygg. Och han hade inte frågat mer om rodnaden på hans kind. Zacharias var så tacksam för det.
Hemma, sittandes på den stora bäddade sängen la han bokmärket – i form utav visitkortet – tillrätta innan han slog ihop boken och la den i väskan. Värken i magen som han lyckats låta bli att känna under större delen av dagen gjorde sig påmind och blicken föll som så ofta ner till vänstra armen. Den värsta. Nu täckt av en långärmad tröja.
När dörren i hallen öppnades var han för stunden bara lättad att någonting störde hans allt mer virvlande tankar.
En timme senare halvlåg han i soffan bredvid Jimmy. Med den andres fingrar mjukt strykande genom håret. Men det han kände tydligast var den fortfarande smått hettande smärtan över kinden.
”Vad tyst du är.”
Zacharias vände upp ansiktet mot Jimmy och la handen om hans nacke innan han mötte hans läppar. Han orkade inte med ifall dom skulle prata. Något blev alltid fel, och han orkade inte ikväll. Han orkade inte alls.
”Jag älskar dig.”
Zacharias slöt ögonen innan dom få och tysta orden lämnade hans läppar. Nästan som en viskning bara. ”Nej det gör du inte.”
”Vad sa du?”
”Inget.”
|
| Kommentarer | | Vapor - 16 jan 18 - 17:00 | Inte så lätt att hålla tankarna borta från en mörk snyggo, lätt hänt så hoppas inte Milo har allt för dåligt samvete. Tycker lite synd om Emmy dock, hon verkar så gullig. De verkar gulliga med varandra, Milo och Emmy! :3
Och jag är lite relationen mellan Vigg ooch Milo och typ fnissar åt den, haha.
Däremot Zachaias kille.. verkar inte riktigt riktig. Hoppas Zacharias försvinner därifrån illa kvickt. | | arbok - 28 dec 17 - 21:56 | Nu kanske jag är lite elak mot stackars Emmy, men att hon redan råkat bli lite bortglömd för att Milo tänker för mycket på Zacharias... :)))) hehehe. Nej men, alla kan glömma svara på sms, men det verkar som att det är mycket Zachariastankar som rör sig i Milos huvud. Cant blame him, tho. Hade också varit fundersam om det kom ett mörkt moln till kille som läste böcker och gömde rodnader på kinden.
Jag tänkte hela tiden att de var födda på samma dag, men vad kul att de båda fick reda på det :D Är lite nyfiken på vilket datum det är (för stjärntecknets skull för jag är en sån där noob. Heh).
Och Zacharias kille… är ju lättare sagt än gjort att lämna någon som behandlar en illa, men Zacharias får ju gärna dumpa honom och fly till en kompis igen eller något :( urk. |
|
|
|
