let me into your story - [del 1] |
eftersom prologen var kort så lägger jag också upp det första (korta haha) kapitlet nu =)
det är ingen story med jättehögt tempo och explosivt drama utan kanske lite annorlunda mot mina tidigare storys, men jag hoppas att det inte kommer kännas uttråkande att läsa utan mer myskänsla! :) (och förolämpningarna denna story redan fått tagit emot från mig alltså…)
Milo tittade ut genom sitt köksfönster och av dom frusna snöflingorna som satt klistrade mot rutan att döma så skulle det krävas mer än fingervantar när han lämnade lägenheten. Han huttrade till bara av tanken och la tillbaks händerna om den stora tekoppen han hade framför sig på bordet. Det var den senast inköpta; en svart med gråa elefanter på. Längs en hylla i köket hade han ett tiotal till; alla med olika mönster och sådana han tyckt om lite extra mycket för att inte kunna låta bli att köpa.
Mitt i allt det tysta och stilla plingade hans mobil till som låg bredvid tekoppen och han var ganska så säker på vem sms:et skulle vara ifrån.
[07:02 nytt meddelande- Emmy] är du vaken? :)
[07:02 sänt meddelande] jag är jämt vaken den här tiden haha </3 men jag har te så det är ganska okej ändå.
[07:03 nytt meddelande- Emmy] du har inte invigt min mugg hoppas jag? :o
Han tog leende ett kort på sin elefantmugg och skickade till henne. Självklart hade han inte invigt muggen hon varit med och valt igår. Han fick tillbaks en bild på henne, sittandes på en buss med den ljusrosa mössan som hon också hade köpt igår. Samtidigt som han verkligen uppskattade dom helgerna hon kom hem istället för att stanna på skolan så kändes det också alltid lite jobbigare efter att dom hade setts och hon var tvungen att åka igen. Då var det nästan enklare när dom varit ifrån varandra i några veckor och bara hördes på telefon. Han längtade tills att hon skulle ta studenten och kunde flytta hem igen. Mindre än ett år kvar.
Klockan i hörnet på skärmen påminde honom om att han inte kunde sitta där och dricka sitt te längre och han reste något motvilligt på sig. Han hade en lite konstig kärlek till vintern. Han borde inte älska den eftersom han hade så väldigt lätt för att frysa, men han älskade den för att den var så fin och för att man fick tillfället att använda mysiga lager-på-lager kläder. Och så teet förstås; det var ännu godare på vintern.
Han skulle aldrig säga det högt, men när han kämpat sig igenom stan – vars gator absolut inte hade blivit skottade – med snöslask i skorna, efter att nästan ha blivit spetsad av en istapp som fallit ner precis framför honom och fått mer slask över sig när en bil kört förbi alldeles för snabbt så tänkte han det väldigt högt; Jag hatar vintern.
Med frusna fingrar fick han fram den löjligt stora nyckeln men som han samtidigt älskade lika töntigt mycket och låste upp den tunga dörren in till bokhandeln. Den var belägen längst ner på den smala gatan i den äldre delen av stan, lite undangömd nästan. Men det var också den perfekta placeringen. Den skulle ligga lite charmigt undangömd, sådär så att man blev överraskad när man plötsligt hittade den. Och hittade man den så gick man in. Det var i alla fall vad alla borde lockas till att göra, och vad Milo hade lockats till för flera år sedan.
Att han nu var ägaren till den lilla bokhandeln var egentligen helt galet. Fastän det gått flera månader så hade han fortfarande svårt att tro det ibland.
Väl inne tände han lampan – som inte gav så jättemycket belysning men precis lagom – och skyndade sig att ta av den snöiga duffeljackan och dom lika blöta kängorna. Strumporna var genomblöta så när han upptäckte dom stickade sockorna som låg på stolen bakom disken blev han extra tacksam mot sitt eget ovanligt slarviga jag som hade glömt dom där i fredags. Efter att ha bytt om till dom drog han till sin gråa kofta som var lite för lång i ärmarna och hukade sig ner för att kika i den lilla spegeln som också hängde bakom disken. Hans vitblonderade hår var alltid lite fluffigt och rufsigt så det hade inte tagit alltför mycket skada av vädret, det var bara snedluggen som behövde dras till lite för att han skulle känna sig nöjd. Han hade inte direkt något att klaga över när det kom till hans övriga utseende heller; det smala ansiktet hade fina drag och läpparna en naturlig ljusröd nyans som han uppskattade extra mycket under just denna årstid då han för övrigt var så blek. Ögonen var bruna och omringade av svarta täta fransar. Om han verkligen behövde säga något han var mindre nöjd med så var det kanske nästippen som pekade uppåt lite för mycket för hans smak – men det var verkligen ingen stor grej och Emmy tyckte dessutom att det var sött. Söt var väl å andra sidan kanske inte det han allra helst skulle vilja bli kallad, men han såg ju knappast farlig ut så..
Med den mjuka dammvippan, gjord av strutsfjädrar, i handen började han damma av dom många – och höjdvarierande – bokhyllorna och rättade till dom ryggarna som hamnat lite för långt in eller för långt ut.
När den förra ägaren – Maj – sagt att hon skulle bli tvungen att sälja bokhandeln eftersom hon var för gammal för att orka längre och att dom tänkta köparna dessutom planerade att göra om den till en simpel souveniraffär hade Milo blivit alldeles ifrån sig. Bokhandeln hade varit en så trygg plats för honom i så många år och det var så många fler än han som älskade den. Inte allra minst Maj. Och det var dagen efter det samtalet som Maj undrat om han kanske skulle vilja ta över istället. Det hade varit galet. Han var 19 år och hade i princip nyss gått ur gymnasiet, Maj hade ägt sin bokhandel i över femtio år. Förutom att han älskade böcker och att prata med människor – och nog var ganska bra på det – så kunde han inte ge någon garanti alls på att han skulle klara av det. Men han hade sagt ja. Hur galet det än var. Och Maj hade på något sätt litat på honom. Nu kunde han inte vara mer nöjd över sitt val, och till hans glädje hade Maj inte heller ångrat sig utan kom in så ofta hon kunde för att hälsa på.
När klockan var halv åtta vände han på den lilla skylten i dörren som talade om att det var öppet.
Under förmiddagen hade det nästan blåst upp till storm, så pass att dom tjocka glasrutorna skallrat till några gånger, och han hade gjort sig beredd på att det skulle bli en stor brist på kunder. I sådant här väder strosade man kanske inte så gärna runt på stan och råkade upptäcka bokhandeln, och eftersom deras – även om det egentligen var hans bokhandel nu så tyckte han fortfarande att det var lika mycket Majs – flesta stamkunder var av den äldre generationen så hoppades han nästan på att dom stannade hemma istället för att försöka ta sig ut i ovädret. Men när det plingade till från klockan på dörren var det just en äldre tant som kom in. Inte någon han kände igen dock.
”Oj vilket ruskväder det är.”
”Ja visst är det!” sa han och skyndade sig runt disken för att hjälpa henne med dörren ifall det behövdes. ”Kom in.”
”Jag vet inte om jag får det? Jag skulle lämna Rufus här utanför men det blev ju så väldigt kallt nu.. Kan jag få ta med honom in?”
Milo förstod genast att det måste vara en hund hon pratade om och när han kikade över hennes axel såg han mycket riktigt en gråaktig hund som såg nästan lika gammal ut som tanten.
”Ja men självklart, det går jättebra”, log han och höll upp dörren för dom båda.
”Det är Kerstin som har rekommenderat mig att gå hit förstår du.”
”Jasså?” sa han och försökte hålla tillbaks det roade leendet. Det var något med sättet gamla personer pratade. Det var gulligt.
”Ja hon sa att det var en jättefin bokhandel och en väldigt fin pojke som jobbade i den också.”
”Ojdå, då får jag tacka Kerstin för dom orden nästa gång.”
”Jaha så det är du alltså? Jag tänkte ifall det kanske jobbade någon annan här också.”
Milo skrattade och tog några steg in. ”Nej det är nog mig hon måste mena då för det är bara jag.”
Han erbjöd sig att hålla Rufus sällskap medan hon kollade bland böckerna, vilket blev till nästan en timme. Men precis som många andra av deras kunder så var det nog inte enbart böckerna dom var där för utan också för att det var mysigt att gå runt där inne och att dom hade någon att prata med. Han visste om några stycken som bodde ensamma efter att deras partner dött och det var säkert fallet för flera. Så om Milo kunde erbjuda lite sällskap för att muntra upp så var han bara glad för det.
|
| Kommentarer | | Vapor - 6 dec 17 - 23:26 | Ibland behövs det inte drama, ibland kan det vara skönt att läsa något mysigt! :3
Alltså små magiska bokhandlar är väldigt mysigt att läsa om, och riktigt coolt att han är så ung och får äga en butik och fixar med vad det nu innebär. Hoppas många kommer och köper böcker av honom i alla fall! Milo verkar som en väldigt mysig person :D
Det känns som att det kommer bli en riktigt mysig vinterstory och jag vill redan läsa mer! :D (Hej jag överanvänder ordet mysig här men det är det vettigaste jag kan beskriva kapitlet som? mysigt)
Sen är det alltid najs med te på vintern, jag missbrukar te då känner igen mig i Milo!! | | arbok - 6 dec 17 - 20:35 | Du behöver inte oroa dig för att det ska vara utan drama, för jag tycker absolut att vardag kan vara mysigt att läsa om! Ibland är det ju skönt att få läsa en lugn och fin story också :3
Milo fick av någon anledning brunt hår för mig (??), men jag ska göra mitt bästa för att låta honom bli ljus... brukar gå till sig efter ett tag men min hjärna bestämmer saker åt mig ibland haha. Inte illa att ha en bokhandel när man bara är nitton år gammal o: Hoppas att det kommer tillräckligt många tanter så att han fortsätter att få det att gå runt hehe.
Väntar som vanligt hoppfullt på att nästa del ska komma snart :D |
|
|
|
