Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

För alltid

Jag hade precis kommit fram till basen. När jag klev ut ur bilen stod han plötsligt där. Rakt framför mig. Hans bruna ögon var vakna och fokuserade och inramades av långa ögonfransar. Hans ansikte var vackert skulpterat med markanta drag och en rak näsa. Hans hår var kort snaggat. Han var lång, minst ett huvud längre än mig och musklerna spände under hans gröna tröja. Han var min befälhavare, John Smith. Han nickade mot mig, och började sedan prata med överbefälhavaren som stod bredvid honom.
”Ni kommer under inga omständigheter att få följa med på något uppdrag förrän jag anser att ni klarar av det, och det ska ni få bevisa idag”. Han pekade mot en hinderbana. ”Det här kommer bli ert test”. En ung kille bredvid mig med rött hår gjorde misstaget att påpeka att vi redan har genomgått prövningar och blivit kvalificerade. Smith spände ögonen i honom, hans blick var iskall. ”Ditt namn?” ”Filip Steel, sir, ”svarade han med svag röst. ”Filip Steel, tror du inte att jag vet om det? Eller du kanske tror att jag är korkad?” ”Självklart inte, sir.” ”Varför ifrågasätter du i så fall en order?” Det blev alldeles tyst och Filips ansikte antog samma färg som hans hår. ”Jag vet att ni alla genomgått prövningar, men från och med idag är det jag som har ansvaret för er. Ni har ingen aning om vad som väntar er där ute, och ni kommer inte att få sätta en fot utanför basen förrän ni bevisat att ni kommer att klara av det. Förstått?” ”Ja, sir” svarade vi alla i kör.
Jag visste att alla männen runt omkring mig underskattade mig. Ingen av dem ansåg att det här var en plats för kvinnor. Av de 750 soldaterna som fanns i den här basen var det bara 7 kvinnor, och en av dem var jag. Men jag hade kämpat hårt för att komma hit, och idag var det dags för mig att bevisa för alla andra att jag hörde hemma här. Så när signalen gick sprang jag fort fram till det första hindret. Min smala och smidiga kropp gjorde det lätt för mig. Jag dök snabbt mer på marken och ålade mig fram.
Jag var bland de första när vi kom fram till slutet av banan. Det var först då som jag såg vad som väntade. Precis innan mål hade erfarna soldater ställt upp sig för att hindra oss, och framför mig stod min egen befälhavare. Efter någon sekunds chock så började min hjärna fungera som vanligt igen. Jag tvingade mig själv att se honom som vilken annan motståndare som helst. Så jag gjorde precis som alltid, jag försökte hitta min motståndares svagheter. Det var svårt att upptäcka den med honom och det var först efter att han slagit sitt första slag, som träffade mig i magen, som jag upptäckte den. Han tog ett steg fram med höger fot innan han slog. När han tog nästa steg var jag beredd, jag duckade för slaget som var tänkt mot mitt huvud. Det fick honom att förvånat titta upp, det hade han inte väntat sig, och den sekunden var allt jag behövde. Jag fick in ett knä i skrevet, och efter det ett slag mot hans huvud som var hårt nog för att få honom att tappa medvetandet under några sekunder och han föll till marken. Jag sprang mot mål men insåg att jag inte skulle vinna. Sam stod redan där. Och besvikelsen sköljde över mig.
Trots att jag inte vann så såg jag förundraden i Smiths blick efter att han återhämtat sig efter slaget. Det var nu han för första gången talade med mig. ”Hur visste du?” frågade han. Jag förstod inte vad han menade, så han förtydligade. ”Hur visste du att jag skulle slå”. Jag förklarade för honom och han tittade mig djupt i ögonen innan han sa: ”uppmärksam”. Det var inte mer än ett konstaterande, men det var det närmaste en komplimang jag hört honom säga. Jag log mot honom innan jag vände och gick där ifrån.
Efter det blev Smith den jag spenderade mest tid med i lägret. Vi tränade och åt tillsammans. Jag lärde känna en man som var så mycket mer än bara en duktig befälhavare. Han var omtänksam, osjälvisk och fylld av liv. Han blev min vän.
Sparken i min mage och luften som trycktes ut ur mina lungor får mig att ryckas tillbaka till verkligheten. ”Var är de?”, frågar han på bruten engelska. ”Berätta för mig”. Ännu en spark, den här gången i sidan. Smärtan kommer, men jag vägrar skrika. Jag vill inte ge honom den tillfredsställelsen. Så jag pressar bara ihop mina läppar. ”Berätta var de är, din jävla hora!” Att han börjar tappa humöret får mig att känna mig lite bättre, men sen ser jag handen komma farande. Slaget träffar mitt huvud och det svartnar framför ögonen.
Jag hade aldrig tidigare låtit en man röra mig avsiktligt, men nu satt jag här på hans säng, med honom på huk framför mig. Han strök försiktigt bort mitt hår från mitt ansikte, och torkade bort blodet med en fuktig trasa. ”Är du okej”. Hans röst var vänlig. Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag nickade bara. ”Jag ska se till att han slängs ut ur armén”. Han lät nästan arg, och hans ögon blixtrade. ”Gör inte det, det kommer bara bli ännu värre. Alla kommer att se ner på mig ännu mer”. Jag tittar bedjande på honom. ”Men kan du i alla fall sova någon annanstans?”. ”Så att de får ännu en anledning att påpeka att jag inte hör hit, nej tack. Och var skulle jag sova förresten?”. ”Du skulle kunna sova här”. Hans ord chockar mig, men de verkar chocka honom själv ännu mer. ”Jag tror inte det vore så passande” svarar jag leende.
Jag skriker, jag kan inte hålla igen längre. Mannen framför mig skrattar. Han är nöjd. Ärret som sträcker sig från det vänstra örat ner till hans mun gör att hans flin liknar en fruktansvärd grimas. ”Jag kommer inte sluta förrän du berättar var de är”. Jag vill berätta, men jag kan inte. För i så fall skulle de döda alla i lägret och den tanken var det enda som gjorde ondare än vad jag nu utsattes för. Han pressar sin hand mot stället under mitt högra revben där kulan fortfarande sitter kvar. Jag skriker igen. Det värsta är att jag inte kan kämpa emot. Mina armar är ihop snörade och repet sitter fast i en krok uppe i taket. Mina ben bär mig knappt längre. Men jag stirrar honom djupt i ögonen och säger: ”dra åt helvete”. Hans ögon blixtrar, och han slår, gång på gång.
När jag för första gången fick lämna basen för att bege mig ut på ett uppdrag var jag lika uppspelt som ett barn på julafton. Men samtidigt var jag både nervös och rädd. Jag hade verkligen ingen aning om vad som väntade mig. Gruppen röde sig försiktigt fram, alla var på helspänn. En liten flicka, som inte kan ha varit mer en sju år, vinkade. Hennes hy var mörk och hennes hår doldes av en sjal. Jag vinkade försiktigt tillbaka. Vi gick mot ett hus uppe på en kulle. Nedanför huset fanns ett minfält. Vårt uppdrag var att evakuera personerna som bodde i huset till en säkrare plats.
När vi kom fram var det ingen där, huset var tomt. Fönster var sönderslagna och dörren stod öppen. Vi genomsökte ändå området och samlades sedan framför huset. Vi skulle precis bege oss därifrån när en explosion fick marken under oss att skaka. Den lilla flickan låg orörlig på marken nedanför huset, hennes ena ben var bortsprängt. Det var en fruktansvärd syn.
Jag började springa. Jag hörde Smith ropa på mig, men jag lyssnade inte. Jag visste bara att jag måste rädda henne. När jag närmade mig området där jag visste att minorna fanns la jag mig försiktigt på mage. Jag ålade mig sakta framåt, precis som jag lärt mig att man ska. Det gick inte fort och pulsen dunkade i mina öron. Jag var så rädd att hela min kropp skakade, men jag stannade inte. Jag fortsatte framåt. Till slut nådde jag flickan och lättnaden sköljde över mig när jag såg att hon andades.
Jag vände mig om och såg att alla andra stirrade på mig. De stod ungefär femtio meter bort. Smith såg rosenrasande ut. ”Hon lever” skrek jag. Det var först nu som jag kom på det stora problemet. Hur skulle jag få henne där ifrån? Jag förbannade mig själv för mitt misstag. Jag kände på min uniform, jag hade ett rep. Att knyta fast henne i det skulle vara riskabelt för oss båda, men hon hade inte mycket tid kvar. Så jag lindade min jacka om den stump av hennes ben som fanns kvar för att minska blödningen, och sen band den ena änden av repet om flickans midja och den andra runt mig själv. Jag började åla mig tillbaka. Det var tungt och jag svettades. Men inte bara på grund av flickans tyngd utan också av rädsla. Jag visste att det här skulle kunna vara det sista jag gjorde. Vägen tillbaka kändes olidligt lång och mina armar värkte av ansträngning, men tills lut var jag framme. Där väntade de andra på mig, och de tog hand om flickan. Själv låg jag bara kvar på marken, helt uttömd på krafter.
När vi var tillbaka i lägret tog Smith min arm och drog iväg mig mot hans tält. Direkt vi kommit innanför dörren började han skälla på mig. ”Vad i helvete tror du att du håller på med? Du hade kunnat dö.” Jag orkade inte tjafsa emot honom utan stod bara där och tog emot hans utskällning. Jag förstod att han var arg, men inte varför han var så arg. Jag räddade ju trots allt flickans liv. Plötsligt blev han tyst, och jag upptäckte hur nära han stod. Jag tittade upp och mötte hans blick. ”Jag har aldrig träffat någon som du. Som är så impulsiv och riskerar sitt eget liv utan att tveka för att rädda andra. ”Han lutade sig fram, men jag backade. ”Jag tror att det här är emot reglerna”. Jag backade ända tills jag stod tryckt mot väggen. ”Vissa regler är till för att brytas” sa han och tog ett stort steg fram och pressade sina läppar mot mina.
Allt gick så fort fram, men samtidigt var det så självklart. Det gick från vänskap till förälskelse på bara en sekund.
Han drar kniven utmed min ram, om och om igen. Blodet droppade ner på det kalla stengolvet. ”Jag låter dig gå om du berättar var de är”. Tanken är så lockande, att slippa undan den här tortyren, men jag kniper ihop läpparna ännu mer. Han tar tag om mitt ena finger och bryter det. Jag skriker. Smärtan dånar i mina öron och tårarna rinner från mina kinder. ”Snälla”, är allt jag kan säga, men mannen framför mig vet inte vad barmhärtighet är. ”Du vet att de aldrig kommer att hitta dig, de kommer inte ens att försöka. Det är aldeless för riskabelt”. Är det sant? Jag känner förtvivlandet inom mig växa. Men jag måste fortsätta kämpa, om inte annat för Smiths skull. För honom var jag tvungen att andas och för honom måste mitt hjärta fortsätta slå.
Han gjorde tecken att vi skulle vara tysta och sprida ut oss. Vi gjorde som han sa och jag fann en bra position uppe på en stor sten men bakom ett träd. Platsen gjorde det möjligt för mig att hålla uppsikt över hela gläntan. Jag hörde mitt eget hjärta slå. Vi var tillsagda att avvakta med eldgivningen tills vi fått klartecken. Jag såg mig omkring, men kunde inte urskilja något ovanligt. Allt såg fridfullt ut: de lila blommorna i gläntan, fåglarna som sjöng och den svala brisen som smekte min kind. Jag var tveksam till om de verkligen kunde vara där på andra sidan. Kanske vi fått felaktiga uppgifter.
Det kunde ha gått sekunder, men likväl timmar. Det var fåglarna som avslöjade dem. Helt plötsligt hade de slutat sjunga, och den tryckande spänningen i luften gick nästan att ta på. Och sedan kunde jag se honom. Och jag kunde inte röra mig, inte andas. Jag blev en staty. Rädslan förlamade mig och jag kunde inte tänka klart. Men det var inte för mitt eget liv jag var rädd, utan för hans. Tjugo meter snett bakom Smith satt en man hukad med sitt gevär, och siktade på honom. Skottet brann av och träffade honom i bröstet. Han föll baklänges och Smith vände sig om. Jag stirrade förundrat ner på geväret i mina händer och tittade sedan upp och möte Smiths blick. Jag såg skräcken i hans ögon, för han visste vad det här betydde. Jag hade precis röjt min position. Smärtan spred sig i min kropp när jag blev träffad och föll ihop. Det sista jag såg var Smith som så fort han kunde försökte ta sig till mig, men det var för sent. Mannen med ärret var redan där och lyfte upp mig över sin axel.
Jag är så trött att mina ben inte länge bär och jag faller ihop ännu en gång. Men varje gång jag fallit drar han upp mig i håret och slår mig på nytt. Allt jag vill är att det ska ta slut. Jag har gråtit tills jag inte längre har några tårar kvar, och skrikit tills min röst har försvunnit. Hela jag är sönderslagen, och inte ens mina tankar fungerar som de ska.
När han äntligen låter mig ligga kvar på marken känner jag tomheten spridas inom mig. Jag kommer att dö. Insikten träffar mig hårdare än alla slag jag mottagit och paralyserar mig. Jag ser en strimma ljus och tänker, nu är det slut. Ljuset växer och växer, och förblindar mina ögon som är så vana vid mörker. Men min smärta försvinner inte. Plötsligt brinner ett skott av och en ljudlig duns hörs. Jag hör hans röst säga mitt namn, och det är nog det ljuvligaste jag någonsin hört. Jag känner hans armar om mig och han drar upp mig i sin famn. Hans våta tårar droppar ner i mitt ansikte och jag vill trösta honom, men jag kan inte. ”Stanna hos mig, du måste stanna hos mig” säger han. Hans röst är så vacker och allt jag vill är att se på honom och lova honom att jag inte ska någon stans. Men mörkret sluter sig kring mig och allt jag kan göra är att tänka: för alltid.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
emki
20 dec 17 - 01:21
(Har blivit läst 202 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord