let me into your story - [del 3] |
Veckan hade fortsatt bra. Utan snöstorm hade det dessutom varit en jämnare ström av kunder. När Milos larm började ringa på fredag morgon kändes det däremot allt annat än bra. Det var inte larmet i sig – han var ganska duktig att komma upp på morgonen – utan huvudet. Han hade börjat känna sig förkyld igår och trots några extra koppar te hade han inte kunnat hålla det halsonda borta. Nu kändes också huvudet alldeles tjockt. Kanske borde han stanna hemma.. Men tanken på att kunder – nya som gamla – skulle mötas av en stängd dörr kändes jobbigare än han hade trott och han bestämde sig tyst för att göra ett försök. Skulle det bli mycket värre under dagen så kunde han alltid stänga och gå hem. Det var bättre än att ge upp redan innan han försökt. Någonting kittlade hans nakna fötter utanför täcket och ett leende letade sig fram på hans läppar.
”God morgon på dig också”, sa han hest och sträckte ut armen för att kunna stryka sin katt över pälsen när han sträckte ut sig över hans ben. Gabriel hette han, och var alldeles svart förutom en vit fläck under vänstra örat. Han mindes fortfarande att sonen till paret han köpt Gabriel av hade tyckt att han var mycket fulare än sina syskon just på grund av fläcken. Och det var i samma stund som han sa det som Milo bestämde sig för att det var just honom han ville ha.
”Vi måste verkligen gå upp nu..”, suckade han efter att ha kliat Gabriel bakom örat en stund. ”Eller jag, i alla fall.”
Det snurrade till lite i huvudet när han till sist reste sig upp och lämnade den varma och mysiga sängen, och golvet kändes alldeles kallt under hans fötter.
Hans lägenhet var inte stor alls och om han och Emmy skulle flytta ihop någon gång skulle dom nog kanske vilja flytta till någonting större. För honom var den dock perfekt, särskilt när den var utformad på det sättet att den hade lite ojämna väggar och snedtak. Han gillade att det inte var helt perfekt med öppen planlösning och enorma fönster. Karaktär kallades det kanske.
[07:04 sänt meddelande] hej, den där lunchen vi pratade om att vi skulle få till i veckan? Ska vi försöka idag? Jag är typ sjuk så kan inte garantera något, men preliminärt?
Som för att poängtera det lite extra hostade han precis efter att ha skickat iväg sms:et till Oskar och tog sedan några stora klunkar te. Ibland kände han sig som någon gammal tant som hade koll på precis vilka olika teer och kryddor som sades hjälpa mot olika åkommor, men om nu citronmelissen skulle hjälpa mot huvudvärken så fick det väl vara värt att vara lite tantig då.
Med en stor halsduk virad nästan enda upp till näsan och en stickad mössa neddragen över det vita håret skyndade Milo fram längs dom snötäckta gatorna. Han hade hunnit ångra sig minst tre gånger att han valt att göra det där försöket, men när han väl stängt dörren om sig in till bokhandeln och gjort iordning sig ännu en kopp te så kändes det inte fullt lika farligt. Det skulle nog gå fint.
[07:52 nytt meddelande- Oskar] Förlåt att jag glömt av det! Men ja idag blir perfekt. Jag kan komma förbi dig vid tolv då? Om du inte ligger hemma och är sjukling då ;)
[07:53 sänt meddelande] kan nog se till att smitta dig innan :)
Precis när han gick runt disken öppnades dörren och han log stort när han såg att det var Maj.
”Hej.”
”Hej vännen”, log hon tillbaks och borstade av sina snöiga vantar mot varandra innan hon tog av sig dom. ”Hur är det med dig?”
”Br-” Han harklade sig. ”Bra.”
”Men du låter ju alldeles hes Milo. Är du sjuk?” frågade hon och såg sådär orolig ut som ens mormor eller farmor kunde göra.
”Nejdå. Lite grann bara.”
Hennes blick sa att hon inte alls trodde på honom och fastän hennes händer borde vara väldigt kalla kändes dom istället behagliga när hon tog tag om hans. Kanske kände även hon någonting för hon sträckte upp handen mot hans panna och såg bekymrat på honom.
”Du har ju feber Milo.”
”Det är ingen fara. Jag bara.. Kände inte du också så? Att du inte skulle vilja låta någon komma hit och få vända utanför dörren? För att det kanske just den dagen skulle kunna vara någon som verkligen behövt komma in?”
Maj såg leende på honom och nickade sedan. ”Många gånger.”
”Och du stannade väl inte hemma?”
”Inte en enda gång.”
Milo flinade och vände sig om för att göra en kopp kaffe åt henne. Då kunde hon i alla fall inte klaga över att han gjorde precis samma sak.
”Tänker du på någon särskild?”
”Vadå?” frågade han och vände sig om mot Maj igen som plockade med några böcker som låg på disken.
”Du sa att det kanske verkligen var någon som kunde behöva komma in?”
”Jaha, nej egentligen inte. Det var Kerstin för några veckor sedan, det var årsdagen för när hennes man dog och.. Hon var här nästan hela dagen”, sa han och kände sig en aning nedstämd bara av att tänka tillbaks på det. Han kunde såklart erbjuda sällskap och bokhandeln i sig, men han hade ju inte kunnat göra något åt den djupaste sorgen. ”Sen var det en.. Fast nej det var nog inget speciellt egentligen”, ändrade han sig och la i två sockerbitar innan han räckte henne koppen.
”Jo få höra?”
”Det var in en kille tidigare i veckan och han passade verkligen inte in. Och jag vet egentligen inte vad han gjorde här för han verkade inte så väldigt intresserad av böckerna utan mer.. Det hade nog inte spelat någon roll vad det var i hyllorna liksom, han skulle ändå ha gått längs dom på samma sätt.”
”Han kanske hittade hit av en slump och var nyfiken på vad det var för ställe?” föreslog Maj.
”Jag vet inte.. Det var någonting med honom bara.”
”Men han har inte kommit tillbaks?” frågade hon och rörde runt i koppen.
”Nej. Det gör han nog inte heller.”
Kanske hade det undermedvetet stört honom att han inte fått reda på någonting alls om honom. När han sa hej till någon så brukade det alltid leda vidare till något slags samtal. Med den svarthåriga killen hade det bara blivit ett ´letar du efter något särskilt?´ och ett kort ´nej.´ Han var faktiskt bara en kille som ägde en bokhandel och inte en psykolog eller något, men han intresserade sig verkligen för människor. Kanske var han för nyfiken för sitt eget bästa ibland som så gärna ville veta allas bakgrundshistoria eller bara hur deras nuvarande liv såg ut.
För dom kunder som kom in under förmiddagen blev det en trevlig överraskning att Maj var på besök, och Milo lät henne tacksamt ta över i kassan en stund så att han själv kunde sätta sig och vila. Envis som han var stannade han dock kvar, och när Oskar hade sms:at strax innan tolv för att höra så att han fortfarande var på benen så hade han alldeles nyss slagit in böcker åt en farmors nio barnbarn och känt sig alldeles kallsvettig när han knutit fast det sista snöret.
”Du lär ju ha smittat ner alla dina kunder”, flinade Oskar medan Milo tog på sig lager och åter lager av kläder innan han nös både tre och fyra gånger.
”Äh, jag har hållit mig på någorlunda avstånd”, flinade han tillbaks. ”Det var inte ens så här illa på förmiddagen. Vart ska vi?”
”Vad är du sugen på? För mig spelar det inte så stor roll.”
Milo såg till att låsa ordentligt innan dom började gå längs den folktäta gatan som mest kantades av caféer och butiker av olika dess slag. Restaurangerna höll till på dom större gatorna.
”Helst något varmt i alla fall. Annars hade jag gärna testat det nya sushistället..”
Valet föll på stans food court där Milo valde en thaiwok och Oskar en pizza.
”Har du några planer för helgen?” frågade hans storebror och drog av sig sin svarta dunjacka innan han högg tag i sina bestick. ”Eller det var kanske en taskig fråga.”
Milo log smått roat. ”Ja jag lär väl ligga i soffan och titta på teve tillsammans med Gabriel. Men jag hade inga direkta planer innan heller, så det gör inte så mycket.” På ett sätt var det väl tur att han blivit sjuk den här helgen och inte förra när Emmy varit hem. ”Du då?”
”Oliver vill ha en wingman till krogen, så jag ställer förmodligen upp på det.”
Milo snurrade upp lite pasta på gaffeln och såg snett leende på Oskar. ”Ni ska inte vara varandras wingmen då?” Även om Oskar var dryg ibland – det hörde väl storebrorsor till oavsett hur gamla man var – så var han en jättefin kille och han borde absolut kunna hitta sig en trevlig flickvän. Om han slutade älska sitt ungkarlsliv så mycket vill säga.
”Brukar inte behövas någon hjälp för att hitta något tillfälligt”, sa han och drog själv roat på munnen innan han vek ihop en stor pizzabit.
”Måste det vara tillfälligt då?”
”Nej Milo, det måste det inte. Men jag gillar tillfälligt. För nu i alla fall.”
”Det har varit ´nu´ jättelänge. Skulle du inte vilja ha någon att komma hem till typ?”
”Hallå du bor ju inte ens med Emmy. Och det är väl inte så att ni verkligen bestämt er för att flytta ihop när hon är klar med skolan heller?”
”Nej men.. vi är arton och nitton. Du är snart 24.”
”Vadå så jag är så pass gammal att jag borde settle down typ eller?” flinade han. ”Det är ju nu jag peakar och ska leva livet. Åtminstone tills att jag är 25. Sen kanske jag kan börja fundera på det.”
”Du är hopplös”, log han. ”Var den god eller?” nickade han mot pizzan. Det hade låtit både märkligt och gott med fikon och avokado som topping.
”Ja asgod faktiskt. Smaka om du vill. Men tror du att du och Emmy kommer gifta er och vara tillsammans hela livet liksom?”
”Jag.. Ja? Eller, det måste jag väl tro? Skulle väl vara konstigt om man var tillsammans med någon men inte trodde på det fullt ut”, funderade han och sträckte sig efter en pizzabit från Oskars tallrik. Men ärligt talat hade han inte funderat så långt. Gjorde det honom till en dålig pojkvän? Han var ju kär i Emmy och han kunde inte föreställa sig varför dom skulle göra slut, men tanken att dom skulle flytta in på något ålderdomshem tillsammans hade inte direkt slagit honom. Fast å andra sidan vore det kanske inte heller sunt att sitta och tänka på sånt när man inte ens var tjugo.
”Hade du inte ont i huvudet sa du? Då ska du nog sluta grubbla. Även om det är lite gulligt att du gör det”, skrattade Oskar. ”Jag menade det mer ironiskt, att det inte är nyttigt att planera så långt fram. Man tar dagarna som dom kommer istället?”
Dom var väldigt olika men samtidigt var det också det han gillade. Och ibland störde sig på. Som det alltid hade varit alltså. Men han visste väldigt säkert att han inte skulle velat ha någon annan storebror än den som satt mitt emot honom.
När klockan närmade sig halv 3 och Milo fortfarande inte haft en enda kund sedan han kom tillbaks efter lunchen så ångrade han sig att han inte lyssnat på Oskar som sagt att han borde gå hem istället och lägga sig i sängen. Eftersom ingen kom in i bokhandeln skulle det heller inte ha fått vara någon som behövt vända vid dörren ifall han gått he-
Det kändes som en väldig lättnad när det faktiskt plingade till från dörren, och när han såg vem det var byttes lättnaden istället ut mot förvåning. Det var han. Den här gången var Milo inte tyst utan såg mot honom från bakom disken.
