Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Bakom stängda dörrar

Ett stort, vitt hus som var omgivet av en trädgård där leksaker trängdes huller om buller med vackert, prydligt ordnade rabatter. Ett hus där två föräldrar, en mamma och en pappa, stod på altanen och skötte om grillningen och dukningen tillsammans. De två äldre döttrarna hade slagit sig ner vid bordet, tjafsade om någon småsak men log ändå stort när den många år yngre lilla flickan kom ut genom altandörren. En liten flicka med ljust, lockigt hår och en pippiklänning på sig. Utifrån sett familjen alla drömmer om att tillhöra: en familj med pengar, vackert hus och med leende ansikten. En familj som verkade ha allt.
Hon tittade upp från köksbordet, oroade sig genast för vilket humör hon skulle se i ansiktet som skulle komma in genom dörren. Hade det varit en bra dag skulle allt vara lugnt, men annars var hon tvungen att passa sig. Det var en svår balansgång som den äldsta dottern försökte klara av, som ibland misslyckades. Det värsta var att hon inte visst vad hon skulle göra då. Skulle hon slå tillbaka? Skrika tillbaka? Eller skulle hon helt enkelt börja gråta och hoppas att det skulle väckte medkänsla? Hon hade prövat allt, men ingenting hade någonsin fungerat.
Plötsligt satt hon där, med vätskan rinnande ner i ögonen på henne. Trots att det bara var juice brände förnedringen inombords, men starkast av allt var ledsamheten och rädslan. Vad skulle ske nu? Skulle hon bli lämnad ifred? Eller skulle hon få utstå slag som så många gånger förr? Skulle det vara ord som hon skulle få ta emot, ord som skadade henne lika mycket som slagen fast de inte syns efteråt. Orden lämnade inga märken, men trots det levde de alltid kvar inom henne. Ingen skulle någonsin kunna få henne att glömma, kanske skulle det sluta göra lika ont, men försvinna skulle de aldrig göra. Hon satt blickstill, i hopp om att hon inte skulle lyckas göra något mer som kunde reta upp eller irritera. Den dagen fungerade det. Den dagen kom inga slag eller ord. Så fort hon blev lämnad ensam vid köksbordet så gick hon fram till slasken för att skölja bort juicen hon fick hälld över sig för att hon log på fel sett, eller kanske inte log alls, hon mindes inte. Det enda hon visste var att hon måste ha gjort någonting fel.
Mamman till den perfekta familjen mottog ett samtal, som så många gånger förr, från sin äldsta dotter. Hon visste vad som väntade men hon visste inte heller vad hon skulle kunna göra åt det. Hon svarade som alltid, men kände en blandning av irritation och hjälplöshet när hon hörde sin dotters ledsna röst. Dottern bönföll sin mamma att komma hem. Hon förklarade att de hade bråkat igen och att hon inte visste vad hon skulle göra. Mamman lyssnade på sin förtvivlade dotter, försökte förstå vad det var som hade hänt, men istället för att inse sa hon: vad gjorde du då? Du måste ha gjort något för att det ska ha blivit såhär. Dottern tog till sig av vad hennes mamma sa, för hon hade hört det så många gånger förr att det måste vara sant.
Dottern kände sig så hjälplös där hon stod, tittade bort mot rummet som borde tillhöra en person vars armar ville krama om henne och vars mun skulle säga att hon var älskad. En person som skulle ge henne trygghet och säkerhet, en person som tillhörde hennes familj. Men istället tittade hon mot ett rum där personen som fick henna att känns sig som allra mest osäker bodde, som kunde få henne att känna sig så liten och tillintetgjord. Istället för att bara känna kärlek och värme för sin två år yngre lillasyster, kände hon rädsla.

Hoppas ni gillar den, har varit borta väldigt länge från skrivandet men känner att jag saknar det och behöver det igen.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
emki
20 dec 17 - 01:17
(Har blivit läst 489 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord