let me into your story - [del 4½] - Z |
jag döper den här delen till 4½ då jag inte riktigt ser det som ett helt eget kapitel men ändå tycker att det passar bättre för sig själv ^^
15 år.
Han var så arg. Hela tiden var han arg. Oftast bara inne i bröstet. Men ibland blev det för mycket ilska och han exploderade och lät orden komma ut. Att det inte var okej. Att han hatade honom. Att han hatade henne. Att han hatade dom båda. Att han skulle ringa polisen.
Som att han skulle våga det. Som att han inte dom få gångerna någon kompis märkte och frågade sa att han ramlat på skateboarden. Eller något annat trovärdigt men samtidigt så jävla uppenbart att det var lögner.
´Han menade det inte.´, sa hon.
´Men ibland beter du dig lika illa, varför ska du käfta emot sådär?´
16 år.
Han pallade det inte längre. Han var så jävla trött på allt. Han var trött på att vara rädd, arg och att vänta, vänta, vänta på att något skulle bli bättre men som han visste aldrig skulle bli det. Han fixade det inte en dag till.
Han packade det nödvändigaste och drog.
Han hade många kompisar så det var inte ett problem med vart han skulle ta vägen, problemet var att han inte visste exakt vad han skulle säga.
´Kan jag.. bo här ett tag? Det funkar inte hemma.´ Det hade inte behövts mer än så. Att han hade det ´jobbigt hemma´ var ingen hemlighet. Hemligheten var att ingen visste exakt hur jobbigt det var. Hans kompisar fattade (fast egentligen fattade dom ju inte alls) och deras föräldrar antog att han bara var en frustrerad och upprorisk tonåring.
16 år.
Ärren blev fler. Det var inte längre för att döva skrik eller ömmande blåmärken. Det var för att han inte visste vad han skulle göra med sig själv; med ångesten i bröstet som bara växte. Vissa dagar var han bara lättad och började se framåt och planera. Vissa dagar försökte han bara ta sig igenom skolan och jobbiga läxor precis som alla andra. Och vissa dagar tappade han helt sig själv och kände sig så fruktansvärt jävla ensam. Allt kanske verkligen var hans fel.
16 år.
Den tidigare perioden då han hållit tillbaka så mycket. Då när han varit tyst och rädd och försökt låta bli att ens tänka började på något sätt att slå tillbaka. Han var inte tyst om någonting längre. Han ifrågasatte lärare utan någon som helst anledning, för saker han inte ens brydde sig i. Han hamnade i slagsmål med andra elever. Med kompisar. Han provocerade fram det, andra gånger var det totalt oförtjänt.
|
|
|
|