”Hej.”
Den svarthåriga killen – med mössa även den här gången – såg upp och verkade tveka i någon sekund innan han lätt höjde på hakan i något som han antog skulle föreställa ett tyst hej. Milo visste inte varför men av någon anledning kände han sig glad att han kommit tillbaks. Nu när han hade släppt tanken på att han skulle vara en potentiell rånare. Precis som förra gången började han långsamt gå längs en utav bokhyllorna och Milo passade precis som förra gången också på att studera honom lite extra. Hans axlar var lätt uppdragna som att han frös – men om så verkligen var fallet borde han ha klätt sig varmare. Kanske hade han tidigare varit – eller fortfarande var – obekväm med att vara lång och därför hade lite sämre hållning. Eller så var han bara typen som inte tyckte det var så himla viktigt att sträcka på sig.
Milo plockade med sig några böcker ifrån disken för att ställa dom i sina rätta hyllor och kastade strax därefter en blick mot killen.
”Letar du efter något särskilt den här gången?”
”Nej..” Han stannade till med handen och fingret som han hade rört längs en av hyllkanterna och vände sig mer om mot Milo. Det var helt klart mer än han hade väntat sig med tanke på hur han slagit ner blicken sist och mest verkat hoppats på att Milo skulle lämna honom ifred. ”Jag tycker bara det kändes ganska trevligt här inne.” Han rynkade pannan och Milo kunde nästan höra hans tankar ´Det där lät jättekonstigt/Sa jag något töntigt nu?/Varför sa jag det där?´ så han skyndade sig att svara med ett leende.
”Det tycker jag med. Kanske för att det är min bokhandel och jag är ganska partisk, men ändå.”
Den svarthåriga killen drog svagt på munnen. Det var ett leende men man fick kolla noga för att se det. ”Lite som ett unket bibliotek.”
Milo kunde inte hålla tillbaks ett lågt skratt. Han hade fått många komplimanger för bokhandeln av dom äldre kunderna, men dom brukade inte låta på det sättet.
”Alltså på ett bra sätt”, tillade killen. ”Jag gillar när det är lite.. dunkelt?”
Han log svagt tillbaks och nickade. Även en udda komplimang var en komplimang. Han hade faktiskt också svårt med att beskriva exakt vad det var som gjorde bokhandeln så mysig. Dunkel kanske var ett bra ord.
”Men inget behov av tips på en bok eller så..?”
Den svarthårige såg än en gång ut som att han tvekade på om hans ens skulle svara och Milo blev rädd att han kanske varit för på. Det var inte alla som ville prata, och nu när han väl hade fått den här killen att göra det kanske han borde ha tagit det lite lugnare och låtit honom vara ifred igen. Men så öppnade han ändå munnen.
”Jag läser inte direkt..”
Milo log snällt. ”Det är aldrig försent att börja.”
Den andre höjde ena axeln men såg inte helt övertygad ut. ”Och så är böcker dyra också..”
”Du kan alltid läsa här”, erbjöd han. Han höll fast vid att det var något med den här killen och det var kanske därför han var så envis. ”Jag menar, har du sett fåtöljen längst där inne?” Han pekade mot fönstret där en ensam mörkröd fåtölj stod. Lappad på flera ställen. ”Det var nästan på gränsen att Maj, den förra ägaren, skulle döpa den efter mig..”
Killen höjde på ena ögonbrynet och tonen var road när han svarade. ”Så den är helt nersutten alltså?”
”Korrekt”, flinade han. ”Vill du ha-” Innan han hunnit avsluta sin fråga om kaffe började killens mobil ringa och han fick smidigt upp den från jackfickan.
”Tja… nej jag är på stan.. inget speciellt, jag skulle bara-.. visst..”
Milo hade ställt iordning några böcker längre bort för att killen inte skulle känna som att han stod och tjuvlyssnade, men nu när han verkade ha avslutat sitt korta samtal vände han sig om igen.
”Vill du ha lite kaffe? Eller te.”
”Nej jag måste hem.” Han hade redan börjat styra stegen mot dörren och Milo såg lite förvånat efter honom. Kanske hade det varit någonting väldigt viktigt.
”Hejdå!” sa han efter honom men fick inget svar innan dörren gled igen.
15 år.
Han undrade varför hon inte sa ifrån. Han undrade varför hans mamma tillät någon behandla henne på det sättet och hur hon kunde tillåta att någon behandlade hennes son på det sättet. Men han vågade inte fråga igen. Inte efter första gången då han fått en huvudskakning till svar, ett löfte om att det inte skulle hända igen och att dom egentligen skulle vara tacksamma för allt han gjorde. ´Det hade bara varit ett misstag, någonting dumt han gjort och som inte skulle hända igen´ hade hon sagt.
Det löftet hade brutits hundratals gånger.
Och ibland. Ofta. Kände han som att det var hans fel. Han visste inte hur och varför, men att det nog var hans fel.
- - - - - - -
Han hade bara råkat hamna utanför den där bokhandeln i tisdags. The secret bookshop. Ganska passande namn då det verkligen känts som att den hade dykt upp från ingenstans. Kanske när han som allra mest hade behövt det. Efter att ha gått längs den där gatan och försökt sortera tankar som inte ville sorteras.
Han visste inte ens varför han hade gått in. Han som knappt läste. Men det hade varit en behaglig stämning där inne. Behagligare än den känslan han hela tiden bar inombords. Och nu idag hade han hamnat där igen. Inte av en slump utan av ett val. Han hade nästan väntat sig att den unga killen – förmodligen i hans egen ålder – inte skulle tycka att han hade någonting att göra där eftersom han uppenbarligen inte var en bokälskare. Men han hade verkat helt okej med det, han hade till och med tänkt bjuda honom på kaffe fastän han alldeles innan sagt att han inte tänkte köpa någon bok.
Och så hade han självklart behövt ringa precis då och dragit tillbaks honom till verkligheten.
|
| Kommentarer | | Vapor - 15 dec 17 - 16:29 | KATT!!! :D Vad kul att den hette Gabriel och how dare them kalla honom ful? Ingen katt är ful (Men nu älskar jag ju katter så är väldigt partisk här borta hehe)
Alltså stackars Milo och hans feber och snuva jag känner själv den här krampaktiga feberheten, huvva (!!) Hoppas han kryar på sig snart, stackaren.
Mystiska killen (höhö Zacharias) får komma fler gånger, och då får han banne mig ta den där koppen kaffe så de får sitta och prata en stund till utan att bli avbrutna av den dryga farsan.
Alltså ska bli kul att se hur deras relation fortskrider, jag är riktigt pepp!! | | arbok - 14 dec 17 - 23:00 | Milo lyckas med att få mig tesugen, så det får jag ta tag i när jag kommenterat färdigt hehe. Men känner mig sjuk bara jag läser om honom, stackaren. Han borde kanske dricka vatten istället för te om han har ont i huvudet :(
Och kissen! Är ju personligen (uppenbarligen...) ett fan av "vanliga" människonamn på djur så tyckte det var sött att katten heter Gabriel :3
Trodde nästan att mystiska killen skulle vara smygis och dra sig undan, så det var kul att han i alla fall pratade lite med Milo men drygt att McDumhuvud var tvungen att ringa och förstöra för honom... ville ju att han skulle ta den där koppen med kaffe och hinna prata lite mer med Milo :( Förhoppningsvis så kanske han kan göra det snart, utan att någon stör dem.... (håller tummar) |
|
|
|
